Fortsatt utförsbacke

Så verkar det vara dags igen. Försvarsekonomin är åter i gungning. Dags för nya nedläggningar och en ytterligare minskning av Sveriges militära förmåga. Nya spekulationer om vilka förband som skall läggas ned har åter kommit igång och ges vida större utrymme i medierna än frågan om vad våra militära maktmedel har för roll. Som vanligt följer i kölvattnet på de ständiga neddragningarna, sparkraven och nedläggningshoten, en ökad oro hos den militära och civila personalen. Nya spontana avhopp av duktiga människor och tappad gålust kan förväntas. Tendensen att ”när krubban är tom så bits hästarna”, i form av en inre dragkamp mellan olika intressegrupper i Försvarsmakten, lurar också runt hörnet. Eländesfokuseringen är skönjbar.

Frågan ställs allt oftare hur mycket av ytterligare neddragningar som försvaret tål före talet om systemkollaps får en reell innebörd. Signalen från politiskt håll är emellertid entydig. Några extra tillskott till försvarsbudgeten är inte att vänta. Detta är måhända den logiska konsekvensen för de som anammat mantrat att inget illa kommer att drabba oss på länge. Detta förutsätter dock att nämnt mantra är sant. Men hur vet vi det?

För att något ont skall hemsöka oss måste världen bli mycket mera instabil än för närvarande. Så långt den sanning som utgår från det svenska politiska etablissemanget. Andra inte fullt lika ljusa profetior kommuniceras från de övriga nordiska huvudstäderna. I stället för kräftgång, uppvisar utvecklingen vad gäller försvarsekonomin i våra nordiska grannländer en sakta uppgång. Har exempelvis Danmark blivit mera utsatt än Sverige? Eller, har Sverige blivit en nation där statens ursprungliga uppgift, att skapa säkerhet för medborgaren underordnats statens roll som distributör av välfärd? Har vi glömt eller bara blundar vi för det belagda faktum att säkerhet är fundamentet för all annan samhällelig verksamhet. I samband med internationella insatser utgör säkerhet grunden för samhällsbyggande. Samma logik gäller rimligen även för svenska nationella förhållanden.

Önsketänkande är i säkerhetspolitiken en historiskt verifierad fallgrop. Men, Sverige kommer i likhet med andra nationer inte undan det faktum att vi förväntas kunna hävda vår territoriella integritet. Om vi inte vill eller klarar av detta själva så måste detta ske i samverkan med andra. Därmed är vi inne på nästa mantra, nämligen vår militära alliansfrihet. I nuvarande säkerhetspolitiska omvärldsmiljö – militärt alliansfri mot vad? Och, om vi mot all förmodan skulle få en folklig acceptans för att ett svagt militärt Sverige behöver medlemskap i en militär allians (läs NATO) i syfte att kunna hävda våra legitima säkerhetsintressen, så kommer detta att åtföljas av det självklara och oeftergivliga kravet på svensk motprestation i form av ett substantiellt nationellt bidrag.

Inte heller verkar ett gemensamt EU försvar vara något alternativ för överblickbar framtid. Såtillvida är vi i gott sällskap som att ingen annan EU nation verkar acceptera tanken på att överge sina nationella försvarsorganisationer för att dessa skall sammansmältas i en överstatlig struktur. Detta är förståeligt sett mot att de nationella försvarsmakternas roll har en djup förankring i människors föreställningsvärld. Militärmakten är fortfarande en av suveränitetens yttersta bastioner. Återstår således tills vidare alternativet med ett trovärdigt nationellt försvar.

Livskraften hos nationella försvarslösningar och en grundläggande misstro mot hållfastheten/trovärdigheten till vilken säkerhetsrelaterad samarbetslösning som helst, utgår ifrån statens grundläggande uppgift att tillhandahålla säkerhet för sina medborgare.

Det kan med utgångspunkt i ovannämnda synsätt vara ytterligt bedrägligt att lita helt och fullt på möjligheten till politiska och diplomatiska lösningar som inte stödjer sig på maktmedel. Detta oavsett vi talar om ekonomiska eller militära eller andra medel som underbygger möjligheterna att nå de politiska målsättningarna. En politik som bara förlitar sig på ”mjuka” maktmedel kan vara nog så välmenande men är samtidigt ett utslag av det slags naivitet som inte väcker respekt i omvärlden.