Olof Santesson:

Lättare sagt än gjort

Det nordiska samarbetets höga visa sjungs. Militärpolitiska etablissemang är inne på samma melodi. Håller vi sextio år efter de havererade förhandlingarna om ett försvarsförbund till sist på att få en verklig samverkansunion i Europas norra utkanter? Det vore kanske att dra väl snabba slutsatser. En rad steg återstår att ta, en del kanske nog så svåra.

Säkerhetspolitiskt ligger nytt i luften. Diskussionen om ett närmare nordiskt samarbete på försvarsområdet har tagit fart efter lanseringen av en gemensam norsk-svensk försvarsstudie förra året. Geostrategiskt har ju Norge och Sverige åtminstone sedan snart 200 år sedan bildat en naturlig region. Efter andra världskrigets trauman upprättades och förtätades kontakterna särskilt på högre nivåer. Detta skedde även sedan Norge tillsammans med Danmark hade anslutit sig till NATO och trots att Sverige under det kalla kriget allt hårdare framhävde sin alliansfrihet (ibland under egengenerös betoning av omsorg om Finland med dess VSB-paktsrelationer till Sovjetunionen).

NATO/Norge hade sin ryggtäckning i ett talrikt svenskt markförsvar, Sverige hade flygsäkerhetssamarbete med både Danmark och Norge. Senare tids forskning har befäst bilden av hur det alliansfria Sverige inte bara hade en ”återförsäkringspolitik” västerut utan även täta militära kontakter med framför allt sina skandinaviska grannar.

Exempelvis försvaret av Nordnorge byggde på en hel del antaganden om omfattningen av den svenska operativa planläggningen i övre Norrland. En norsk oro kan ha gällt att svenskarna inte skulle hindra att egen mark utnyttjades av sovjetryska stridskrafter under framträngande mot Tromsö (Lyngen-ställningen) och Norska havet. Här fanns gemensamma intressen att verka militärt avskräckande och hålla nordregionen lugn.

Att Norge och Sverige allt tydligare hittar varandra förefaller därför naturligt i en tid när små stater brottas med allt dyrare militärsystem och krympande försvarsresurser. Det signalerades särskilt tydligt av Sveriges och Norges militära chefer – och därtill också Finlands – vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i januari i år. Alltmer aktualiseras att man i de tre länderna, i varje fall i Norge och Sverige, måste träffa svåra val. Det kan gälla att å ena sidan finna eventuella egna nischer, å den andra skapa gemensamma resurser genom att man tillsammans skaffar andelar i ett och samma vapensystem, på nysvenska s.k. poolning.

Internationellt arbetar särskilt Norge och Sverige med gemensamma grepp i krisområden, bl.a. i den allt starkare betoningen på samhällsbyggande insatser av militärt-civilt slag (humanitärt, rättsligt i vidaste mening och med bistånd till lagstiftning, ekonomistyrning, riksrevision etc). I Afghanistan har båda länderna angränsande ansvar för var sin region. Här skulle man kanske kunna komma långt i gemensam utbildning och träning utifrån samma syn på uppgiften.

Ett intrikat problem uppkom när Norge i början av året visade visst intresse för anskaffning av 48 exemplar av en ny version av Gripen; frågan väcktes om i så fall också Sverige måste hänga på och än en gång satsa på ett avancerat stridsflygplansbygge. Det blir nog inte i första hand här som man finner gemenskapslösningar.

Vad som har verkat lättare att börja diskutera är samarbete ifråga om utbildning och övning respektive möjligheter till andra gemensamma försvarsbeställningar. Sådan samverkan finns redan nu, som när finska kustjägare utbildas tillsammans med svenska amfibiesoldater och i den gemensamma satsningen på EU:s nordiska stridsgrupp, NBG. Exempelvis har svensk personal för att leda in eld från luften – en bristvara – getts utbildning i Norge. Med norsk hjälp får svenska officerare i bästa fall motverka sin påfallande brist på rutin i ledning och stabsarbete inom högre truppförband enligt NATO-modell.

Finska, norska och svenska artilleribataljoner samövar årligen på Älvdalens skjutfält under en artilleriregementsledning som alternerar mellan de tre länderna. Finland och Sverige övervakar gemensamt Östersjön (samtidigt som den svenska kustbevakningen nu skall börja samverka med USA:s Coast Guard ifråga om information och utbildning).

Det alternativ som tidigast har nämnts i den nya samverkansambitionen är att antingen Norge eller Sverige skall svara för bådas vinterutbildning. Då mister ett av länderna denna sin hittillsvarande kompetens – och så blir det kanske. Vad mera? Här har det genast börjat gå litet trögare. Respektive försvarsmakter försöker gärna hålla fast vid vad de under årtionden har byggt upp. De ställs onekligen inför en del smärtsamma beslut – som skapar luckor i försvarsorganisationer – eller så kommer inte en välmotiverad rationalisering igång.

Riktigt problematiskt blir det dock att se ett riktigt långt drivet nordiskt försvarssamarbete om man tänker sig att basen måste vara en strategisk något så när överensstämmande grundsyn. Här är vårt eget land nog det största bekymret, inte bara på grund av att vi står utanför NATO. Det gör ju även vår östra granne. Att olikheter annars råder är minst av allt en nyhet.

I och med att Sverige och Norge i praktiken inte längre har kvar resurser för markoperativa insatser på egen hand intar Finland en särställning. Strategin är glasklar. Med sin närhet och långa gräns till Ryssland behåller landet sin vilja och strävan efter förmåga att försvara det egna territoriet. Men vågar slå fast att finnarna aldrig kommer att anta norsk eller svensk profil, även om de får allt svårare att hålla uppe sin aktningsvärda arménumerär. Än så länge tummar de framför allt inte på sina tre välutrustade insatsbrigader.

Sverige har också visat sig oförmöget att hålla jämna steg med Finland när det gäller att vara med i NATO:s snabbinsatsstyrka, NRF (NATO Response Force). Nu har finnarna beslutat sig för ett ja, medan Sverige alltjämt funderar.

För Norge är nordområdet, ishaven med sina naturtillgångar, delvis olösta gränsfrågor och förutsättningar att bli en global farled, lika självklart prioriterat. Här kommer flotta och flyg i förgrunden. När det gäller övervakningen av luftrummet skulle svensk och norskt flyg med fördel kunna samverka. Då vore det kanske inte det mest smarta att, som högkvarteret bokstavligen har kastat fram, lägga ned vår nordligaste flottilj, F 21 i Luleå.

Till havs sjösätter Norge fem fregatter av typen Fridtjof Nansen, som faktiskt från Atlanten skulle kunna täcka svenskt territorium och bidra till att hålla Sverige öppet mot väster i ett (just nu oförutsett) kritiskt läge. Svenska flottan skulle desto mer kunna koncentrera sig på att hålla en gard i Östersjön.

Vill Sverige det? Eller vad vill Sverige? I styrande svenska dokument ställs uppseendeväckande nog inga tydliga krav på en militär förmåga i Östersjöområdet. En sådan kompetens vore högst rimlig att upprätthålla, hur avspänd omgivningen än ter sig idag. Det är som om svenska beslutsfattare nästan såg en fördel med ett militärt tomrum i vårt grannskap. Litar vi helt enkelt till att någon annan alltid skall komma till vår hjälp med behövliga resurser? Det är litet bisarrt för politiker som hela tiden bedyrar guldvärdet av militär alliansfrihet. Så beter sig nog annars inte länder som vill vara kompetenta säkerhets- och försvarspolitiska partner till sina grannar.

Sverige skulle behöva klara ut mycket på det grundläggande säkerhetspolitiska planet. Också det lilla internationellt ambitiösa landet behöver i botten en resursmässigt avpassad egen grand strategy. Det har våra med varma hjärtan utpekade försvarsmässiga bundsförvanter åstadkommit, men av någon egendomlig anledning inte vi.

I väntan på en svensk strategisk viljeinriktning vilar det tyvärr något halvt, ofullgånget, över den uttalade strävan att stärka de nordiska ländernas gemensamma trygghet genom ett försvarspolitiskt samarbete. Sin delaktighet i ambitionen att nå målet kan Sverige sägas ha lagt fast. Men att verkligen komma dit verkar vara lättare sagt än gjort.

Olof Santesson var utrikesredaktör i Dagens Nyheter 1973-1998.

En bild som symboliserar ett tätare nordiskt militärt samarbete. De tre nordiska överbefälhavarna möttes vid årets Sälenkonferens. Från vänster amiral Kaskeala från Finland, vår egen överbefälhavare general Syrén och general Diesen från Norge.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Combat Camera