Per Klingvall:
Frivilligheten och framtiden
Ett 100-årigt engagemang
Den svenska frivilliga försvarsverksamheten kan sägas ha sin bakgrund i skarpskytterörelsen som uppstod under slutet på 1800-talet. Samtidigt tillkom andra folkrörelser som nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen.
Detta var en epok då olika typer av folkligt engagemang fick en organiserad form. Avseende frivilligt försvarsarbete finns det i dag enligt frivilligförordningen 19 olika frivilliga Försvarsorganisationer.
Svenska Försvarsutbildningsförbundet (Försvarsutbildarna) har sitt ursprung i landstormsrörelsen. Vissa föreningar som idag ingår i Försvarsutbildarna är över 100 år gamla, och den centrala organisationen bildades 1912. Det organiserade frivilliga engagemanget för försvaret av Sverige är alltså över 100 år. Även om organisationens inriktning har förändrats genom åren är den gemensamma nämnaren ett handfast stöd till svenskt försvar och säkerhetspolitik.
Under årens lopp har organisationen förändrats i takt med att den svenska försvars- och säkerhetspolitiska inriktningen förändrats. Landstormen blev till Centralförbundet för befälsutbildning (CFB) under andra världskriget och fick som huvuduppgift att kompletteringsutbilda det värnpliktiga befälet, som ända fram till mitten på 90-talet utgjorde drygt 90% av befälen i framförallt armén, i händelse av mobilisering.
Förändringens vindar
I mitten på 90-talet
påbörjades en utveckling där invasionsförsvaret började nedmonteras.
Försvarsbeslutet 2004 innebar ett tydligt politiskt ställningstagande där
Försvarsmakten lämnade invasionsförsvarstanken för att istället koncentrera sig
på utlandsverksamhet. Hemvärnet har därefter fått utgöra symbolen för det
nationella Försvaret.
Under den här tiden så har även CFB sökt nya vägar genom en process som vid riksstämman 2005 ledde fram till beslut om förändrad inriktning av verksamheten och namnändring till Svenska Försvarsutbildningsförbundet (Försvarsutbildarna). Från att ha utbildat det värnpliktiga befälet lägger man idag tonvikten på hemvärnsutbildning, ungdomsverksamhet och utbildning av särskilda kompetenser till stöd för Försvarsmaktens insatsverksamhet. Till det senare hör bland annat utbildning av fältartister, informatörer, militärtolkar, hälsoskyddspersonal m.fl. Den förändrade inriktningen har även inneburit att Försvarsutbildarna stödjer utvecklingen av samhällets krishanteringsförmåga genom att bl.a. utbilda CBRN1-personal till olika myndigheter.
Att förändra en organisation tar tid. Det som i Försvarsmakten, med anställd personal och beslut genom order, tar fem år, tar hos de frivilliga försvarsorganisationerna betydligt längre tid. Även om de centrala kanslierna med funktionärer inser behov av förändringar så går det inte att tvinga på medlemmarna detta. De har ett frivilligt engagemang som grundar sig på de förutsättningar som intresserar dem. Även om det inte gått någon förbi att det gamla invasionshotet inte längre finns, att invasionsförsvaret är borta, att samhällets krishanteringsförmåga står i fokus och att svensk säkerhetspolitik i grunden är förändrad så har sannolikt ändå inte alla medlemmar i de frivilliga försvarsorganisationerna accepterat vad förändringen inneburit för just dem själva.
Har de gått med i frivilligheten med tanken att göra gott för det nationella försvaret på hemorten är det inte alltid intressant för dem att göra samma sak för ett försvar i utlandstjänst. De vill fortfarande ha den gemenskap som innebär att de kan träffas för att skjuta k-pist och delta i olika utbildningar, trots att Försvarsmakten inte längre behöver dem eftersom de inte återfinns i något ”krigsförband”.
Obalans mellan intressen och uppdrag
Balansen mellan den enskildes intresse och Försvarsmaktens behov har idag i grunden förändrats. Under invasionsförsvarets tid fanns det, i princip, ett omättligt behov av personal och kompletteringsutbildning. Den enskildes intresse av utbildning och verksamhet kunde i stort sett alltid tillgodoses. Man kan säga att det var den enskildes intresse som styrde. Idag finns inte längre det stora numerära behovet, utan det är helt och hållet Försvarsmakten som styr vad som behövs genom att ge pengar till olika uppdrag, vilka minskat kraftigt sedan 2001.
Enligt en
utredning2 som generalmajoren
Slopandet av invasionsförsvaret har påverkat frivilligheten i
hög grad. Hemvärnet har dock kunnat utgöra den grundstomme som de s.k.
avtalsorganisationerna3 byggt huvuddelen av
sin verksamhet på.
Den perspektivplanering som Försvarsmakten tog fram 2007 för den långsiktiga inriktningen i ett tio-tjugoårsperspektiv visar på en väsentligt förändrad försvarsmakt där värnplikten i fredstid är frivillig och beredskap med internationella insatser utgörs av kontraktsanställda soldater och befäl. Om värnplikten i fredstid försvinner och hemvärnet minskar till att endast omfatta de s.k. insatskompanierna som personalförsörjs av de soldater som varit kontrakterade vad händer då med frivilligheten?
Finns det ett behov av frivillighet och vad behöver göras?
Det råder en mycket stor osäkerhet om framtiden, och det finns en uppenbar risk att de organisationer som har som huvuduppgift att stödja Försvarsmakten kommer att försvinna om inget görs. Det går inte att stoppa huvudet i sanden och tro att allting kommer att ordna sig utan det krävs ett antal åtgärder för att bibehålla den frivilliga försvarsverksamheten.
Visserligen bejakar politiker och försvarsmakt behovet av frivillighet men mycket från politiskt håll är mer att betrakta som läpparnas bekännelse än ett reellt ställningstagande. Det är dock relativt tydligt att man från politiskt håll inser behovet av en folkförankrad försvars- och säkerhetspolitik.
I samband med omstruktureringen till ett insatsförsvar har Försvarsmakten tappat mycket av den kunskap som förr fanns rörande vad frivilligheten kan bidra med. Undantaget är hemvärnet som bygger en del av sin verksamhet på övriga frivilliga försvarsorganisationer. Det ligger en stor utmaning i att påvisa den nytta som frivilliga kan göra för att höja effekten i insatsförbanden. Ett behov som Försvarsmakten bedöms ha är en väl utvecklad ungdomsverksamhet som kan vara rekryteringsgrundande till den frivilliga soldatutbildningen och till särskilda civila kompetenser som behövs till utlandsstyrkan.
Det här räcker
dock inte till för att ”föda” de organisationer som har som huvuduppgift att
stödja Försvarsmakten. Organisationerna måste själva ta ett stort grepp genom
att se över sin egen struktur. Flera organisationer har visserligen gjort
interna förändringar men det räcker sannolikt inte.
Det kan göras på olika sätt. Antingen genom ett fördjupat samarbete, genom att man bildar organisationer som tar som utgångspunkt att man samarbetar inom olika funktioner som markstrid, logistik, sjöstrid etcetera eller att man bildar en ny gemensam paraplyorganisation som är den som sammanhåller den frivilliga försvarsverksamheten. Oavsett vad man förespråkar så är det viktigaste att man tar tag i frågan innan organisationer dör på grund av att medlemmarna försvinner eller ekonomin tar slut.
Sammanfattning
Frivilligheten har många förtjänster varav de viktigaste är många kompetenta medlemmar och en utvecklad förmåga att bedriva utbildning som tillgodoser både frivillighetens och Försvarsmaktens behov. Med anledning av omvärldsförändringarna krävs ett antal åtgärder av överlevnadskaraktär:
1. Politikerna behöver tydliggöra frivillighetens förutsättningar
2. Försvarsmakten behöver konkretisera vilka behov man har av frivilliga
3. Frivilligorganisationerna behöver samordna sig betydligt effektivare
Lyckas detta finns det en bra framtid för frivilligheten.
Per Klingvall är
Informationschef hos Försvarsutbildarna
1 Chemical-Biological-Radiological-Nuclear (CBRN)
2 Utveckling av den frivilliga försvarsverksamheten, 2007-05-28,
3 Lottor,
FRO, Bilkårister m.fl.
Behovet av frivilliga krafter är stort bl.a. när samhället drabbas av kriser och katastrofer.
Foto: Försvarets Bildbyrå