Olof Santesson:

Tali-Ihantala. Boken om slaget

Finlands fortsättningskrig har fått sina moderna episka skildrare. Att det under 2000-talet blev två filmer, Framom främsta linjen och Tali-Ihantala 1944, är något av ett dubbelt storverk av ett land med begränsade finansiella resurser. Särskilt den senare bjöd på ett crescendo av stridsscener, och särskilt för många icke-finnar kan bilderna ha virvlat förbi litet väl fort. Men sedan årsskiftet går det att återvända till handlingen genom Stefan Forss arbete om det stora slag som säkrade Finlands överlevnad som demokratisk och självständig stat.

Författaren är den självskrivne guiden för den som fängslades av intensiteten i striderna nordost om Viborg i juni/juli 1944. Det var hans idé att man skulle kunna göra en spelfilm om Finlands krig mot Sovjetunionen 1941-1944, dessa år som Tysklands medkrigförande. Utifrån sitt filmmanus – tillsammans med författaren Benedict Zilliacus – har Forss nu skrivit om både händelseförloppet i verkligheten och arbetet bakom den färdiga produkten. Ni som fängslades av filmen får mer av sammanhang i boken Tali-Ihantala. 1944 – film och historia.

Den första filmen om fortsättningskriget var kanske bäst publikanpassad genom att handlingen länge kretsade kring en huvudperson: kulturmänniskan Harry Järv, då ung plutonchef. Det var hans beslutsamma ledarskap och djärva patrullföretag som visade att det s.k. ställningskriget i Fjärrkarelen innehöll något mer än evig väntan i skyttegraven eller skyddsrummet, korsun.

I slutet flyttades filmens fokus till striden vid Tienhaara, ”Finlands lås”, i Viborgs västra utkanter, där en av Järvs soldater, Allan Finholm, var en av dem som mest verksamt bröt fiendens anfall. Misslyckandet att tränga igenom här fick Röda armén att i stället försöka avgöra kriget öster om staden. Stötriktningen gick då genom två byar vilkas namn har gått till historien: Tali och Ihantala.

I den senast aktuella filmen nr två är det kollektivet som hyllas. Publiken möter marskalk Mannerheim i två scener, och bland några generaler märks Ruben Lagus, ryktbar chef för Finlands enda pansardivision – med mest jägarsoldater och totalt färre stridsfordon än vad ryssarna hade i var och en av sina tjogtals pansarförband. Men i centrum finns framför allt finska bataljonschefer, kompanichefer, eldledare, vagnchefer, glesnande led av underbefäl och meniga, jämte några frivilliga rikssvenskar. Åtskilliga av dem stupar och en del flyr från stridens helvete, men när det till sist gäller står tillräckligt många fast.

I Forss bok kan läsaren följa inte enbart den rad stridshandlingar som återfinns i filmen. Han skildrar även de stora dragen i det krigsdrama som tog sin början när Sovjetunionen den 9 juni 1944 inledde en dånande offensiv i avsikt att knäcka den finska arméns motståndskraft. På vita duken flimrade de förklarande texterna snabbt förbi.

Strategiskt var läget sålunda det att Finland hade låtit sig överrumplas, och de främsta finska arméförbanden förmådde inte att hejda angriparen i dåligt befästa linjer. Viborg föll, och först när förstärkningar efterhand anlände från Fjärrkarelen kunde man till sist skapa förutsättningar för vad som av finländska militärskribenter numera brukar kallas för en ”avvärjningsseger”.

Fram till dess kunde de finska förband som förmådde att hålla samman endast försöka bromsa den sovjetiska stållavinen med desperata motanfall. Varje filmsekvens motsvaras här av ett kapitel av Forss, illustrerat med bilder ur filmverket. De fåtaliga finska stormvagnarnas strider står särskilt i början, när det psykiska trycket är som värst och nederlaget hotar, i förgrunden på ett sätt som är filmiskt tacksamt, och författaren gör begripligt nog kanske något mer av pansarinsatserna än vad som är vanligt i andra skildringar av fortsättningskriget.

Med sin detaljkännedom om stridsförloppet är Forss dock noga med att ge rättvisa åt alla inblandade, det må vara kämpade finska infanteriförband, offervilliga pansarförstörare, finska eller tyska stridsflygare som försöker bryta den sovjetiska angreppskraften.

En sista stor av ansträngning av Lagus att innesluta tre mekaniserade sovjetdivisioner i en jättemotti utförs av försvagade jägar- och infanteriförband. Med ganska bra kartor över var enheterna står (saknades i filmen) beskrivs hur säcken ändå brister. På duken märktes det starkast när spillrorna av kapten Laxéns svensktalande bataljon retirerar i en kringgående rörelse genom kärr och ödemark – i en filmisk repris på Edvin Laines suggestiva inledning till Väinö Linnas Okänd soldat till tonerna av ”Finlandia”.

Mot slutet, när finnarna har tvingats att ge upp anfallsambitionerna och helt inriktar sig på segt försvar, dominerar som sig bör det anmärkningsvärt talrika finska artilleriet. Det var den tunga elden som gjorde att ställningarna vid Tienhaara höll, och nu upprepades detta två veckor senare vid Ihantala av tjugo artilleribataljoner med 250 eldrör. Att ett litet land med starkt begränsade resurser kunde åstadkomma en sådan massiv insats hör till de mer märkvärdiga inslagen i 1900-talets blodiga krigshistoria.

Att filmen om Tali-Ihantala skulle bli en svensk publiksuccé var kanske att begära för mycket. Många av dagens svenskar saknar den anknytning till och känsla för Finland som var till synes självklar för en äldre generation – låt vara försvagad under de år då finnarna stred vid Nazitysklands sida. Men ledande politiska och militära krafter i Sverige har fullt klart för sig vad det var som avgjordes de där sommardagarna, när de flestas ögon annars riktades mot de västallierades landstigning i Normandie.

Krigsfilmer har sina begränsningar. De appellerar till känslor och sinnen snarare än till intellektet. De nödvändiga fakta som filmen kanske inte helt tiden förmår att riktigt tydliggöra står i desto rikligare mängd att finna i Forss bok. Var och en som har sett filmen kan hos författaren återknyta till den eller de scener som har gjort starkast intryck.

Vår främste Finlandskännare Krister Wahlbäck har för sin del särskilt fäst uppmärksamheten på den filmsekvens då en kvarlämnad finsk patrull bakom fiendens linjer med uppsikt över järnvägen mellan Leningrad och Viborg för första gången ser ett militärt tåg fyllt med tung krigsmateriel köra söderut, bort från fronten. I det ögonblick patrullmännens rapport når högkvarteret står det klart att Sovjetunionen håller på att ge upp offensiven.

Bittra strider återstod, särskilt för de finska förband som retirerade från Fjärrkarelen undan övermakten. Men det stora avgörandet hade skett vid Tali och Ihantala. Finland undkom andra mindre länders bittra öde att ockuperas och iföras ideologisk tvångströja. Hur det blev möjligt har Stefan Forss återberättat starkt, medryckande och nästan så att man även i det trygga Sverige kan tycka sig fatta det ofattbara modet hos vårt grannfolk när det verkligen behövdes.

Olof Santesson var utrikesredaktör i Dagens Nyheter 1973-1998.

Stefan Forss: Tali-Ihantala 1944 – film och historia, Schildts 2007.

Pansarförstörarna, sergeanterna Heino Nikulassi (i förgrunden) och Kaarlo Niemelä på Ihantalavägen den 30/6 1944. Nikulassi stupade följande dag.