En karolinsk nyckelgestalt
Magnus Stenbock var en av den karolinska epokens främsta generaler. Han segrade vid Helsingborg och Gadebusch, han var en ypperlig guvernör i Skåne och han tillhörde dem som kämpade för en fortsättning för det svenska stormaktsväldet. Däremot förstod han sig inte särskilt bra på de maktpolitiska förutsättningar som rådde i dåtidens Europa och möjligheterna för Sverige att bibehålla sin position. Han verkar ha tillhört skaran av Karl XII:s blint trogna men skall inte dömas för hårt för detta, eftersom denna tendens inte är varit ovanlig bland nära medarbetare till envåldshärskare. Men vem var han och vad uträttade han?
Bördsmedveten och duglig
En bra bild av personen Magnus Stenbock liksom vad han
uträttade ges i boken ”Karolinen Magnus Stenbock” författad av
Magnus Stenbock var en person som var ytterligt medveten om sitt höga påbrå. Han betraktade i likhet med sina samtida högreståndspersoner den egna särställningen i samhället som något fullt naturligt. Det var en tid då släkt, namn, heder och ära hade en högst reell innebörd. En militär karriär verkade naturlig, och fortifikationskonst och matematik var den unge Stenbocks favoritämnen.
Stenbock var i högsta grad en handlingskraftig människa. Detta var en egenskap som värdesattes under den karolinska eran. Det stora nordiska kriget mellan åren 1700-1721 gav ypperliga möjligheter till karriär och berömmelse. Med hjälp av goda egna militära utförsgåvor och inflytelserika militära och civila mentorer skrev Stenbock närmast det som kan beskrivas som en framgångssaga.
Militära och privata framgångar
Också en och annan nutida ivrig karriärist måste känna ett sting av avund vid en jämförelse med Stenbock. Blott 34-årig utnämndes han 1699 till överste och chef för Kalmar regemente och ett år senare för Dalregementet. Det senare befälet mottogs uppenbarligen, enligt författaren, av en man som var överlycklig över utnämningen eftersom Dalregementet rankades som ett av Sveriges främsta infanteriregementen.
Tvivelsutan hade Magnus Stenbock en stor fallenhet för det militära yrket. I förening med hans sociala ställning förfogade han över ett nätverk av inflytelserika personer. Dessa medverkade till att allt lades till rätta de gånger då det kunde synas ”trögt i portgången”. Värdet av inflytelserika mentorer kan knappast överskattas för en framgångsrik karriär. I så måtto är intet nytt under solen.
Helt utan problem var givetvis inte tillvaron för Stenbock. Han hade levt ett ekonomiskt bekymmersfritt liv som ung. Solden under de första åren i fält blev därför jämförelsevis mager. Efterhand blev dock de ekonomiska tingens ordning inte bara goda utan skulle till och med kunna karakteriseras som lysande. Sammantaget inbringade åren i fält uppenbarligen en icke föraktlig förmögenhet som kunde sändas hem till hustrun. I likhet med många unga adelsdamer hade hon uppfostrats till att kunna sköta driften av stora jordegendomar liksom att förstå sig på ekonomi. Stenbocks estetiska sinne gjorde också att han kunde sända hem dyrbara och vackra föremål som förgyllde hemmens inramning och gav den karaktär av lyx och överdåd som för dåtidens framgångsmänniskor var utomordentligt viktigt.
Stenbock hade en utpräglad administrativ talang och en hög arbetskapacitet, vilket kom mycket väl till pass när Karl XII utsåg honom till vad vi i dag skulle benämnt logistikchef för armén. Att han var ärelysten med högt flygande ambitioner står utom all tvivel, samtidigt som han kan tillerkännas ha uppnått framgångar som var få förunnade.
I början av juli 1706 utnämndes Stenbock till general av infanteriet och guvernör i Skåne. Guvernörskapet över Skåne var ett civilt uppdrag. Stenbock var dock mycket väl förberedd på detta uppdrag eftersom han tidigare haft ansvaret för arméns ekonomi, inkvartering och utrustning. Han skulle lyckas mycket bra som guvernör i Skåne, till och med så bra att han blev älskad av befolkningen. Han stoppade en utbredd korruption, fick fart på ekonomin, förbättrade vägar och kommunikationerna samt allra viktigast – han lyckades förhindra en dansk återerövring av Skåne.
Kungagunstlingen
Stenbock var en man som trivdes i händelsernas centrum, och i kungens närhet fick han utveckla sin personliga charm och sina utförsgåvor som sällskapsmänniska. Vid de tillfällen han tjänstgjorde utanför högkvarteret fruktade han antagonisternas angrepp, vilket knappast är ett unikt sätt att reagera för Stenbocks samtid.
Envälde karakteriseras oftast av vikten av närhet till den enväldiges person. Karl XII:s regim innebar inget avsteg från denna tendens, varför den kungliga nåden var central för den som ville framåt i livet. Förutom någon period av menföre i relationerna mellan kungen och Stenbock verkar han framgångsrikt ha ”dansat runt guldkalven”.
Personteckningen av Karl XII:s försteminister greve Carl Piper, vilken var chef för det kungliga kansliet, ger bilden av en (mycket) frånstötande karaktär. Exempelvis skrev Pipers kansli ut alla fullmakter och han själv kontrasignerade dessa. Försteministern accepterade ”nådigt” en utvecklad praxis som gick ut på att man stack till honom en rundnätt dusör i samband med befordran. Den typ av tacksägelsepengar som Stenbock och hans kollegor gav försteministern var inget annat än ren och skär korruption och en ytterligt omoralisk affärsmetod att skaffa sig extrainkomster på. Att Piper i tillägg verkar ha uppträtt mycket maktfullkomligt, drygt, nonchalant och överlägset gentemot sin omgivning, försvårar ett eventuellt eftersökande av förmildrande drag hos honom.
Familj och personlighet
Stenbecks förhållande till hustrun Eva Oxenstierna präglades av ömhet och kärleksfullhet, vilket framgår av den korrespondens han hade med hemmet under sin bortavaro. Likaså var omtanken om barnen djup och äkta och bilden av en ömsint familjefar framstår som mycket tydlig. De många krigsåren medförde att familjen var åtskild under lång tid. Faktiskt levde paret tillsammans endast sju av ett tjugosju år långt äktenskap. I detta avseende verkar Stenbocks situation ha varit identisk med många andra karolinska officerares.
På målningar av Magnus Stenbock framtonar bilden av en aristokrat. Stenbock var kortväxt och kraftigt byggd. Han bär peruk, har ofta en smal mustasch till ett något fylligt ansikte. Som person verkar han ha varit en mycket intensiv karaktär med stor resultatorienterad aktivitetslust. Han hade lätt för att vinna omgivningens uppskattning, oavsett var dessa befann sig på den sociala piedestalen. Han var begåvad och med en god portion optimism lockades han av det okända, varvid yrkesvalet måste ha fallit sig mycket naturligt. Han förenade i en och samma person rollen som chef och ledare och åtnjöt ett närmast gränslöst förtroende hos sina soldater. Följaktligen kunde han kräva prestationer intill gränsen för vad som var möjligt att prestera. Privat var han med sin konversationstalang en mycket uppskattad sällskapsmänniska, repliksnabb och med humor. Han var en utmärkt talare, han författade texter och han hade en klar konstnärlig talang. En mångsidighet som imponerade samtidigt som den bidrog till att föda avund.
Föga överraskande fanns i Stenbocks omgivning en grupp av ständigt närvarande belackare som gjorde sitt yttersta för att ta heder och ära av honom. För övrigt en tidlös företeelse i samspelet mellan kontrasterande personligheter. Bland Stenbocks motståndare har det hävdats ”att få vederlikar älskade honom”, ett uttryck som snarast har karaktären av ett dåligt skämt med beaktande av maktmänniskors tendens till aversion mot varandra. För att ta några ytterligare mindre smickrande omdömen i raden så upplevde hans belackare honom som misstänksam, hämndgirig, listig och framfusig. Ett fullblodsego? Kanske, med beaktande av den synbarligen rika förekomsten av dessa egenskaper hos människor där karriären är ett mål i sig. Men, för Stenbock och hans generation fanns den dämpande faktor som brukar kallas ”saken” och som innebär arbetet för ett högre mål, i detta fall en militär seger för säkrandet av det svenska stormaktsväldets fortbestånd. Om lägre och ”snöd” egenvinning lurade runt hörnet så var detta i vart fall inte hans främsta signum.
I likhet med den helt övervägande delen av sina samtida hade Magnus Stenbock en stark tro på gud och fann i svåra tider, liksom i tider av medgång, ett starkt stöd i religionen. Detta var en epok när den lutheranska läran hade ett dominerande grepp över de svenska undersåtarnas själar och underbyggde den jordiske furstens maktposition genom att stat och kyrka var förenade.
