Carl Johan Ljungberg:

Läsvärd profetia om USA:s framtida roll

Kommer USA om 20 år att ha samma tunga roll i världen som i dag? Den som söker ana vad som sker bakom nyheternas snabba rapporter bör avgjort läsa Fareed Zakarias utförliga essä i maj-juninumret av Foreign Affairs, en text byggd på hans kommande bok i år, The Post-American world.

Hur verkar egentligen USA:s villkor för sin maktställning på litet sikt? Bakom den bild av enorm rikedom, självtillit och dynamism som vi i dag får, frågar sig Zakaria om landet verkligen framöver förmår behålla samma fasta grepp om ekonomin och utvecklingsprocessen, för att inte tala om den internationella politiken och säkerhetsfrågorna, som det hittills gjort.

Då man vill söka förstå ett aktuellt förlopp menar han, griper man förstås lätt efter historiska paralleller. Risken är dock att man hårdrar de likheter som kan finnas. Zakaria jämför närmast USA med hur imperietidens Storbritannien hanterade de utmaningar som det mötte, och som till sist gjorde landet till en stat bland andra. Imperiets stora tid, då det frambragde hela 1/3 av jordens BNP, var kortare än många tror och inföll mellan 1840- och 1870-talen. Därpå inleddes den utdragna nedgång som bekräftades med andra världskriget och blev tydlig trots britternas tunga roll respektive de allierades seger i detta.

Det är nu som det var då svårt att ana när en storhetstid är över. Zakaria pekar på hur britterna ännu kring år 1900 i sin dåtida trygga självkänsla valde att ta en militär konflikt med Sydafrikas boer, att man därpå tack vare överlägsna trupper med god ledning visserligen besegrade sin fiende men förlorade prestige, eftersom britterna som var överlägsna boerna framstod som omoraliska och även onödigt grymma. Kriget blottlade bl.a. en betydande moralisk och ekonomisk korruption. Britternas läge kring 1900 kan därmed påminna om vad som sker i dag med USA efter att detta utifrån militära och politiska kalkyler valde att angripa Saddam Husseins Irak, i tron att dennes förtryck och internationella isolering skulle göra kampanjen kort och framgångsrik, men där resultatet snarast har blivit ett dödläge med drag av Vietnam, avslöjade oegentligheter och påtagligt sänkt anseende för USA och dess ledning.

Likheterna är flera. För många i Amerika blev Irakangreppets utdragna fortsättning en chock, och här begicks (liksom i boerkriget) såväl svåra politiska misstag som militära missgrepp och rena olagligheter. I dag drar presumtiva USA-fiender som Iran och Venezuela tvivelsutan fördel av stormaktens svaghet, och även rivalerna Kina och Ryssland söker utnyttja lägets fördelar. En viktig skillnad är den att Storbritannien år 1900 hade en mindre befolkning än USA i dag och att det framför allt saknade den massindustri och det breda produktspektrum (redan vid första världskriget var USA:s ekonomi dubbelt så stor som Storbritanniens) som kunde underbygga fortsatta världspolitiska ambitioner. Därför sackade britterna den gången efter, medan dagens USA i helt annan omfattning har industriell, finansiell och innovativ kraft att lita till.

Frågan är ändå berättigad. Kan det nuvarande amerikanska överläget bestå, och i så fall hur länge?

Ett land är starkt, påminner Zakaria om, just så länge som det äger bättre förutsättningar och lyckas kombinera innovations- och tillväxtfaktorer. När väl dessa bortfallit, gäller den intelligenta anpassningens lag. Även USA kan snart få erfara detta.

Storbritannien lyckades på 1900-talet med sin anpassning då man successivt ”lät” den forna kolonin USA ta över, och själv övergick till att vårda samväldet samt förändra sin ekonomi så att gamla kontakter från imperietiden, liksom en i imperiet förvärvad politisk-diplomatisk skicklighet, kom till pass. Syrliga ord från tiden om att imperiet överläts till en ”amerikansk pantbank” kan inte dölja att britterna nog skötte nedgången så väl som omständigheterna tillät; Londons ökade roll som finansiell metropol är ett prov på denna omställning.

USA spelar i dag ännu en ekonomisk ledarroll i världen, en ställning som man innehaft under 120 år. På landets försprång börjar visserligen andra länder knappa in, men försprånget förlängs samtidigt genom att ekonomisk förnyelse sker i nya sektorer. USA må ha släppt den industriella täten men dess goda position i nya branscher som bioteknik och nanoteknik innebär i dagsläget både vinster och chans till ökade sådana. Allmänt har globaliseringen gynnat USA. Man är på olika sätt inblandad även i den vidgade förnyelseverksamhet som inte mera sker i själva USA. Ännu 2025 beräknas därför USA:s ekonomi komma att vara dubbelt så stor som t.ex. Kinas, räknat i BNP-termer. Detta samtidigt som stora lån till konsumtion i USA belastar dess ekonomi.

Den ännu växande USA-ekonomin borde rimligen bidra till att förlänga USA:s geopolitiska och militära övertag, ovisst hur länge. Landets militära utgifter är f n hela 14 gånger större än de närmaste ländernas och utgör 4,1 procent av landets BNP. Inte ens sammantagna överstiger utgifterna för Irak- och Afghanistan-insatserna 1 procent av USA:s BNP. (Enbart Vietnamkriget kostade t.ex. 1970 landet hela 1,6 procent av landets dåvarande BNP – en BNP som därtill var långt mindre än idag).

Många hävdar att Kina och Indien knappar in på USA genom att bl.a. utbilda stora årsklasser av naturvetare, ingenjörer och tekniker, samt via satsning på forskarutbildning. Detsamma gäller då de asiatiska studenter som forskarutbildats i USA och vänder hemåt. Zakaria menar ändå att det lär ta tid innan asiatiska lärdomssäten och andra universitet och forskarutbildningar kommer i kapp ett USA vars kanske viktigaste kapital är och förblir dess högklassiga utbildningar. Landet lägger sålunda nu 2,6 procent av sin BNP på högre utbildning, mot bara drygt en procent i Europa. Av världens 50 bästa universitet hävdas här 48 vara amerikanska. Och även grundutbildningarna sägs i USA överträffa sitt rykte.

En viktig faktor i ekonomin som också bör prägla ländernas relativa konkurrenskraft är demografin. En ung befolkning verkar för större förnyelse och arbetsförmåga, medan en äldre medför stagnation genom kostnader för pensioner och vård. Fast Europa växer starkt ekonomiskt (det mottar f n hälften av världens utlandsinvesteringar) och har en fördel i sina goda sociala förmåner, är det samtidigt befolkningsmässigt stagnerande. USA:s försprång består bl.a. också i den kraftiga invandringen och i de många unga individerna. Medan Europas befolkningstal fram till 2030 beräknas ligga still, antas Amerikas öka med 65 miljoner människor (dock visar landets vita befolkning ”europeiska” tendenser). Även Kina dras bl.a. på grund av sin bekanta enbarnspolitik med en negativ demografisk faktor. Ryssland hör, tilläggsvis, av flera skäl också till förlorarna.

Trots sina fördelar tonar USA:s ledarroll nu ned. Nyckelordet är inte egna problem enbart men vad som kallas ”the rise of the rest”. USA har länge dragit fördel av friare lagar och mer rörlighet, värden som andra länder nu genom bl.a. liberaliseringar, ökad flexibilitet och marknadsvänlighet, höjd teknologi- och kommunikationsnivå samt ökade kapitaltillgångar, också kan skaffa sig. USA har därmed helt enkelt inte hängt med i en anpassning till sina egna liberala ideal. Länge hade landet världens lägsta företagsskatter. Nu ligger man däremot bland högskattestaterna. Vinsterna enbart från Europas bankverksamhet och värdepappershandel når i dag nästan upp till USA:s nivåer.

Datorer och Internet görs i dag klart billigare i de nya länderna. Nya hälso- och sjukvårdssystem (förr en amerikansk marginalfördel) skapas i dessa. Även USA får nu göra som tredje världen redan gjort – lär och ta efter från medtävlarna.

En del av frågan är språklig. Medan engelskan länge erbjöd en fördel, har nu andra än de engelskspråkiga ländernas folk lärt sig engelska – och behärskar dessutom även språk som mandarin, hindi, eller portugisiska, vartill kommer att de väl känner sina lokala marknader.

En aspekt till är att allt sedan kriget har USA förmått anpassa sig hyggligt till ekonomiska hot och utmaningar. Frågan är om man idag lyckas göra det lika väl. Zakaria ser en fara i en ökande politisk stelhet, som ersatt en tidigare rörlighet. USA-politiken har hårdnat kring en rad omedgörliga, starka intressegrupper som försvårar eller omöjliggör behövligt politiskt nytänkande. Politiskt korrekta stämningar i medierna bidrar till att brister i pensionssystemen, behovet av sparande och nedskärningar, inte åtgärdas. Fast stora finansiella, sociala och kulturella tendenser i världen numera arbetar mot USA:s dominans, avspeglas det ännu inte i Washingtons medvetenhet eller aktuella politiska åtgärder. Här märks nog mera en allmänpolitisk svaghet än ett misslyckande för de sittande republikanerna, vilket gör det osannolikt t.ex. att en ny president nämnvärt skulle lyckas förbättra läget. En stor förändring över partigränserna, och med tillfälligt munlås på de organiserade intressena, är vad som krävs. Och vi andra behöver som Zakaria påpekar mentalt och på andra sätt förbereda oss för en ny, postamerikansk värld, en där USA alltjämt är viktigt men där det inte så suveränt som förr styr spelet.

I den mån kommande USA-ledningar skulle välja att stänga ögonen för dessa tendenser, kan än mera nationalism, ökande krav från nya stater mm framträda och riskerar att successivt slita sönder den världsordning som uppstått sedan 1945. Värt att begrunda.

Carl Johan Ljungberg är stats- och litteraturvetare samt frilansskribent.

En amerikansk maktsymbol – hangarfartyget. Frågan väcks allt oftare hur länge USA:s kan vidmakthålla sin ledarställning i världen?

Foto: US Navy photo by Mass Communications Specialist 3rd class Kyle D. Gahlan