Helge Löfstedt:

Georgien – några reflexioner

Konflikten i Georgien har öppnat ögonen på ett antal betraktare och beslutsfattare i Västeuropa och förhoppningsvis även i Sverige.

Den långsiktiga synen på den risk som Ryssland utgör för sina grannar har dock i grunden inte förändrats av det som hänt i Georgien. De politiska strömningarna och kampen mellan olika riktningar i Ryssland är kända sedan tidigare. Rysslands militära styrka är också känd för den som har ögonen öppna. Detta även om styrkan är avsevärt mindre än i Sovjetunionen under det kalla kriget. Och problemen i ryska krigsmakten är visserligen stora men hindrar inte att man kan utveckla sådan styrka i närområdet att alla grannar kan råka illa ut om man drabbas av rysk vilja att demonstrerar militär makt.

Jag anser nu inte att militärt försvar utformat för att utgöra riskgardering inte utgör det enda medlet för att öka den säkerhetspolitiska tryggheten. Väsentligast är att vi samtidigt bibehåller och utvecklar politiska, diplomatiska och ekonomiska kontakter. En sådan kombinerad strategi går mer än väl att förena vilket Finland visar. Det militära inslaget är dock väsentligt med hänsyn till den ryska benägenheten att ta stor hänsyn till realpolitik.

Något som vi i Sverige bör lära av det som hänt är att skilja på långsiktig risk och aktuell faktisk situation. Den aktuella situationen kan ändras snabbt. De förhållanden som ändrar långsiktiga risker är betydligt trögare.

Försvarsanslagen bör till sin huvuddel bestämmas av den långsiktiga riskgardering som man vill hålla. I nuläget är det ett stort problem att försvarsmakten förmår leverera så litet militär styrka för de medel som anslås. Det gäller både materielanskaffning och förbandsverksamhet d.v.s. utbildning av personal och övningar. Den politiska och militära ledningen mest angelägna uppgift är att höja produktiviteten. För detta behövs en mentalitetsförändring inom försvaret, i synnerhet dess ledning där den ekonomiska kompetensen kraftigt måste förbättras. För att få till stånd detta behövs ett krismedvetande inom försvaret. Stora höjningar av försvarsanslaget medför då stor risk att detta krismedvetande uteblir.

Samtidigt finns det skäl för viss höjning av försvarsanslaget. Det rimliga är då att stabilisera anslaget så att försvarsutgifterna förblir på nivån 1,5% av BNP. Jag är medveten att detta är ett mycket abstrakt sätt att betrakta utgifterna. Men ändå! Resonemanget bakom är att den långsiktiga säkerhetspolitiska riskbilden är sådan att det är angeläget att hejda den minskning som skett och som tar sig uttryck i att andelen av BNP till försvar under de senaste tio åren sjunkit från omkring 2% till nuläget något under 1,5%. Vi bör också följa våra grannländer. I Norge innebär den nyligen lagda propositionen av försvarsbeslutskaraktär att man för de närmaste åren planar ut försvarsutgifterna på en nivå strax över 1,5%. Finland har i decennier legat på eller strax under denna nivå. Man arbetar nu med ett underlag av försvarsbeslutskaraktär som kommer att redovisas under hösten. Det finns skäl som talar för att man kommer att genomföra visa höjningar så att man ligger kvar nära nivån 1,5% av BNP. Även i Danmark arbetar med ett försvarsbeslut och där underlag bör komma att offentliggöras under hösten. Kanske kommer försvarsanslaget där under de närmaste åren innebära viss minskning under 1,5% av BNP. Både Finland och Danmark bedriver verksamhet på ett sätt som bör utgöra föredöme när Sverige skall öka produktiviteten i den militära verksamheten.

Till synen på försvarsanalgets utveckling hör också att det inom NATO höjs röster som anger 2% av BNP som riktlinje för försvarsanlaget. Det har sin udd riktad kanske främst mot Tyskland som nu ligger avsevärt under även nivå 1,5% och där en höjning skulle möjliggöra en lättnad i internationella insatser för andra stora länder. Uttalandet är dock generellt och används som påtryckning på alla länder att upphöra med den pågående långsamma minskningen av försvarsanslag uttryckt i andel av BNP.

När det gäller Tyskland är det dock så att det stora problemet kanske inte är försvarsanslagets storlek utan att det i så stor utsträckning går till att ge försvarsindustrin beställningar av materiel som passar bättre in i ett försvar utformat för kalla krigets förhållanden än dagens och framtidens förhållanden. Situationen känns igen!

Slutligen några ord om Gotland. Detta eftersom jag är född där och gjort min militära karriär som reservofficer där. Ett regemente på Gotland för att fylla det militära tomrummet ”mitt i Östersjön” har nämnts i debatten. Ett sådant regemente innebär dock en hög ambitionsnivå som medför stora utgifter. Det finns då anledning att överväga lösningar på lägre ambitionsnivå.

Ett exempel utgörs av den stående styrka på 300 personer som Danmark upprätthåller på Bornholm. En ännu lägre ambitionsnivå som bör vara möjlig att uppfylla på nuvarande nivå av det svenska försvarsanslaget är en stående styrka på säg 50 personer kompletterad med några hundra personer med beredskapskontrakt eller någon form av deltidsanställning. Därutöver naturligtvis hemvärn av nuvarande eller utökad omfattning och i god samverkan med beredskapsstyrkan.

Helge Löfstedt är tidigare överingenjör vid FOI.

Vad vill stats- och försvarsministrarna med Försvarsmakten efter kriget i Georgien?

Foto: Försvarets Bildbyrå