Olof Santesson:

Visionen om helt ny försvarsmakt

Debatten skulle kunna skjuta fart. Politisk tankemöda har i varje fall förbättrat förutsättningarna för ett samtal om hur vi skall ha det med värnet av nationen. Detta sedan ledamöterna i försvarsberedningen under våren tog sig samman till en gemensam framställning om en effektivare försvarsmakt. Därefter vidtog dock den svenska semesterstiltjen. Nu under hösten väntar svaren på frågan om dokumentets roll. En skrällande bomb eller ett knappt hörbart pysande?

Den första reaktionen på försvarspolitikernas rapport den 13 juni med den faktiskt originella titeln ”Försvar i användning” bör i varje fall ha glatt dem. Massmedierna tog i, som om någonting verkligen hade hänt. Landet möttes av rubriker som att Försvarsmakten i själva verket föreslogs nedlagd ”till förmån för en ny”. Det hette att ”Försvaret kan göras om helt”, man talade om ”det mest genomgripande förslaget sedan Sovjetunionens sönderfall”. I praktiken väntade massavskedanden av försvarets anställda, fick vi läsa.

Frågan är om detta intresse för ett av otaliga försvarsdokument håller i sig. Livet går vidare. Svenska massmedier har en tendens att snabbt glömma sin egen upphetsning och lämna läsarna/tittarna i sticket när det gäller uppföljningen av det som nyss ansågs som viktigt. Var – och är – försvarsberedningens rapport då värd uppmärksamheten från försommaren? Ja, det får man nog säga.

De sju riksdagspartiernas företrädare förefaller denna gång ha insett att verkligheten inom försvaret inte har blivit den som de åtminstone sedan det senaste sekelskiftet trodde sig ha stakat ut. Mycket av det gamla försvaret raserades förvisso, men av det nya tycktes det ha blivit desto mindre, särskilt sedan den första nordiska stridsgruppen vid halvårsskiftet gick till hävderna. Enskilda ledamöter drar sig inte för att tala om kaos och haveri.

Denna gång ville ledamöterna verkligen vända på alla stenar. Problemet med ett heltäckande analys- och åtgärdspaket är att fixeringspunkterna kan bli för många. Det går kanske blott alltför lätt att tolka 13 juni-rapporten som en vision snarare än ett praktiskt genomförbart handlingsprogram.

Nya tag motiveras inte av någon ändrad omnejdsvärdering. Försvarsberedningen står inte oväntat fast vid bedömningen att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid”. Med den preciseringen blir naturligtvis invändningarna få, men försvaret måste likafullt ges något slags förmåga framöver.

Hot kan aldrig uteslutas

Beredningen tar själv på ett ställe upp behovet av att kunna hantera ”oväntade framtida utvecklingar i en oviss och föränderlig värld – oavsett var de inträffar”. Läsaren noterar den vid sidan av all förtröstan upprepade formuleringen att ”på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas”. Det sägs också vara viktigt att Sverige fortsätter att ”noga följa” den politiska, ekonomiska och militära utvecklingen i Ryssland.

Även den mest kritiske mot det militära försvarets utveckling de senaste tio-tolv åren måste hursomhelst glädja sig åt försvarsberedningens övergripande syfte att skapa ”ett mer användbart försvar med ökad operativ effekt”. För såväl politiker som högkvarteret är det pinsamt hur starkt denna ansats poängteras först nu.

Rapporten innehåller åtskilligt av intresse när det gäller sådant som nordiskt militärt samarbete (ett komplement till europeiskt och euroatlantiskt samarbete, aldrig ett alternativ), klok materielanskaffning (färre system växelvis, fast litet väl mycket av tron på ”köp från hyllan”) och jämförelser med ett antal jämförbara länder som också sysslar med ”transformering” av försvaret. Det är någonting som inte nödvändigtvis blir billigare. I Australien, Kanada och Norge ökar försvarsanslagen – en antydan om något liknande svenskt?

När det gäller det svenska målet är ingenting nytt. Precis som flera gånger tidigare slås det fast att 2000-talets svenska försvarsmakt medverkar i tre huvuduppgifter: att förebygga och hantera konflikter och krig, säkerställa landets suveränitet samt skydda samhället och dess funktionalitet. Försvarsmakten skall försvara Sverige och upprätthålla våra värden (det moderna modeordet) och intressen, globalt, i Europa, i närområdet och på vårt eget territorium. Kränkningar skall upptäckas och inkräktare avvisas. Man skall ”vid behov” kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter.

Stående förband

Här har beredningen tagit steget bort från Försvarsmaktens innehållslösa slogan om ett ”insatt insatsförsvar”. Politikerna har denna gång insett och velat slå fast att Sverige måste hålla sig med ”användbara insatsförband”. Det här skall ske genom att vi får dels stående förband (ett i Sverige nytt begrepp) som spjutspetsen och i markstridskrafternas fall endast ”en mindre del”, i huvudsak förband bemannade med soldater och sjömän anställda 4-6 år och möjligheter att förlänga anställningen ytterligare en period, dels kontraktsförband med personal anställd likt dagens reservofficerare på 4-8 år med möjlighet till ytterligare en period. Denna personal kan enligt förslaget efter grundutbildning under kontraktsperioden delta i en regelbunden repetitionsövning och minst två insatser som sex månader.

Till dessa förband kommer vad som kallas ett kvalificerat hemvärn, nu uttryckligen med beteckningen ”nationella skyddsstyrkor”. De kan endast användas för nationella uppgifter, men tanken är att individer vid behov kan förstärka insatsförbanden. Man föreslår, med en möjligen något kryptisk formulering, att de nationella skyddsstyrkorna skall ”säkerställa viss förmågebredd specifikt kopplad till de nationella uppgifterna”.

Ännu färre förband

Försvarsberedningen ger och tar. Man vill ha s.k. behovssammansatta insatsstyrkor men hävdar samtidigt att den modulära principen inte bör drivas så långt att den går ut över samövning och förbandsanda. Det kan noteras att politikerna förutsätter ytterligare reduceringar – d.v.s. för markstridskrafterna blir det ännu färre förband kvar av den pyttelilla skara som dväljs inom nuvarande härordning (om begreppet tillåts som en sarkasm). De folkvalda vill puffa på militären genom en del egna förslag. Dit hör att antalet typförband begränsas, delar av det markbaserade luftvärnet avvecklas, antalet stridsvagnar och tunga stridsfordon reduceras. Antalet stridsflygplan reduceras t.o.m. ”i väsentlig grad”.

Som så ofta i försvarsgenren rör sig försvarsberedningen med allmänna och vaga uttryck. Vilka enheter och förband som man tänker sig skall bli kvar preciseras aldrig. Den som läser texten undrar ibland hur långt politikernas behov att tala klartext egentligen sträcker sig.

När sju partier säger att insatsorganisationen 2008 förutom 30 000 i hemvärnet omfattar cirka 30 000 officerare, soldater och sjömän ger det en direkt missvisande bild av vad som i praktiken kan skrapas ihop. Försvarsminister Tolgfors kommer verkligheten närmare med beskedet att 20 000 saknar militära uppgifter. Uppgiften att personalen är ”krigsplacerad” i insatsförbanden (med pliktlagstiftningen som grund) är också vilseledande, eftersom den antyder att vi som förr på 48-72 timmar skulle kunna mobilisera ett antal krigsförband med man och allt. Det kan landet inte.

Att Sverige i NATO-ledda operationer ”erhåller viktiga erfarenheter för utvecklingen av militär förmåga och interoperabilitet” är naturligtvis sant, men alltför många gånger låtsas man inte om att exempelvis chefen för en mekaniserad bataljon (med stridsvagnar) har små (inga) möjligheter internationellt att öva för ett stridsfält med tunga vapen. Här missar försvarsberedningen chansen att tala i klartext om svensk förmåga till väpnad strid.

Annat som sägs låter förstås bra. Dit hör att beredningen vill slå vakt om (snarare väl återskapa?) svenska officerares ”kompetens och förmåga att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp”. En särskild översyn rekommenderas när det gäller förstärkning med helikoptrar – där Sverige släpar efter av inte minst industripolitiska skäl. Onödigt uppkomna brister i krigssjukvården måste tas igen. En sen insikt är att amfibieförbanden bör integreras med markstridskrafterna.

Med indirekt eld

Den indirekta elden förefaller också att kunna gå mot en liten vårbris, när försvarsberedningen uttryckligen nämner artilleri som inslag vid sidan av pansar, luftvärn, ingenjörsenheter m m för att förstärka de lätta förband som politikerna räknar med som tidens lösen för insatser. Sverige skall givetvis sträva efter att utveckla doktriner och metoder för civil-militär samverkan liksom för gemensamma operationer med stridskrafter på marken, i luften och till havs (Joint Operations).

På det litet väl frejdiga sätt som svenska politiker och militärer ser på det militära vapnet har även försvarsberedningen med formuleringen att insatsförbanden skall ha ”en kvalificerad förmåga att genomföra strid i hela skalan från lågintensiva till högintensiva konfliktnivåer”.

Det måste, hävdar man, även fortsatt (?) finnas kompetens att möta mer kvalificerade motståndare, ”vilket är en förutsättning för att säkerställa långsiktig handlingsfrihet”. Av detta skäl måste förmåga till kvalificerad, väpnad strid mot en tekniskt likvärdig motståndare upprätthållas. Så skriver faktiskt försvarsberedningen, som om den trodde att hela landet alltjämt kunde försvaras vid ett stormaktsangrepp, vilket inte är fallet. Eller menas att Sverige kunde dras in i krig mot en främmande stormakt under någon internationell insats?

Önsketänkande

På denna punkt är ambitionen väldigt hög i förhållande till verkligheten. Frågan är om inte försvarsberedningen här önsketänker, kanske uppeldad av sina egna idéer om hur det militära försvaret skall effektiveras med manskap och materiel. Att 3-4 miljarder skulle kunna skavas fram från stöd- och förvaltningsverksamhet på 3-4 år är en i sig imponerande målsättning. Skepsis är nog på sin plats.

Samgående av myndigheter ligger väl i tiden. Bildandet av en separat avvecklingsorganisation inom försvaret ses nog av många som synnerligen angeläget. Tanken att strategisk planering och långsiktig inriktning skall överföras från högkvarteret till regeringskansliet vittnar kanske framför allt om synen på den militära ledningens kompetens men kräver resurser som försvarsdepartementet idag saknar.

Soldater skall kunna bli specialistbefäl (svenska för den kategorin som fram till 1970-talets katastrofala enhetstanke kallades underofficerare) och specialistbefäl, internationellt ”other ranks”, skall i sin tur kunna anställas som officerare. Själva kraften i försvarsberedningens vilja att skapa ett ”försvar i användning” utgår från att vi skall få mer av tillgänglig personal.

Att observera är uppfattningen att personal skall omsättas individvis, så som t.ex. i USA. Uppkomna vakanta befattningar besätts med ny personal. Insatsförbanden består därmed av både yngre och äldre soldater, av nyutbildade och mer erfarna, i förhoppningen att hela tiden förblir operativa. Vi avlägsnar oss från den förbandsomsättning som sågs som så effektiv när den infördes under det kalla kriget.

Försvarsberedningen anser sig inte direkt ha klampat in på frågan om att avlösa värnpliktsförsvaret, som är föremål för en annan utredning. Men det man talar om är ett militärt svenskt försvar som inte längre bygger på plikt. Övergången till ett yrkesförsvar blir inte lätt att svälja för många, politiker som militärer. Men här känns rapporten som något mer än visioner, och talet om ett systemskifte ter sig redan motiverat.

Olof Santesson var utrikesredaktör i Dagens Nyheter 1973-1998.

Försvarsberedningen vill i framtiden ha yrkes- och kontraktsanställda soldater. Har vi nått till vägs ände då det gäller värnplikt i Sverige?

Foto: Nicklas Gustafsson Combat Camera/Försvarets Bildbyrå