Hodder Stjernsward:
Afghanistan – åter i blickpunkten
Svensk trupp finns i Afghanistan. Dess uppgift är främst samhällsbyggande där en viktig del är att skapa säkerhet i landet. Förbandens närvaro inom tilldelat område skall verka stabiliserande. De gör uppenbarligen en berömvärd insats.
Denna artikel behandlar inte den svenska insatsen. Detta kan andra, mera initierade, göra. I stället skall jag försöka, att i stora drag, redogöra för det strategiska läget och visa på det omfattande dilemma världen, och främst USA står inför.
För några år sedan kunde det kanske hävdas att läget i Afghanistan var relativt stabilt. Efter USA:s och de allierades framgångar mot talibanerna 2001 och 2002, inträffade ett lugn – på ytan.
Vad har då inträffat de senaste åren? Först och främst ökad fattigdom – trots ett omfattande stödprogram från FN och USA, slår de kraftigt höjda olje- och livsmedelspriserna särskilt hårt mot ett underutvecklat land som Afghanistan. Talibanernas politik gynnas av fattigdomen. Talibanerna är numera en gerillarörelse mer än ett regeringsalternativ. En framgångsrik gerilla behöver ett närliggande land, ett ”safe heaven”, där deras styrkor kan ”hämta andan”, utrustas, utbildas och organiseras samt med förnyade krafter återgå till stridsområdet. Ett sådant land finns. Det är Pakistan.
I Pakistan har en ny regering tillträtt. Den förre presidenten Musharraf hade genom en ny författning reducerats till en galjonsfigur, utan synbar makt. Regeringen må ha en aldrig så omfattande demokratiska humanitära mål, men den är svag. Svagheten tar sig också uttryck i svag bevakning västerut mot Afghanistan. Här, ibland annat Wizuristan, är det nästan fritt fram för gränspassering. Under den brittiska epoken, gjordes en överenskommelse mellan Storbritannien och ett antal stammar, att så länge dessa skyddade gränsen och höll fred, skulle engelsmännen ej lägga sig i deras förehavanden. Lite av denna anda består. Men nu är det inte fråga om skydd utan frihet för talibaner och illegala element att röra sig över gränsen obehindrat. Den nya regeringens polis- och skyddsstyrkor torde i icke ringa mån vara korrumperade.
Under det senaste halvåret har talibanerna kunnat skörda framgångar som ger dem god reklam. Anfall mot posteringar med trupp från USA, Kanada och Storbritannien har stundtals varit framgångsrika. Den 13 juli lyckades en talibanstyrka övermanna en amerikansk postering i Kunarprovinsen i nordöstra Afghanistan och dödade nio soldater. Den kanske mest spektakulära operationen var en attack mot ett fängelse i Kandahar den 30 juni. Två självmordsbombare banade väg för ett 30-tal motorcyklister vilka systematiskt öppnade samtliga celler i fängelset och därmed befriade omkring 400 talibaner som suttit inspärrade där. De befriade lär tämligen omgående ha insatts i gerillaverksamheten. När NATO slår tillbaka beskjuts byar där man anser sig ha säkra bevis för att talibaner uppehåller sig. Resultatet blir ofta att oskyldiga civila skadas eller dödas. Även afghaner som är positiva till NATO-insatsen reagerar och kritiken mot amerikaner och deras allierade växer.
De båda
presidentkandidaterna, Barack Obama och John McCain, har skyndat sig att uttala sitt stora intresse för
Afghanistan. Den förre har sagt: ”I will send at least two additional combat brigades to
När det gäller Irak har Obama sagt att han vill avveckla engagemanget inom sexton månader. MC Cain har klokt nog inte preciserat några datum, men är för en urdragning, men på längre sikt.
Lösningen, om det nu finns en lösning på Afghanistankomplexet, torde dock ej återfinnas på det militära planet – enbart. Rory Stewart, Ryan professor vid Harward och Director for the Carr Center for Human Rights, har stor erfarenhet från Afghanistan. Hans förslag kommer med säkerhet att följas, åtminstone delvis, oavsett vilken av kandidaterna som väljs till president. Han säger bland annat: ”vi borde följa upp den afghanska regeringens vädjan om investeringar i jordbruket, inom energisektorn och för att bygga vägar. Vi måste också öka vårt stöd till utbildning, hälsovård och landsbygdsutveckling” (Time Magazine 28:e juli 2008 ). Att satsa på mer utbildning och hälsovård för kvinnor och män, att utveckla en bättre infrastruktur, d.v.s. bättre transport-, kommunikations- och elsystem kanske bara är en del av problemet, men de är avgörande för Afghanistans ekonomiska framtid och kanske man bör tillägga, överlevnad som fri och oberoende stat.
Utgångsläget är ej hopplöst. Stewart påminner om att sedan 2001har 6,4 miljoner barn fått skolutbildning och en massiv insats har gjorts avseende grundläggande hälsovård. Vidare nämner han att landet fått en centralbank, en någotsånär stabil valuta, ett valt parlament, telekommunikationer och en trovärdig armé. Det gäller nu att förvalta och utveckla vunna framgångar.
Hodder Stjernswärd är f.d. överste av 1. graden.
Det amerikanska engagemanget i Irak verkar bli långvarigt. Få indikationer tyder på att det blir kortare i Afghanistan.
Foto: DOD photo by spc Charles W. Gill US Army