Lars Wedin:

Förnyelse eller förstörelse?

Sedan sommaren 2007 har Sverige äntligen fått en försvarsdebatt. Denna har dock knappast varit särskilt upplysande. Försvarsmakten tycks åter vara konkursmässig eftersom uppgifter och resurser inte hänger ihop. Regeringen vidhåller emellertid att försvarsramen skall sänkas ytterligare.

Flera debattörer har pekat på vikten av ett nationellt försvar men beskylls då regelmässigt – ibland med rätta – för att vilja återskapa invasionsförsvaret. Andra misstänkliggör de internationella insatserna ur ett allmänt USA- och/eller EU – fientligt perspektiv. Det finns naturligtvis fördelar med att Försvarsberedningen i huvudsak är enig. Konsekvensen är emellertid att försvarets framtid avförs från politiken. Detta är allvarligt ur demokratisk synvinkel.

Situationen förvärras av att vare sig Överbefälhavaren eller Försvarsberedningen arbetar för en öppen och aktiv försvarsdebatt. Några av högkvarterets 21 generaler/amiraler och 60 överstar/kommendörer kunde kanske göra sig omaket att engagera sig i en sådan. Men med årliga omorganisationer blir det kanske inte tid för något annat än internverksamhet.

aff har en viktig roll här – vare sig perspektivet är strikt svenskt eller mer globalt.

Vårt nya försvar

Försvarsberedningens rapport ”understryker behovet av att fortsätta utvecklingen mot ett modernt, flexibelt och interoperabelt insatsförsvar. Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa samt när så behövs på vårt eget territorium. Tillgänglighet, flexibilitet och strategisk rörlighet ger ökad handlingsfrihet och skall vara styrande för försvarets utveckling.”

Den övergripande strategin förefaller att vara att genom aktiva insatser, främst inom ramen för EU, investera i solidaritet. Vi skall stödja, oklart hur, ett medlemsland eller nordiskt land, som drabbas av en katastrof eller ett angrepp i syfte att få stöd om Sverige skulle drabbas. Medlemskap i NATO är dock fortfarande inte aktuellt även om Försvarsberedningen nu skall titta på frågan. Den nyligen publicerade finska utredningen, som lägger grund för en informerad diskussion, manar till efterföljd.

Det finns knappast någon anledning att vara missnöjd med målsättningen. Ett försvar som inte är användbart här och nu är bara en belastning. Problemet är förstås att det måste vara användbart i morgon också.

Säkerhetsmiljön kräver civil-militär samverkan

I dagens globaliserade värld begränsas inte konflikter och kriser av territorialgränser. Det har terrorbombningarna i Madrid och London visat. Den franska underrättelsetjänsten har redovisat att man hindrar ungefär ett attentat i månaden. Det må vara så att terrorister bäst bekämpas med polisiära metoder, i varje fall här hemma. Men det är ändå fråga om krigföring. Terrorister har politiska mål vare sig det gäller upprättandet av det nya kalifatet eller Baskiens frigörelse.

Av egentligen samma skäl går det inte att dra en strikt gräns mellan militärt och civilt. Det innebär inte att militärer skall lösa civila uppgifter, utom när så är nödvändigt av säkerhetsskäl. I stället gäller det att ha förmåga att skapa samordning mellan alla olika aktörer. Trots att svenska politiker sedan länge med läpparna bekänt sig till vad man brukar kalla ”säkerhetens odelbarhet” präglas Försvarsberedningens nya rapport snarare av stuprörstänkande. Detsamma lär i praktiken gälla svenska insatser. Tanken ”utan säkerhet ingen utveckling och ingen säkerhet utan utveckling” verkar fortfarande inte ha anammats av SIDA trots minister Carlssons försök.

Det är få områden som är så direkt påverkade av globaliseringen som den maritima arenan. Försvarsberedningen pekar helt riktigt på vikten av de globala transportflödena. Man lägger också stor vikt vid Östersjöregionen. Man understryker att området utgör ”vitala intressen för alla Östersjöstater. Dessa intressen är ekonomiska, miljömässiga och säkerhetspolitiska”. Transportflödena sägs utgöra vitala ekonomiska intressen för områdets stater och därmed utgöra ”potentiella mål för eventuella antagonister.” Men några slutsatser för försvarets (marinens) del dras inte. Man tycks snarare vilja understryka de civila aspekterna. Dessa är självklart viktiga men i en hotande situation räcker inte dessa. Stuprörstänkande än en gång.

Betydelsen av helhetsperspektiv

I den globaliserade världen går det inte en skarp gräns mellan nationellt försvar och internationella insatser. Ofta är internationella insatser också ett led i försvaret av vår säkerhet. Det finns naturligtvis också insatser där denna koppling är mindre tydlig. Prioriteringar måste göras på strategiska grunder där hot, ekonomi, möjlighet till framgång, konsekvenser för misslyckande etcetera. vägs in. Detta kräver en förmåga till strategiska helhetsbedömningar som det är tveksamt om den existerar.

En sådan förmåga till helhetsbedömning är särskilt nödvändig i Östersjöområdet. Tanken på solidaritet då något annat medlemsland blir anfallet torde vara särskilt aktuellt avseende de baltiska staterna. Hur tänker sig Försvarsberedningen detta? NATO har idag mycket få resurser i vårt närområde och ingen planering. Många europeiska stater skulle tveka med tanke på beroendet av rysk energi. Det torde finnas starka förväntningar om att rika Sverige skall spela en ledande roll vid en eventuell kris.

Tvärtom tycks det förespegla många svenskar, sannolikt också i Riksdagen, att ett svenskt NATO-medlemskap skulle göra att försvarskostnaderna kan minskas ytterligare. Då glömmer man att det kollektiva försvaret är beroende av att alla solidariskt bidrar. Att rika Sverige skulle åka snålskjuts på andras försvarsansträngningar är väl långsökt. Dessutom är vi inte de enda som missköter vårt försvar. Alldeles för få europeiska stater når upp till målet om att 2% av BNP skall gå till försvaret, vilket är normen i NATO och, fast mindre tydligt utsagt, i EU.

Svenska problem

Som EU-medlemmar har vi deltagit i utformningen av EU:s säkerhetsstrategi. Här framgår det tydligt att medlemmarna förväntas förbättra sin förmåga avseende krishanteringsoperationer. Detta gäller både kvantitativt och kvalitativt. På samma sätt förväntas vi bidra till EU:s styrkemål enligt Headline Goal 2010 och följa intentionerna i Long Term Vision. Då duger det inte med radikala reduceringar av materielanskaffning eller utbildning. Talet om svensk solidaritet klingar då falskt!

Den nordiska stridsgruppen (Nordic Battle Group) är på många sätt ett utmärkt koncept, som har gjort mycket nytta för Försvarsmaktens omställning. Med tiden kan stridsgruppen och andra kontraktsanställda förband avkasta väl utbildade reserver som kan vara stommen om återupprustning skulle krävas. Det faktum att stridsgruppen uppenbarligen blivit mycket dyrare än tänkt bör leda till eftertanke. Hur mycket saknas inom övriga system för att de skall bli verkligt insatsberedda?

ÖB räknar nu med att hårt begränsa utbildningen. Men detta skulle helt strida mot tanken på ett insatsförsvar, där endast fullständig utbildning kan vara ett acceptabelt mål. För det andra är det förödande för unga officerare att tvingas till låg ambition i sitt arbete. Tanken att lätta på det ekonomiska trycket med överföring från materielanslaget är ingen lösning. En sådan åtgärd dränerar framtiden. ÖB deklarerar emellertid stolt att han inte behöver mer pengar; budgeten skall hållas! Men en budget är inte bara en fråga om pengar utan också om resultat – och dessa kommer uppenbarligen inte att levereras. Att tillräckliga resurser avdelas och väl utnyttjas är ytterst ett politiskt ansvar. Anser man att problemen är ÖB:s fel skall han bytas ut.

Försvarsministerns idéer om materielförsörjning väcker ännu mer oro. Av en artikel i höstas framgår att han tror att modern militär materiel kan köpas på hyllan när så behövs. Som alla vet är detta inte möjligt när det gäller kvalificerad materiel. Bortsett från tråkiga teknikaliteter som tillgänglighet, behov av underhålls- och reparationsresurser med mera så krävs det utbildning och utveckling av taktik och doktrin. Eller vi kanske bara skall ha ”enkla vapen” enligt någon form av moderniserad ”seg gubbe”-doktrin?

Vi har ett ansvar

Våra politiker måste inse att det insatsförsvar man satt som mål kräver att soldater och sjömän har fullgod utbildning och materiel nu. Det är detta som är den stora skillnaden mot mobiliseringsförsvaret, som i viss mån hade en elasticitet för tillfälliga nedgångar i förmåga.

Dessutom har vi som EU-medlemmar deltagit i utformningen av EU:s säkerhetsstrategi. Här framgår det tydligt att medlemmarna förväntas förbättra sin förmåga avseende krishanteringsoperationer. Detta gäller både kvantitativt och kvalitativt. Också Sverige förväntas bidra till EU:s styrkemål enligt Headline Goal 2010 och följa intentionerna i Long Term Vision. Då duger det inte med radikala reduceringar av materielanskaffning eller utbildning. Framför allt kan man inte tala om investeringar i solidaritet.

Den tid då stora pengar kunde sparas på försvaret är nu slut. De inofficiella kriterier som man utnyttjade på 1990-talet i diskussioner om behov av återupprustning (anpassning, tillväxt med flera modeord) har nu alla uppfyllts. Ryssland avlägsnar sig alltmer från demokratin, säger upp det viktigaste nedrustningsavtalet CFE (Treaty on Conventional Forces in Europe), återupprustar och visar då och då på aggressiva tendenser som till exempel cyberattacken mot Estland sommaren 2007. Man betonar vikten av militär styrka i internationella sammanhang. Denna utveckling tycks inte på något sätt påverka vår försvarsplanering.

Nej, inte heller denne författare tror på att Ryssland tänker invadera oss. Problemet är att vi inte vet vad Ryssland kan tänkas vilja göra inom den tioårsperiod som en eventuell svensk återupprustning minst skulle ta. Hur mycket Försvarsberedningen än utreder kommer man inte att kunna nå en säker bedömning om framtiden.

Strategi som medger handlingsfrihet

I denna situation av genuin osäkerhet måste man välja en strategi som ger handlingsfrihet. Denna skall kunna möta så många tänkbara framtida situationer som möjligt (inklusive såväl militära som civila hot samt diverse diffusa former däremellan. Försvaret måste kunna verka inom Sverige, vårt närområde och längre bort med välutbildad och välutrustad personal. Vidare måste försvaret ha god förmåga nu och i framtiden. Det måste finnas en balans mellan omedelbar förmåga och långsiktig sådan. Detta kräver ett brett spektrum av resurser och ett allsidigt försvar) med såväl civila som militära komponenter och med såväl nationell som internationell förmåga. Även frågan om Sverige och NATO måste behandlas.

Försvarsberedningens arbete måste sammanfattningsvis präglas av en bred och inklusiv syn på säkerheten, där alla resurser och aktörer kan samordnas. Sammantaget kräver detta ett mycket bredare grepp än den nu publicerade rapporten,där också medborgarna engageras i en upplyst debatt.

Lars Wedin är pensionerad kommendör och har nyligen gett ut en bok om fransk militär strategi som recenserades i vårt försvar nr 4 2007.

Marinen har en viktig säkerhetsskapande roll i Östersjöregionen.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Pelle Höglund