Herman Faltstrom:

Regeringens ansvar

En nation som har en målmedveten och balanserad utveckling av sitt försvar skapar militär säkerhet i närområdet. Det ger också ett säkerhetspolitiskt inflytande genom kapacitet att kunna genomföra insatser såväl inom som utom nationens gränser. Därför behöver Sverige en långsiktig säkerhets- och försvarspolitik, där grundläggande nationella intressen tillvaratas. Dessa är att trygga den svenska befolkningen på både kort och lång sikt. Politiken måste medge handlingsfrihet och ha sin grund i en trovärdig försvarsförmåga.

Sveriges politik, som nation, vilar på tre ben – försvar, polis och domstolar – som måste utgöra grund för all övrig utveckling i landet. En politik som inte ger detta ett trovärdigt innehåll har svårt att göra anspråk på att leda landet.

Det är statens skyldighet att ansvara för den yttre och inre säkerheten samt ett oberoende rättsväsende.

Det nationella försvaret av landet är inte synonymt med ett invasionsförsvar. Det nationella försvaret ”äger” landets gränser redan i fred. Invasionsförsvaret är endast en viktig del i det nationella försvaret då landets existens står på spel.

Skall försvarskapaciteten vara trovärdig krävs att de svenska förbanden inte är beroende av andra nationers förband för att utveckla förväntad militär kapacitet.

Försvars- och säkerhetspolitik

Sverige skall aktivt driva på utvecklingen av EU:s militära förmåga att hantera kriser. Det ger Europa möjligheter till gemensamma insatser med hela bredden av västländernas militära resurser. Därmed skapas de resurser som erfordras för att bilägga tvister samt att motverka och dämpa kriser.

När Sverige i ökande grad deltar i internationellt säkerhetssamarbete och inriktar Försvarsmakten mot internationella uppgifter, handlar detta inte om säkerhetspolitisk välgörenhet, utan om att ytterst säkra Sveriges frihet. Sverige har som ett litet land starka intressen av att en internationell rättsordning verkligen fungerar.

Sverige skall kunna hävda sin suveränitet och bidra till internationell fred och säkerhet. Då måste vi själva, oberoende av allians eller ej, ha tillräckliga militära resurser. Ett starkt försvar är en grundläggande förutsättning för en trovärdig säkerhetspolitik. Uppfattar omvärlden att det svenska försvaret inte är tillräckligt starkt och kompetent är vi inte trovärdiga som partner vid internationella insatser.

Det svenska försvaret skall ges bättre förutsättningar att med en större säkerhetsmarginal kunna verka när det oväntade inträffar. Det är en självklarhet att försvaret av Sverige måste vara utgångspunkten för svensk försvarsförmåga. Det svenska försvaret skall kunna skydda befolkningen. Försvarets utveckling skall utgå från Sveriges förpliktelser i FN och EU och från att Sverige behöver agera i internationella insatser i nära samverkan med andra länder.

Alla förband skall vara användbara såväl hemma som i utlandet. Utvecklingen av förbandens operativa effekt och taktiska kapacitet är ledstjärnan. Det är försvarsmaktens operativa behov som skall styra såväl utbildning och organisationsutveckling som materiel- och personalförsörjning.

Med en mindre försvarsmakt ökar behovet av omvärldsanalys och tidig förvarning. Sverige skall därför ha en effektiv säkerhets- och underrättelsetjänst. Samverkan mellan civila och militära insatser måste förbättras. Detta gäller såväl vid internationella insatser som vid stöd till samhället i Sverige.

Militär kapacitet

Grundläggande för militär kapacitet är den materiella utrustning som förbanden är utrustade med. Förbanden organiseras och vidmakthålls genom att utbilda och öva personalen samt underhålla, reparera och vid behov renovera materielen. Det innebär att varje förband har en viss livslängd som bestäms av materielens livslängd, dess underhåll och utvecklingen. Vid utvecklingen av ett förband måste detta tas med i beräkningen av kostnaden — livslängdskostnaden. Det innebär bl.a. att ett förband som bedöms inneha önskad kapacitet, förutom en ständigt pågående utbildning (personalförsörjning) också måste ta hänsyn till en till två gångers renovering och modifiering under denna period. Detta är en årlig kostnad som måste inräknas i den ”dagliga och årliga” återkommande kostnaden. Detta vidgade synsätt ger därmed också den grund som Försvarsmakten måste stå på för att hålla förbanden tillgängliga. Därmed skapas en grund för Försvarsmaktens totala årliga driftkostnad som bör utgöra det årliga anslaget och utgör kostnaden för att vidmakthålla den önskade försvarskapaciteten i dag och för den närmaste framtiden.

Förbandsutveckling

Det är en truism att den försvarsmateriel som anskaffas används flera gånger och under hela förbandets beräknade livslängd. Samma förhållande bör också gälla för personalförsörjningen. Det är ett slöseri med personal om denna utbildas och endast utnyttjas en gång vid internationella insatser. Vi måste acceptera, på samma sätt som då vi hade ett förrådsställt försvar, att de förband vi nu utbildar också omsätts under en längre tidsperiod. Utgående från tidigare erfarenheter med repetitionsutbildning vart fjärde år och att (om vi inte inför ett yrkesförsvar) de ”värnpliktiga” som frivilligt ställer sig till förfogande också skall ges möjlighet att vidareutbilda sig till en yrkesverksamhet i samhället är det rimligt med en motsvarande tidsmässig förbandsomsättning.

Vi måste dessutom vara medvetna om att personalförsörjningen styrs av de lagar och förordningar, som var anpassade för det mobiliserande försvaret. Inför 2004 års försvarsbeslut anmälde Överbefälhavaren att mobiliseringsförsvarets planeringsstruktur ger ohållbara obalanser i insatsförsvaret och att denna måste ändras inom väsentliga områden. Det är helt tydligt att redan i dag borde regelverket ändras.

Detta kräver då att de förband som skall vara insatsberedda också är organiserade i dag. Det handlar då om en årlig omsättning av varje förband med i princip en fjärdedel varje år. Med ett sådant synsätt skapas också möjligheter till en gemensam värdegrund och laganda som i grunden är nödvändig i samband med att förbanden används.

Materielanskaffning

Många tror att Försvarsmakten har mycket modern materiel i alla förband. Av detta skäl skapas då uppfattningen att materielanslaget kan reduceras. Försvarsmakten kan leva på arvet. I det mycket korta perspektivet är detta delvis rätt. I det längre perspektivet – fungerande materiel under den närmaste femårsperioden samt utveckling och anskaffning av materiel för förband på tio års sikt – får besparingarna allvarliga konsekvenser. Förbandsmaterielen blir äldre, omodern och kostar successivt mer och mer i underhåll. Betänk att den mobiliserande organisationen hade fler enheter med ett lågt driftuttag och därmed låg förslitning per enhet. Samtidigt kunde materielen underhållas och repareras på ett rationellt och planlagt sätt. I dagens redan i fredstid uppsatta förband används materielen mer och slits därmed hårdare. Till detta kommer att reparation måste göras när materielen gått sönder. Den används ju. Det går inte som tidigare att ”ta ut ett nytt exemplar”.

Många har uppfattningen att hela materielanslaget går till nyanskaffning. Detta är fundamentalt fel. Utveckling och anskaffning omfattar c:a en fjärdedel av det totala försvarsanslaget. Resten utgörs av vidmakthållandekostnader. Detta är i likhet med de flesta länder inom EU och också något som rekommenderas av EDA. Andelen bör långsiktigt inte vara mycket lägre. Försvarsmaktens långsiktighet kommer i så fall att snart få stora problem.

Det är också väsentligt att så mycket som möjligt av försvarsanslaget betalas ut inom landet. Detta är möjligt genom att man i Sverige utvecklar och producerar eller genom licenser utvecklar och producerar försvarsmateriel. Därmed kan vi såväl behålla som utveckla personell kompetens som i mångt och mycket också är nödvändig för att vidmakthålla och modernisera materielen.

Självklart är det så att varje krona skall användas så effektivt som möjligt. Där det är möjligt skall en ökad produktivitet eftersträvas. Men att använda detta som ett argument för att minska de nödvändiga materiella satsningarna — för att ge förbanden en rimlig kapacitet och överlevnadsförmåga vid insats — är obegripligt.

Slutsatser

För den framtida utvecklingen av förbandskapacitet om tio till femton år måste beslut om detta fattas i dag. Det tar tid, det krävs analyser och bedömningar om den kapacitet som kan komma att behövas. Denna utveckling som så småningom leder till investeringar och anskaffning av ny materiel till befintliga förband eller organisering av nya förband bör inte belasta resultatet utan i stället ses som en investering för framtiden. Därmed kan dessa beslut antas av riksdagen var för sig. Besluten har då sin grund i framtida bedömning av den försvarskapacitet som är nödvändig för att det svenska försvaret skall kunna uppfylla den kapacitet som Sveriges försvarspolitik kräver. Samtidigt måste riksdagen inte bara fatta beslut om internationella insatser utan även om finansieringen av insatserna då denna inte ligger inom Försvarsmaktens årliga ram.

Detta synsätt leder till en naturlig uppdelning av riksdagens beslut i tre delar.

Den ena delen är beslut om beredskap, uppgifter och förmåga i den befintliga organisationen som omfattar de närmaste tre åren, dvs. storlek och kostnad för den årliga driften inklusive underhåll och vidmakthållande.

Den andra delen är beslut som omfattar kommande investeringar, och andra långsiktiga bindningar inklusive kostnader för t.ex. avveckling, sett i ett längre tidsperspektiv.

Den tredje delen är beslut om internationella insatser. Därmed påverkas förbandsutvecklingen enbart av den kapacitet som Sverige är berett att ställa till förfogande för internationella insatser och inte av de insatser som görs.

Därmed tydliggörs också riksdagens ansvar för de långsiktiga besluten om försvarets uppgifter, kapacitet och beredskap samt anskaffning, uppsättning och avveckling av materiel och militära förband.

Herman Faltstrom är pensionerad kommendör och sekreterare i Kungliga Örlogsmannasällskapet

Hur ser försvarsminister Tolgfors på behovet av långsiktighet i Försvarsmaktens planering?

Foto: Försvarsmakten/Combat Camera