Herman Fältström:

 

Försvarets kris – lösningar

 

Försvaret i svår ekonomisk kris. Hur många gånger har ej svenska folket fått höra detta de senaste åren. Det är då lätt för en utomstående att kasta sig över ÖB och säga: ”Hur räknar ni egentligen? Kan ni inte budgetera och sedan följa upp budgeten?” Och så har orden också fallit. Kritiken har varit hård och journalister och politiker har tävlat om vem som skall vara hårdast i fördömandena.

     Men så lätt är ej problemet. Vad som har brustit är uppenbarligen kommunikationen mellan högkvarteret och försvarsdepartementet. Likaså förefaller optimismen varit för stor i de grundläggande budgetberäkningarna, men det grundläggande felet är att försvarets köpkraft sedan 1990 har halverats samtidigt som de politiska ambitionerna internationellt successivt ökat. ”Ni får ju 40 miljarder till försvaret”, heter det, ”kan inte det räcka?” Det är lögn, försvaret får idag mindre än 40 miljarder och fördyringen har för länge sedan ätit upp marginalerna. Materielen är idag många gånger dyrare än vad som gällde för 10-15 år sedan. Bara den enskilde soldatens utrustning är betydligt mer sofistikerad och påkostad än tidigare. Och detta är inte av skäl ”att vi måste vara bäst”, utan helt enkelt därför att soldaten måste vara utrustad minst lika bra som en eventuell motståndare.

     ÖB har då beslutat att genomföra omedelbara och drastiska besparingar. Dessa besparingar drabbar bl.a. värnpliktsutbildningen (avkortas med en månad) reservofficersutbild­ningen(utgår), hemvärnet och frivilligförsvaret (försvårad utbildning för de båda sistnämnda).

     Alltså tycks de sista resterna av försvarets folkförankring vara i fara. Detta dyrbara kapital, avgörande för försvarsviljan, har valts som sparobjekt. Till inskränkningarna hör också antalet flygtimmar (under minimigränsen för godtagbar förmåga för huvuddelen av stridspiloterna) korvetter utan gångtid och pansarförband utan utbildning på stridsvagnar.

     Sparprogrammet är således ett s.k. ”osthyvelprogram”. Det har hyvlats på litet av varje av försvarets förmåga.

     Ett annat grepp för att klara krisen vore naturligtvis att hugga tag i hela uppdrag och säga nej till sådana. Vad som omedelbart faller i ögonen är våra många internationella åtaganden. Det är ju storslaget av våra utrikespolitiker att säga ja till diverse förfrågningar om militär insats i oroliga hörn av världen. Det har resulterat i att vi har en nästan otrolig spridning av militära krafter utanför vårt land. Det förefaller att vara ett stort hopp mellan politikernas självmedvetenhet och försvarets förmåga. Har ÖB förklarat begränsningarna? Och mitt i allt detta säger både försvarsministern och tydligen också stats- och utrikesministrarna, att vår internationella förmåga, lika med insats skall fördubblas. Detta är ju absurt. ÖB måste naturligtvis säga ifrån att vi inte orkar. I så fall krävs stora, ökade anslag, och sådana gives ej.

     Nordic Battle Group, som vi organiserat och som står i beredskap i år, visar vår solidaritet mot EU. Det är en solidaritet vi skall hålla på och vara stolta över. Förband i Kosovo och Mellanöstern gör stor nytta. Men insatser i Kongo, Liberia och Afghanistan? Det är inte min sak att bedöma detta men ett är säkert. En kritisk granskning måste göras över hela fältet. En pressad ekonomi gör detta nödvändigt. Insatserna är dyra.

     Det saknas en helhetssyn. I en sådan måste i första hand vårt närområde granskas. Gotland ligger försvarslöst och i Östersjön skall ryssarna bygga en gasledning. Ryska marinen förstärks och en kontrollstation skall uppföras utanför Gotska Sandön.

     I stället för att sända trupp till Afrika och andra avlägsna platser krävs ganska snart att en rörlig, eldkraftig styrka står på Gotland och att en korvett ligger i Slite hamn som visar flaggan där och i havet utanför.

 

Hodder Stjärnswärd är f.d. överste av första graden