Kim Akerman:

Vår nationella säkerhet

Under den senaste tiden har det varit osedvanligt mycket debatt kring försvaret och dess förmåga. Inte bara ekonomin har diskuterats. Det har talats om hur framgångsrik Försvarsmakten har varit i sin transformering till det nya insatsförsvaret och hur mycket bättre allt har blivit i förhållande till hur världen ser ut i dag. Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk och jag vill därför belysa en kritisk svaghet i vår nationella säkerhet.

När det gäller läget avseende vår nuvarande förmåga, samt framtida utveckling av den förmågan finns det nu mycket information att hämta. Försvarsberedningen lämnade en rapport ”Säkerhet i samverkan” i december, Regeringens regleringsbrev för verksamheten 2008 kom också i december liksom Försvarsmaktens perspektivstudie ”Ett hållbart försvar för framtida säkerhet”. Under julhelgen sändes Överbefälhavarens informations-DVD ”Redo för insats” ut till all personal i Försvarsmakten och i januari genomfördes Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

Från dessa finns mycket positivt att säga om hur ominriktningen går och vilka resultat som uppnåtts hittills. Jag är helt införstådd med att vi är beroende av vår omvärld för vår framtida säkerhet och tycker att det är rätt och riktigt att satsa på de internationella insatserna för att medverka till, och ta ansvar för, att skapa en tryggare värld. Jag är också mycket imponerad av de förband som vi nu organiserar och den förmåga dessa har. Mest av allt imponerar den anda och attityd som dessa förbands personal visar upp.

Men, när detta sker på bekostnad av vår förmåga att upprätthålla den nationella säkerheten så får jag problem. Vilka krav ställs då idag på vår förmåga avseende nationell säkerhet?

På Försvarsdepartementets hemsida kan man läsa att:

”Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara vårt lands frihet och nationella självständighet, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet.”

I budgetpropositionen beskrivs målet för politikområdet Försvar till att

• bidra till att hantera och förebygga kriser i vår omvärld,

• hävda vår territoriella integritet, försvara Sverige vid väpnat angrepp och

• värna civilbefolkningen och säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna vid ett väpnat angrepp eller krig i vår omvärld.

I samma propositions bedömning av Försvarsmaktens operativa förmåga så anges att Försvarsmakten i huvudsak har den förmåga som krävs för att hävda Sveriges territoriella integritet och bidra till att förebygga och hantera kriser i vår omvärld.

Försvarsberedningen skriver att den står fast vid bedömningen att ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid.

Överbefälhavaren säger återkommande att vi skall ha förmåga för ”såväl internationella som nationella insatser” och att vår förmåga skall finnas ”här och nu”. I sin DVD klargör han att ”vi är redo för insats”.

Så vad är problemet?

I min värld är det stora problemet att man i Sverige inte tar terroristhotet och dess olika uttryckssätt på fullt allvar. Man har på ett ganska svenskt sätt gjort det mer hanterbart genom att ”välja bort” obehagliga delar av detsamma och därmed göra det till en i princip polisiär fråga. I debatt och argumentation har ofta en förenklad retorik utnyttjats i stil med att ”i Sverige skall inte militären kunna utöva våld mot de civila”. Spöket från Ådalen -31 går igen.

Efter den 11 september har två utredningar genomförts (Johan Munck ”Vår beredskap efter den 11 september” och Olof Egerstedt ”Polisens behov av stöd i samband med terrorism-bekämpning”). Bägge duckar för de svåra frågorna om hur samhällets samlade resurser, d.v.s. även de militära, skall kunna utnyttjas vid olika typer av terroristhändelser. Det enda konkreta förslaget blev i realiteten en ny lag om stöd till polisen i samband med bekämpning av terrorism och annan liknande svår brottslighet. Denna lag, och dess tillämpning, är dock så kringgärdad av restriktioner avseende hur Försvarsmaktens resurser kan utnyttjas att den i praktiken endast är selektivt användbar.

Politikernas (o)kunskap och (o)vilja i denna fråga uttrycks i Försvarsberedningens rapport, där man inte anser att det finns något hot som motiverar militär nationell beredskap mot dagens nya hot (inklusive terroristhotet/min anmärkning).

Försvarsministerns tal på Folk och Försvar i januari berörde inte med ett ord den nationella säkerheten. Numera så gäller att försvaret skall dimensioneras utifrån och in, internationellt före nationellt men med förmåga till både och för säkerhets skull.

Försvarsmaktens (o)vilja att utveckla den nationella förmågan kan uppfattas som en konsekvens av de internationella prioriteringarna. I sin DVD till personalen, ”Redo för insats”, klargör ÖB att tyngdpunkten ligger internationellt, och att vi där har åstadkommit imponerande utveckling. När det gäller den nationella dimensionen så berörs den under mindre än en minut i den 55 minuter långa filmen

Insatschefens inställning har varit att detta inte är en efterfrågad förmåga, vilket har medfört att vår omedelbara nationella insatsförmåga när det gäller skydd mot terrorism i princip har avvecklats.

Arméns slutövning (Combined Challenge) de senaste åren har haft som scenario en internationell händelse med internationella insatsregler. Övningarna har utnyttjat Stockholm och Malmö som kulisser för att öva förmågan till internationella insatser, vilket inte skapar den beredskap och förmåga som krävs för att kunna möta de nya hoten i Stockholm eller Malmö

ÖB:s ord om här och nu och både och tål därför inte granskning avseende de nya hoten avseende olika slag av terroristhändelser som kan inträffa i Sverige.

Polisen har mycket tydligt klarat ut att en terroristhändelse är en polisangelägenhet och att polisen har de resurser som krävs. I t.ex. Stockholm har polisen varit helt avvisande till en gemensam planering och övning av händelser där militära resurser kan behöva utnyttjas. Efter den nya lagen om stöd till polisen har ett avtal ingåtts med Försvarsmakten om stöd avseende resurser i luften och till sjöss, men när det gäller insatser på marken så behövs det inget stöd. I ett pressmeddelande efter detta avtal skrev polisen att ”det finns ingen anledning att avtala och förbereda något som aldrig kommer att behövas”. Sic!

Men vilken nationell förmåga talar vi om, och varför är detta viktigt?

Vad det handlar om i klartext är förmågan att värna Sveriges territoriella integritet. För många är detta synonymt med att bevaka våra gränser och ha förmåga att avvisa kränkningar av dessa. Men det finns en dimension till. I det senaste regleringsbrevet (och även i tidigare sedan flera år tillbaka) klaras ut vad Försvarsmakten skall kunna. Under rubriken krav på Försvarsmaktens operativa förmåga tydliggörs när det gäller att hävda Sveriges territoriella integritet att

• Försvarsmakten ska kunna bistå andra myndigheter vid skydd av prioriterade samhällsfunktioner och infrastrukturer vid hot eller insatser mot civila mål, terrorism och sabotageverksamhet (min kursivering). Försvarsmakten ska även med tillgängliga resurser kunna bidra till samhällets samlade krisberedskapsförmåga.

Vad innebär den kursiverade texten ovan? Det vet vi inte, för detta är ett område som har begränsats i utredningar och analyser på ett sådant sätt att det egentligen aldrig kommer att behövas. Men om det är på det sättet så kan frågan ställas varför denna formulering återkommer i regleringsbrev efter regleringsbrev.

Låt mig nu bli lite konkret med ett möjligt exempel. Vi ökar utlandsinsatserna för att skapa en säkrare värld, men tuffare insatser därute kan öka hoten mot hemmafronten.

Till ett avlägset konfliktområde sänder vi kompetenta och dugliga förband. Dessa gör ett gott intryck och skapar stor respekt för sin förmåga. Dessa förband råkar vara de som tillfångatar en mycket högt uppsatt terroristledare. Hot riktas mot både förbandet och mot vårt land innebärande att om inte ledaren friges omedelbart så kommer vi att utsättas för svåra konsekvenser. Egen och internationell säkerhetstjänst kan bekräfta ett omedelbart och stort hot, även mot vårt hemland. Säkerheten höjs och skyddsåtgärder vidtas. Samhällets samlade resurser behöver mobiliseras för att öka vår säkerhet och vår skyddsnivå.

Behöver vi kunna detta? Detta är ett exempel på en händelse som inte ingått i de analyser som har skett i genomförda utredningar och beredningar. Den har inte bedömts som särskilt sannolik. Det är därför med viss förvåning som jag fann att det i Krisberedskapsmyndighetens stora samverkansövning, SAMÖ 07, var just ett sådant liknande scenario. Svaret borde då rimligtvis bli ja, vi behöver kunna detta.

Ett viktigt skäl är att i ett ovan beskrivet läge måste polisen kunna agera som polis och ha resurser att kunna bedriva aktivt polisarbete för att om möjligt kunna spåra och gripa terroristerna innan utförda attentat. För att möjliggöra detta så skall poliser då inte bindas till stationära skyddsuppgifter och det är i detta ljus som uppgiften att Försvarsmakten skall kunna bistå andra myndigheter med skydd skall ses.

Finns det legala förutsättningar för detta? Ja, det är inga problem. Vi har den s.k. Skyddslagen som reglerar hur denna verksamhet kan genomföras. I Skyddslagen görs ingen skillnad på militära och civila skyddsobjekt och heller ingen skillnad på militära och civila skyddsvakter. I Skyddslagen ges befogenheter till en skyddsvakt att utöva graderat våld för att kunna lösa sina uppgifter vid skyddsobjektet. Dessa befogenheter riktar sig varken mot specifik militär eller civil personal utan mot envar som uppfattas hota skyddsobjektet.

Har vi ledning för detta? I de civila strukturerna finns det en bra och väl anpassad ledningsstruktur. På den militära sidan har idag all ledning i princip samlats i det militära högkvarteret. Motivet är att den skall bli effektivare och mer rationell, men konsekvensen blir att det saknas förberedda ledningsstrukturer på regional och lokal nivå. Dessa är nödvändiga för att i en krissituation snabbt och effektivt kunna upprätta gemensamma ledningsstrukturer och samordna militära och civila insatser i de områden där detta krävs.

Övar vi för detta? Nej, i Försvarsmakten är övningsverksamhet som syftar till insatser enligt skyddslagen försvinnande få. I den mån de förekommer så är det i huvudsak i hemvärnet. För våra förband under grundutbildning sker inriktningen tidigt på den internationella miljön. Under de uppmärksammade arméslutövningarna har ett internationellt scenario gällt och internationella insatsregler tillämpats. Samverkan med berörda svenska myndigheter har därmed ej genomförts i syfte att öka den nationella insatsförmågan och nationella insatsregler i situationer som dessa saknas.

Förbereder vi oss för detta? Nej, det är alldeles uppenbart att vi inte gör. Det finns ingen vilja från någon aktör att ta tag i dessa frågor och skapa en förmåga värt namnet i situationer som dessa. Som ett mantra kommer att våra förband skall ha förmåga till ”både och”. Jag kan bara konstatera att om vi sätter in våra förband i nationella insatser i lägen som dessa, och de gör som de brukar göra i t.ex. Kosovo så skulle de direkt bryta mot ett antal svenska lagar och i praktiken kunna bli anhållna av polisen. Inte ens under SAMÖ 07 tog man chansen att börja ta tag i dessa frågor på allvar.

Att det är viktigt att vi är förberedda på detta har att göra med förvarningstid. Genom att beskriva ett framtida militärt hot mot Sverige som ”osannolikt under överskådlig tid” skapas en falsk illusion om att vi hinner hantera frågan när den kommer. Men så är det inte. Paradoxen är att det är de internationella insatserna som ger både förberedelse- och förvarningstid. En terroristhändelse kan komma som en blixt från klar himmel. Om detta händer så står vi där vi står, och har att agera utifrån det läget.

Att det är på det sättet känns som att vi tror i Sverige att vi kan välja de hot som vi tycker passar oss bäst och genom att välja bort de militära resurserna så slipper man att hantera den politiska myten om att militären skall inte få utöva våld mot civila.

Jag vill avsluta med att citera Krisberedskapsmyndighetens stabschef Fredrik Hassel som har sagt att det är en obehaglig sanning att

• om man inte är förberedd,

• om man har ont om

resurser,

• om man inte har rätt

kompetens, och

• om man inte har övat

så blir snabbt en liten kris en stor kris.

Det finns anledning att seriöst ställa sig frågan om vad som skall behöva hända innan vi faktiskt börjar skapa den förmåga som krävs. Om vi fortsätter att agera såsom nu är det stor risk att vi kommer att stå handfallna den dag vi ställs inför det osannolika.

Kim Akerman är överste av 1:a graden och tidigare försvarsområdesbefälhavare i Stockholm

Vårt samhälle måste klara av att hantera svåra situationer.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Jenny Lundberg