Helge Löfstedt:

Territoriellt försvar och hemvärn

– Skall Sverige förbli svagare än de nordiska grannarna?

Försvarsberedningen har i sin rapport i maj¹ anvisat att den framtida försvarsorganisationen ska bestå av insatsförband samt ett kvalificerat hemvärn i form av nationella skyddsstyrkor utvecklade ur dagens hemvärn. Det kan då vara av intresse att se hur hemvärnet ser ut i våra nordiska grannländer.

Nedanstående genomgång visar att grannländerna har betydligt större och tydligare territoriell organisation för civil och militär samverkan och för militär verksamhet över landets yta än vad Sverige har. I denna territoriella organisation utgör hemvärnet en väsentlig del.

Den mest omfattande territoriella organisationen finns i Finland. Där gick man vid årsskiftet 07/08 in i en ny regional ledningsorganisation för armén med sju militärlänsstaber, varav fyra benämns operativa med utökat ledningsansvar2. Efter behov har inrättats några regionalbyråer vid de civila län där militärlänsstaber inte finns i den nya organisationen.

I Danmark finns en ledningsorganisation på fem regioner tidigare benämnda lokalförvarsregioner och i beslutet 2004 omdöpta till totalförsvarsregioner. Som ledning i dessa regioner sätter hemvärnet upp en ledningsstruktur där ”det övriga försvaret” bidrar med 800 – 1200 befäl med reservstatus som dock ofta har förflutet som aktivt befäl. Både officerare och underofficerare ingår3.

Norge har i dagsläget 13 hemvärnsdistrikt vilka föreslås minskas till 10 i Forsvarsstudie 074. Dessa distrikt blir (troligen) inordnade i fyra regioner. Regionernas roll är något oklar. De nämns inte i Forsvarsstudien men är trots detta under uppbyggnad och en fjärde chef är nyligen tillsatt. Regionchef har graden överste och distriktschef graden överstelöjtnant.

I Sverige har man sedan flera år helt avstått från regional organisation där civila och militära resurser kan samordnas.

En väsentlig del av Finlands markstridskrafter, främst sju brigader, utgörs av regionalt rörliga operativa styrkor. Vidare kan mobiliseras stora lokala territoriella styrkor med en total personalstyrka på 225 000. Sedan något år omvandlas en mindre del av dessa till landskapstrupper som är att likna vid hemvärn i de övriga tre länderna.

Danmark och Norge har sedan längre tid hemvärn som omfattar omkring 50 000 personer. I båda länderna finns en struktur med en aktiv styrka som fullgör årliga övningar. Därutöver finns i Danmark och än så länge i Norge en passiv styrka av personal som inte har utrustning och inte övar. I båda länderna ingår två personalgrupper. Den ena består av personal som fullgjort fullständig värnpliktsutbildning och som frivilligt ansluter sig till hemvärnet. Den andra gruppen består av personal som fullgjort kort värnpliktsutbildning inriktad mot hemvärnstjänst. Efter denna utbildning är personalen placerad som aktivt hemvärn under viss tid. Tid. I Danmark omfattar denna grupp 12 000 personer. Därefter är fortsatt deltagande i den aktiva gruppen frivilligt. Övriga registreras i den passiva gruppen.

I Danmark innebär beslutet i juni 2004 en mer ingående samordning mellan försvarsmaktens stödstruktur och hemvärn. Bl.a. utvecklas förutom arméns även marinens och flygvapnets baser och flottiljer så att de fasta anläggningarna och hemvärnet i större utsträckning utgör stöd för varandra. Det danska hemvärnet har en tydlig inriktning mot skydd av baser för sjö- och flygstridskrafterna.

Det norska hemvärnet har nära status som egen försvarsgren. Man har egen inspektör som är helt jämställt med försvarsgrensinspektörerna. I dagsläget är antalet 50 000 i aktivt hemvärn och 30 000 i passivt. Försvarsstudien 07 föreslår att det norska hemvärnet skärs ner till 30 000, fördelat på en insatsstyrka på omkring 5 000 och en förstärkningsstyrka som omfattar omkring 25 000. Personalen organiseras i taktiska styrkor med ”något ökad rörlighet”. Antalet enheter organiseras mot bakgrund av befolknings täthet och uppgifter. Det civilmilitära samarbetet koncentreras till de tio distrikten. I dagsläget har man samverkan även på kommunnivå. Den norska försvarsbeslutspropositionen5 från april 2008 vill dock satsa mera på hemvärnet – 45 000 i stället för 30 000. Man anger också en motsvarande ökning av medel som avsätts till hemvärnet.

Det svenska hemvärnet omfattar i dagsläget ca 30 000 personer d.v.s. avsevärt mindre än de danska och norska motsvarigheterna. Sverige har inte heller någon motsvarighet till den finska territoriella organisationen. D.v.s. det svenska hemvärnet och territoriella försvaret är avsevärt svagare än i grannländerna. I den svenska perspektivstudien från december 2007 föreslår högkvarteret att det svenska hemvärnet ytterligare skärs ner till 15 000 d.v.s. ca en tredjedel av motsvarande danska och norska organisationer.

Frågan är nu vad man kommer fram till när man skall förverkliga de intentioner som signaleras i försvarsberedningens betänkande från 13 juni. I Norge ingrep statsmakterna till förmån för hemvärnet. Det bör man göra även i Sverige. Vågar man hoppas på samma nivå som i Danmark och Norge d.v.s. 50 000? Och att man skapar en regional organisation för samverkan mellan civila och militära resurser?

Helge Löfstedt är tidigare

överingenjör vid FOI.

1 Försvarsberedningens rapport; Försvar i användning, Ds 2008:48, 2008-06-13

2 Källa: Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2004, SRR 6/2004. www.mil.fi

3 Källa: Aftale om forsvarets ordning 2005-2009, Forsvarsministeriet, 10 juni 2004, www.forsvaret.dk

4 Källa: Forsvarsjefens Forsvarsstudie 2007, december 2007, www.mil.no/fs07

5 Källa: Langtidsproposisjonen 2009-2012, St.prp.nr.48 (2007-2008) www.regeringen.no

Behöver Sverige färre hemvärnssoldater än Danmark, Finland och Norge och har vårt land råd att avsäga sig en territoriell organisation för civil – militär samverkan och samordning?

Foto: Nicklas Gustafsson Combat Camera/Försvarets Bildbyrå