Anders Bagmark:

Svenskt försvar för vem?

Hur aningslös och naiv får en människa egentligen vara, den frågan ställer vi oss ibland när vi har läst ett tidningsreportage eller tagit del av ett nyhetsinslag på TV. En enskild människa kan dock sällan lastas för att tro andra om gott och därför handla ”godtroget”.

Men en stat, en nation, uppbyggd sedan århundraden av kloka engagerade statsmän som ibland t.o.m. offrat livet för nationens utveckling och fortbestånd, och dess styrande har man både rätt och skyldighet att klandra, om man finner att dessa nuvarande statsmän, plötsligt har förlorat några av de viktigaste visionerna och fundament för statens fortsatta existens, dess inre och yttre säkerhet.

I Genève- och Haag-konventionerna regleras sedan 1949 förhållandet stater emellan. Somliga tror att dessa konventioner enbart berör krigets lagar, skydd av sårade mm, men en stor del av dessa överrenskommelser bestämmer hur suveräna stater skall förhålla sig till och mot varandra i olika sammanhang.

När de baltiska staterna i början av 90-talet försökte förklara sig för självständiga stater från Sovjetunionen, uttalade den dåvarande svenske utrikesministern Sten Andersson att detta kunde inte Sverige ställa upp på eftersom dessa stater inte kunde garantera sin egen säkerhet, då de inte hade någon egen försvarsmakt som var trovärdig.

Det värsta med detta uttalande var att det var sant.

Enligt ovan nämnda konventioner är en stat skyldig att kunna hävda sitt eget territorium, till lands, till havs och med senare tillkomna tillägg även i luften.

Vem har tagit upp detta i debatten om vår säkerhetspolitik tidigare?

Vissa debattörer framför ibland att vi, i Sverige, lika bra kan avskaffa försvaret nu när hotet från grannen i öster förefaller så avlägset.

Då har man inte begripit att världen är ingen sandlåda där man självsvåldigt tror sig kunna diktera villkoren för mellanstatliga relationer.

Sverige har som stat i snart två århundraden strävat att hålla sig utanför stormaktskonflikter i vårt närområde, i mångas tycke eftersträvansvärt och framgångsrikt, enligt andra hållningslöst och fegt. Sant är att denna hållning förmodligen har sparat många svenska liv, dock på bekostnad av ett antal brott mot folkrätten, kritik från andra stater och även ett fåtal inhemska medborgare.

Hur ser det nu ut idag, år 2008

För att överhuvudtaget motivera 40 miljarder till försvaret årligen, den siffran verkar nästan magisk, penningsvärdets fall inräknat, då försvaret halverats både en och två och tre och fyra gånger utan att beloppet har ändrats, har försvarsledningen lyckats dupera den politiska makten att Sverige försvaras bäst utomlands, typ Afghanistan, Kongo, Liberia eller Tchad.

En brilliant manöver, men vill Vi, svenska folket, detta?

Vem kan hävda att Sveriges säkerhet ökar för att vi sänder soldater till ovannämnda konfliktområden? Förmodligen är det tvärt om. Vissa religiösa och politiska kretsar kan faktiskt ifrågasätta legitimiteten i att ett avlägset nordiskt land blandar sig i en suverän stats inre angelägenheter och vilja straffa detta land t.ex. med terrorhandlingar mot oss.

Undertecknad tycker självklart att Sverige skall aktivt stödja FN-insatser i vår omvärld när så påkallas. Även med militära medel. Men gå inte bakvägen för att motivera det svenska försvaret. Det är ett intellektuellt bedrägeri.

I tidigare nämnda konventioner fastslås att en suverän stat som ensam vill garantera sin egen säkerhet utan inblandning av annan stat, alliansfri – neutral, är skyldig att hävda sin suveränitet i luften, till havs och på land.

Detta kan man lättvindigt tycka att man klarar av med ett flygplan, en båt och en soldat på marken.

Men så fungerar tyvärr inte folkrätten. I folkrätten, ovan nämnda konventioner, fastslås nämligen att det skall var trovärdigt att staten i fråga klarar av att just hävda territoriet. Den suveräna staten, Sverige, måste alltså för sin omvärld kunna visa upp ett trovärdigt flygvapen, i kvalitet jämförbart med en eventuell motståndare.

Så lär t.ex. Sverige tidigare haft en ambition att om NATO
avsåg att anfalla Sovjetunionen med kryssningsmissiler över svenskt territorium, läs Götaland, skulle svenskt jaktflyg med avancerade robotar bekämpa dessa missiler, motsvarande om anfall kom från öster.

En stat klarar alltså inte att trovärdigt hävda sitt luftrum med ett enkelt plan med kulspruta.

Till havs har vi decenniers diskussion om hur vi har lyckats att hävda landets integritet. Så fort man nämner Hårsfjärden och U 137 ryser många medborgare. Att en stormakt,eller flera, haft stort intresse av vår skärgård kan knappats ens den mest oinsatte haft skäl att betvivla. Därför räcker det tyvärr inte med någon enstaka bevakningsbåt för att upprätthålla vår sjöterritoriella integritet.

Till lands kan allt diskuteras. Skall svenska försvaret dimensioneras för att avslå ett framtida stormaktsanfall. Självklart inte, men kanske ta en första stöt, så att världssamfundet, eventuella sympatisörer hinner reagera och komma till understöd och hjälp.

Vad vill jag komma med dessa rader?

Mao har en gång sagt, varje nation har en armé, sin egen eller någon annans.

Svensk säkerhetspolitik måste bygga på grundläggande krav och rättigheter som en internationellt reglerad ordning har fastställt i ovan nämnda konventioner.

Att bortse ifrån den suveräna statens skyldigheter och rättigheter för att skapa utrymme för skattesänkningar, vällovliga miljöbilspremier, och andra populära beslut, är inte bara att vinna tillfälliga poäng, det är faktiskt att svika det svenska folket i en fråga där gemene man omöjligen kan ha kunskap om eller veta vad det krävs av staten – nationen.

Förslag: Använd de ständigt återkommande 40 miljarderna så att Sverige som suverän stat åtminstone uppfyller de förpliktelser som åvilar oss. Hitta inte på några konstruerade ursäkter för att skattebetalarna avsätter en stor del av sin inkomst till försvaret.

Det är vår plikt och skyldighet gentemot våra medborgare och omvärlden att göra detta.

Fråga hur vårt broderfolk i Finland resonerar?

En nations framtidsperspektiv får rimligen inte enbart inkludera de närmaste 10-15 åren!

Anders Bagmark är f.d. aff-sekreterare P-län

Flaggan är symbolen för nationellt oberoende. Försvarsmakten är en viktig garant för detta oberoende.

Foto: Försvarsmakten/Combat Camera