Ett militärt vakuum för 200 år sedan – och idag
Händelserna på Gotland våren 1808 borde stämma till viss eftertanke. Och åtminstone inspirera till bättre sammanhang mellan omvärldsanalys och försvarsinriktning än dagens ogenomtänkta officiella retorik.
Inte många svenskar utöver gotlänningar uppmärksammade tidigare i år att det var 200 år sedan Gotland ockuperades av ryssen i april 1808 och befriades av svensken en knapp månad senare. De flesta har över huvud taget inte hört talas om händelsen. Det är beklagligt, ty det var högst remarkabla och lärorika operationer. Det märkligaste är att icke ett skott avlossades och icke en droppe blod spilldes. Det är kanske orsaken till att saken fallit i glömska; inga krigiska hjältedåd, bara två snöpliga kapitulationer i lägen då motstånd var helt lönlöst. Men därmed var det också en uppvisning i moraliskt mod av först den svenske och senare den ryske befälhavaren.
Ominriktning av försvaret
För att ta det från början: År 1789, inför sitt planerade krig mot Ryssland, lät Gustav III avrusta Gotland, ön som riksdagens sekreta utskott tidigare benämnt ”Sveriges Gibraltar”. Enligt militärhistorikern Bengt Hammarhielm var avrustningen ”säkert också ett resultat av den omplanering från den tidigare defensiva fästningsstrategin till en ny rörlig krigföring…”
Det gick bra under kriget 1789-90. Men i 1801 började Gustav IV Adolf oroa sig för ön och beordrade landshövdingen viceamiralen friherre Salomon von Rajalin att bilda ett lantvärn om 600 man och beväpna det med gevär som sändes från fastlandet. Det blev inte så mycket av det. Något direkt hot mot Sverige och Gotland kunde heller inte skönjas under det följande halva decenniet.
Detta förändrades radikalt med fördraget i Tilsit 1807 mellan tsar Alexander I och Napoleon, där den förstnämnde fick fria händer mot Sverige. Den 21 februari 1808 anföll ryssarna mot finska östgränsen. Den 31 mars beordrades tjänsteförrättande landshövdingen Eric af Klint att sätta upp en lantvärnsbataljon med de 600 gevären. Problemet var att man inte visste om det fanns krut på ön.
Ockupation och befrielse
Tre veckor senare
fylldes maktvakuum av en rysk styrka på 1.800 man som
landsattes från svenskflaggade handelsfartyg vid Sles,
nära Grötlingbo på sydvästra Gotland, under befäl av konteramiralen
Nikolaj Andrejevitj Bodisko. På två dagar betvingades det praktiskt taget
obeväpnade försvaret. Inget blod göts, och den civiliserade Bodisko höll sina
trupper i sträng krigstukt. Befolkningen fann sig i sitt öde, allmogen något
knotande, borgare och överklass inte helt motvilligt. Kappor vändes snabbt
efter östanvinden.
Kapporna vändes lika snabbt tillbaka sedan konteramiralen friherre Rudolf Cederströms eskader den 15 maj landsatt tre bataljoner och ett artilleribatteri vid Gammelgarn. Bodisko, som förgäves väntat på förstärkningar och den 12 maj fått sina sjöförbindelser avskurna av två svenska linjeskepp vid Slite, fann för gott att kapitulera och utskeppade sina styrkor, fortfarande utan att en enda person kommit till skada (utom de kvinnor – ”ikonorna” – som funnit kärleken hos ryska soldater och officerare och som nu utsattes för skvaller och förtal, ofta kanske av dem som hade dåligt samvete för samarbete med ockupationsmakten.)1 Visbys borgare letade ivrigt efter bevis på sin motståndsanda. Ingen dömdes för samarbete utom den avdankade löjtnanten Matthias Lundgren.
Ett knappt halvsekel efter denna episod fick Ryssland anledning att ångra att det inte satsat mer på att behålla ön och göra den till Rysslands Gibraltar. Under Krimkriget lät Sverige den fransk-brittiska flottan 1854 använda Fårösund som bas för bombardemanget mot Bomarsund på Åland och raidföretag mot finska kusten.
Två väpnade århundraden
Efter det att vi sålunda kommit undan med blotta förskräckelsen 1808 blev Gotland prioriterat från beredskapssynpunkt under nästan 200 år. En personlig upplevelse av detta: År 1972 ville arméchefen Car Eric Almgren i samband med att värnpliktutbildningstiden minskades till 7,5 månader ta bort den delade rytmen på Gotland – där en halv bataljon av beredskapsskäl gjorde sin avslutande förbandsutbildning sommartid. Vi på försvarsstabens operationsledning 3 (OpL3), ansvariga för beredskap, lyckades få militärbefälhavaren i Strängnäs att i stället stödja ett förslag om samlad bataljon sommartid.
Men arméchefen
skrev handbrev till överbefälhavaren (samtidigt som hans avdelningschef på
utbildningssidan skickades till mig för att bearbeta mig som arméofficer med
livfulla beskrivningar av fasorna för de värnpliktiga med att behöva tillbringa
sommaren på Gotland). Med viss bävan gick vi från OpL
Sveriges mest utsatta del
I början av 2000-talet avrustades Gotland igen. Tvivelsutan, liksom 1990, ett resultat av en ominriktning från försvar av territoriet, denna gång till en strategi för att trygga freden genom internationella insatser.
Intet ont om det; går det så går det. Men faktum är att först i ”Vårt uppdrag” på Försvarsmaktens hemsida står: ”Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige vid angrepp av en främmande makt.”
Ytterst märkligt, milt sagt att då inte ha något försvar just på Gotland. Det hävdas ofta att Sverige inte ligger inom Rysslands intressesfär. Hur det nu förhåller sig med detta – det är nog situationsberoende – så visar bl.a. händelserna 1808 och 1854 att det inte gäller Gotland. Ön kan i olika lägen få en väsentlig strategisk roll i Östersjön, som givetvis tillhör den ryska intressesfären.
Det är nästan genant att peka på Gotlands utsatta läge som gör ön till ett lätt mål, såväl med modern invasionsteknik som – liksom 1808 – med historiskt beprövade metoder: trojanska hästar. Samtidigt som det kan vara svårt att i en krissituation förstärka ön. Ett av de stora operativa problemen under det kalla kriget var förstärkningstransporterna. De planlades omsorgsfullt och övades ofta. Det gällde att vara i förhand; om Gotland ockuperades hade man inga illusioner om att kunna återta ön.
Men hallå! Det här verkar ju gammal rysskräck och gamla hotbilder. Det finns ju inget hot mot Gotland idag?
Nej det gör det ju inte, men var god beskriv det läge då en svensk regering bestämmer sig för att sätta upp ett pansarregemente på Gotland, förhandslagra materiel för en fastlandskontingent, gruppera kustrobotförband och luftvärn samt basera flyg- och sjöstridskrafter på ön.
Oförsvarlig risktagning
Det finns liksom en brandvägg mellan omvärldsanalysen och försvarsdebatten idag. Forskare och experter på internationell politik talar allt högre och tydligare om den negativa utvecklingen i Ryssland och om de risker den kan innebära för omgivningen. Samma sak sägs om än inte lika högt i försvarsberedningens betänkanden. Men så fort någon försöker dra slutsatser av detta avseende försvarets roll, då kommer som en betingad reflex klyschorna och pladdret: Rysskräck! Kalla-krigetnostalgi! Varför skulle Ryssland ge sig på Sverige?
Bevisbördan ligger inte hos försvarsvännerna. Vi kan inte åta oss att teckna ett sannolikt scenario för hur vi skulle kunna hotas. Historien visar att det sannolika sällan inträffar och att det som inträffade ofta var osannolikt. Bevisbördan ligger hos dem som anser sig garantera att ett hot aldrig kan inträffa. Och hos dem som säger att det visserligen kan bli ett hot men att de kan garantera att vi hinner reagera i god tid.
I brist på sådana bevis borde vi förlita oss på den gamla vakuumteorin: ett oförsvarat område kan, när strategiska behov uppstår, fresta till aktioner. Invasionen i april 1808 var ett tydligt exempel på detta och dessutom en påtaglig demonstration av de geostrategiska förhållandena i Östersjöområdet.
Om något sådant skulle upprepas kan man tyvärr inte förlita sig på att Cederströms framgångsrika befrielseoperation skulle kunna upprepas. Att på två veckor samla och inskeppa en befrielseexpedition ter sig som ett ouppnåeligt ideal för dagens ”insatta insatsförsvar”. Och motståndaren skulle nog inte lämna sin ockupationsstyrka så åt sitt öde som den stackars Bodisko.
Risken bleve stor att Alf Henriksons exempel på bokstaven Ö i ABC-boken Alfabetets användning anar aporna aldrig besannades:
”Överbefälhavaren överväger översiggiven öbornas ömkliga öde”.
1 Den som vill veta mer om denna fantastiska episod rekommenderas att läsa Hans Björkegren, Bron vid Ajmunds, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1978 Här ges i romanens form insiktsfulla beskrivningar av händelseförloppet i stort, befälhavarnas vånda och enskilda människoöden.
Befrielsen av Gotland inleds för 200 år sedan. Cederströms eskader – linjeskeppen Prins Fredrik Adolf, Vladislaff och Konung Gustaf IV Adolf, fregatten Bellona, briggarna Svalan och Disa samt jakten Fortuna – ankrar upp i Sandviken vid Gammelgarn, tre veckor efter kapitulationen. Två dagar tidigare hade linjeskeppen Manligheten och Tapperheten avskurit ryssarnas sjöförbindelser vid Slite hamn. Bild ur Erik Olsson, Sanda: Gotland – mitt i Östersjön. En bilderbok om sjöfart. Taurus förlag, Visby 1983.