Obalans – en konstant

Det känns ganska riskfritt att formulera ovanstående rubrik. Ett stöd kan hämtas hos en tidigare amerikansk försvarsminister, Robert McNamara, som uttryckte att ”försvarsplanering är det omöjligas konst”. Tillkortakommanden i planeringen bidrar som känt till att skapa obalans. I samband med att försvarsberedningens senaste rapport presenterades gavs många prov på goda ambitioner som indikerade det eftersträvansvärda tillståndet av en försvarsmakt i balans. Rapporten är ett policydokument. Varken mer eller mindre. Ett stort frågetecken kan sättas om realiserbarheten i rapportens intentioner. Grad av förverkligande beror på politikernas vilja att finansiera rapportens ambitioner. Den politiska vindriktningen pekar inte mot att ekonomisk täckning kommer att erhållas.

Här kan två slutsatser dras. Den första är att försvarsmakten måste leva med att obalanserna är här för att stanna. Eller mera spetsformulerat – en försvarsmakt i balans är en illusion. Den andra är att den politiska viljan att satsa pengar på försvaret är låg.

Den första slutsatsen kan utifrån en historisk betraktelse knappast uppfattas som kontroversiell. Kalla krigets militära maktinstrument innehöll åtskilliga obalanser. Det gällde obalansen mellan uppställda mål och de resurser som krävdes för att nå dessa. Det gällde kvalitativa såväl som kvantitativa obalanser mellan och inom försvarsgrenarnas olika kapacitetsslag. Det gällde utbildningsmässiga obalanser mellan och inom olika förband. Sett i ett vidare perspektiv är obalanser obalans något som existerar och har existerat hos varje stor som liten militär organisation. Utmaningen är att minimera dessa. En nations främste militära företrädare har en utomordentligt viktig roll då det gäller att vägleda och ge råd till den politiska ledningen i dessa avvägningsfrågor. Det politiska beslutet kommer därefter alltid att innebära en risktagning inom ett antal områden.

Den andra slutsatsen, den politiska oviljan att satsa pengar på försvaret, har som utgångspunkt det prolongerade mantrat om att inget militärt hot föreligger mot Sverige. Försök att nyansera denna bild har gjorts. I maj innevarande år gjorde ÖB ett uttalande rörande utvecklingen i Ryssland som inte enbart tecknar utvecklingen hos östersjöregionens största aktör i ljusa pasteller. En annan utgångspunkt till den politiska försiktigheten att satsa resurser på försvaret får sökas i den demografiska obalans som får till konsekvens att kostnaderna för samhällets insatser inom den sociala sektorn och vårdområdet stiger brant. Således blir samhällets ökade kostnader för att försöka bibehålla välfärden och kvalitén i vården en efterhand allt större konkurrent om de medel som landet satsar på säkerhet.

Det existerar också en mellannordisk obalans utgående ifrån att det endast är Finland som håller fast vid ett nationellt fokus på sin försvarsmakt. Detta kan vi leva med så länge ett militärt hot mot den europeiska kontinenten inkluderande Norden är litet. Men vad händer om hoten om mellanstatliga krig åter gör entré? Att risken för detta är reell hävdas av bland andra den brittisk-amerikanske strategen Colin S Gray. Enligt honom är denna risk ett resultat av klimatförändringarna och en tilltagande kamp mellan nationerna om naturresurser som olja, gas, vatten och odlingsbar mark. Att det som uppfattas vara osannolikt i dag är morgondagens realitet beläggs på ett övertydligt sätt av historien.

Åter till Finland som också är intressant då obalanser diskuteras. I vårt östra grannland satsas cirka 90% av försvarsbudgeten på de tre beredskapsbrigaderna, marinen och flygvapnet, medan territorialförsvaret sakta vittrar sönder. Detta leder till den intressanta iakttagelsen att när numerären på de kvalificerade delarna i den finländska försvarsmakten jämförs med vår svenska blir skillnaden (något) mindre.

Fallet med Finland visar på de accelererande svårigheter som små och medelstora nationer har idag avseende möjligheterna att bibehålla allsidig bredd på sina militära kapaciteter. Situationen i många mindre länder är sådan att det inte är frågan om utan när hela system måste läggas ner. Därmed byggs obalanser in som är mycket dyra och tidskrävande att återta, om optionen ens är realistisk. Exempelvis har Danmark lagt ner sitt ubåtssystem och i Norge har det nya robotbåtsystemets vara eller inte vara varit ett hett debattämne. Vi står bara i början av en process som innebär nödvändigheten av ett ökande mellannationellt samarbete. Den stora bredden på det praktiskt inriktade nordiska militära samarbetet illustrerar behovet av flernationella lösningar.