Nils-Ove Jansson:
Ryssen kommer – inte
Det är bra att någon reagerar på felaktigheter, även när det skrivs i vårt försvar. Magnus Haglund har alldeles rätt när han kritiserar Helge Löfstedts inlaga om de ryska flygstridskrafterna. Något hot från Su 24 Fencer och Su 27 Flanker, som motiverar ett starkare svenskt luftförsvar, går ej att uppfinna, inte ens vid FOI. Självklart kommer Ryssland precis som USA med flera andra länder att utveckla nya flygplanstyper, men att gamla flygplan ska bli som nya kan inte ens ryska ingenjörer åstadkomma. Sverige höjer också sin förmåga genom NATO-anpassningen av sina flygplan, lufttankningsmöjligheter och vapenutveckling för Gripen-systemet. Däremot är det oroande att våra piloter inte får tillräcklig flygtid för att upprätthålla sin förmåga. När Ryssland på 1990-talet var i sin djupaste ekonomiska kris fick ett flygregemente tilldelning av tre-fyra timmars flygtid per månad. Det hade möjligen räckt till start och landningsövningar för flertalet piloter, men timmarna togs i stället hand om av de mest erfarna piloterna med motiveringen att de behövdes för att upprätthålla beredskapen mot eventuella anfall! De unga piloterna fick således stå på backen och se på. När man nu drabbats av motsvarande besparingar i svenska flygvapnet får man verkligen hoppas att vi gör tvärt om. Satsa på de unga piloterna som vi kanske behöver om 10-15 år och låt de äldre piloterna inklusive stabsofficerarnas utgöra besparingarna.
Det intressanta med den ryska militära utvecklingen, som många tycks ha missat eller blundat för, är istället att det speglar det amerikanska säkerhetspolitiska agerandet. Utvecklingen av robotsköldar mot de så kallade skurkstaterna gör att Ryssland känner sin kärnvapenkapacitet hotad. För att säkerställa sin andraslagsförmåga är det naturligt för Ryssland att modernisera flyg- och ubåtsburna robotar samt plattformarna för dessa. Deployeras styrkorna (ubåtar och långräckviddigt flyg) på de vida oceanerna kan verkan av det amerikanska missilförsvaret minskas eller helt undvikas. Även andra militära styrkor som har till uppgift att skydda den strategiska förmågan kan därvid komma att moderniseras, till exempel ubåtsjakt och långräckviddigt jaktflyg.
Att Ryssland säger upp CFE-avtalet är inte heller märkligt. Det skrevs ursprungligen för ett helt annat syfte och innebär idag enbart begränsningar för Ryssland, medan NATO-sidan utan hinder genom sin utvidgning kan måla om den strategiska kartan helt och hållet. När man bedömer den ryska militära utvecklingen måste man åtminstone försöka analysera de bakomliggande faktorerna och inte bara se dem som något negativt. Årliga ökningar av den ryska försvarsbudgeten på 25% per år under fem år kan också låta hotande, men om man vet att budgeten under 1990-talet minskade till ca 1% i köpvärde av de tidigare sovjetiska försvarskostnaderna så blir resultatet inte särskilt imponerande. Rent matematiskt blir det efter fem år bara ca 3% av den tidigare sovjetiska budgeten.
Från västsidan framhålls ofta att NATO-utvidgningen i Östeuropa och missilförsvaret inte är riktat mot Ryssland. Vid NATO-mötet i Bukarest sade President Putin att det är potentialen som räknas inte intentionerna. Man kan därmed hoppas att Sverige i fortsättningen ska titta på vad Ryssland kan göra och inte vad vi tror att de ska göra.
Nils-Ove Jansson är kommendör av 1.graden i reserven.
Han var under åren 1988-1996 chef för Försvarsstabens Underrättelseavdelning
(Fst/Und), ÖB Underrättelse- och Säkerhetskontor (ÖB/USK) samt
ställföreträdande chef för Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten
(MUST).
Dagens ryska Östersjömarin kan svårligen jämföras med sin motsvarighet under det kalla kriget. Samtidigt torde inte det pågående ryska militära återtagandet glömma bort vårt närområde. Bilden visar den ryska jagaren Nastoychivvy av Sovremennijklassen.
Foto: