Bo Hugemark:

Skott kommer!

Träffsäkra – glada, arga, stundom sorgsna – skildringar av livet i armén under det kalla kriget.

”Idag finns det inte längre som under det kalla kriget ett tydligt hot.” Detta är dagens mantra när det gäller försvarspolitik och försvarsplanering. Därmed ges en bild av en bild av en nation som i fyra decennier stod enad kring ett starkt försvar mot det ryska hotet. Bilden är delvis sann, delvis historieförfalskning. Jag menar då inte de kvalitativa svagheter som vidlådde det svenska försvaret. Utan fastmer att det var si och så med enigheten. Äldre läsare minns nogsamt de försvarsfientliga strömningarna från 1968 och ett decennium framåt. Och inte minst det bristande stödet från politikerna.

Denna mörka tid för försvaret skildras med bitande ironi, stundtals vrede i Einar Lyths minnesbok över tiden som aktiv officer, Klart bakåt. Den fyndiga titeln alluderar på laddarens svar på skyttens kommando ”Skott kommer” innan man avfyrar granatgevär m/48, ett vapen som varit i tjänst under hela det kalla kriget och är i bruk även i denna dag.

Skarpa skott

Einar Lyth började som subaltern på Livregementets grenadjärer (I 3) i Örebro 1957 och slutade sin trupptjänstbana på samma regemente som sekundchef i samband med dess nedläggning 1989. Däremellan var han bl.a. bataljonschef och utbildningschef vid I 2 i Karlstad.

Boken hade likaväl kunnat heta ”Skott kommer”. Det är mycket träffsäkra ögonblicksskildringar – riktligt och kongenialt illustrerade av SoldF-tecknaren Alf Lannerbäck – inte bara av livet i fält som är undertiteln utan också av mässliv, militär etikett, det militära språket, och mycket annat. Einar Lyth är bland mycket annat en oöverträffad spexare med litterär talang, en ovärderlig tillgång vid ett förbands viktigaste tillställning, ”Lillejul” där de yngre, subalternerna, skändar sina överordnade, och han ser i denna bok mycket av företeelserna i försvaret i en skrattspegel. Även sig själv, han berättar livfullt och öppenhjärtigt om blamager och tillkortakommanden.

Men ibland skjuter han skarpt. Den milda ironin ersätts av skärande sarkasm och behärskad vrede över vissa företeelser under de gångna åren – och i nutid. Han har inget fördrag med dumhet, feghet och anpasslighet hos politisk och militär ledning som ofta präglat/präglar försvarspolitiken.

Överheten svek

Lyth sparar inte på krutet i sitt förakt för 1968 års låtsasrevolutionärer, ofta ungdomar från privilegierade miljöer. ”De till proletärer maskerades anspråk på att få bli den elit som skulle leda Kirunas gruvarbetare i den förestående revolutionen mot det socialdemokratiska etablissemanget var en förolämpning mot den svenska arbetarklassen.”

Detta var en svår tid för utbildarna på många förband. ”Revolutionärerna” gjorde sig till talesmän för rekryterna. ”Det var inte bara den tysta majoriteten som passivt teg. Det gjorde också generalerna och försvarsministern.”

Från politikerna, försvarets uppdragsgivare, kom alltså inget stöd. Tvärtom genomfördes ”reformer” som eftergift åt tidsandan. Det blev ständig nattpermission, förödande för kamratsammanhållning och förbandsanda. Det blev gratis hemresor för de värnpliktiga. Det kostade 400 miljoner per år. Samtidigt lades tre regementen ner för att spara 50 miljoner per år. ”Indragning av regementena i Uddevalla, Växjö och Örebro skulle leda till att ännu fler värnpliktiga skulle veckopendla från längre bort belägna utbildningsorter till hemmet – alldeles gratis!” Samtidigt fanns de lokalförsvarsförband som på repövningar fann att deras handvapen var mausergevär m/96!

En annan kostnadskrävande reform var att pensionsåldern för alla officerare av ”rättviseskäl” höjdes till 60 år. Armén fick lägga pengar på att avlöna ett antal obehövliga majorer och överstelöjtnanter genom att skapa befattningar och ökad byråkrati.

Arméns själ

Men bokens grundton är ändå positiv Den är ett äreminne över en armé som nu gått till hävderna. Eller snarare äreräddning; idag florerar mycket av schabloner och myter om den gamla värnpliktsarmén. Många har bilden av en håglös stor och gråbrungrön massa, förd av auktoritära och korkade befäl, illa beväpnad, dåligt utbildad, cykeltolkande till chanslös strid mot de sovjetiska elitförbanden.

Författaren gör rent hus med schablonföreställningar om officerskåren som en stöveltrampande, inskränkt, obegåvad och auktoritetsbunden grupp. Einar Lyth är i sig ett bevis på motsatsen: högt begåvad, brett och djupt bildad, frispråkig och stridbar. Men även de andra officerare som figurerar i boken ger syn för sägen att uniform inte betyder uniformitet i sätt att vara.

Den i våras bortgångne generalen Claës Skoglund1 använde ofta uttrycket ”Arméns själ”. Han ansåg att många höga befattningshavare i Försvarsmakten inte kände den. Egentligen borde man nog vara infanterist för att ha den förmågan. Infanteristen Einar Lyth har här fångat många av de fina själsegenskaperna: förbandssammanhållning, naturliga umgängesformer mellan graderna, initiativförmåga och uthållighet, förmåga att ta påfrestningar med galghumoristiska skämt.

Den mest traumatiska upplevelsen för Einar Lyth var givetvis nedläggningen av I 3. Kanske var det kampen mot denna som kom att kosta honom befordran till högre poster – en förlust för vilken organisation som helst som kunnat få honom som chef. Om detta talar han inte i boken. Däremot om den tunga dag den 14 december 1989, då nedläggningsbeslutet klubbades i riksdagen. ”Förtroendet att utbilda hembygdens rekryter har med ett slag tagits ifrån oss.”

Freden bevarades – tills vidare

Einar Lyth kom i stället till Wien som militär expert i OSSE. Hans upplevelser där och i andra internationella sammanhang liksom tidigare tjänstgöring vid Militärhögskolan bl.a. som strategilärare, kommer läsaren till godo genom talrika omvärldsutblickar, även de med blandat skämt och allvar.

Lyth hyser inget tvivel på att faran för Sverige var reell. bl.a. berättar han om det sovjetiska kartverk över Sverige från Trelleborg till Sundsvall med oerhört detaljerad terränginformation som funnits inom Leningrads militärområde och som nu kan beskådas på Krigsarkivet. Han är också övertygad om att den svenska armén spelat en avgörande roll för att bevara freden, under det kalla kriget och tidigare. Vid nedläggningsbeslutet ser han framför sig regementsfanan med segernamnen slå ut för vinden: ”Den seger vi själva är delaktiga i finns inte med på fanan. Det behövs inte. Den känner vi väl och den är vi stoltast över: Fred sedan 1815.”

Men freden är givetvis inte säkrad för evigt. Och om det idag mest närliggande hotet, terrorismen, skrev Einar Lyth profetiskt 1992, i sitt lysande spex till Krigsskolan Karlbergs 200-årsjubileum, en dikt som anknöt till mordet i Sarajevo 1914 som ledde till första världskriget. Dikten, ”Gavrilos princip”, som avslutar boken är bara den värd priset.

Bo Hugemark är f.d. överste och har bl.a. tjänstgjort vid Kungl. Värmlands regemente (I 2).

Einar Lyth: Klart bakåt. Livet i fält. Illustrationer av Alf Lannerbäck. Svenskt Militärhistoriskt bibliotek 2007. Kan endast köpas av medlemmar i SMB.

1 Se porträtt i vårt försvar 4/2004