Ny ordförande i Atlantkommittén
I och med innevarande år har Svenska Atlantkommittén fått en ny ordförande. Namnet är Jan Foghelin och till vardags är han verksam vid Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) där han för övrigt arbetat under många år. Ursprungligen utbildad till civilingenjör, gick han via Ericsson till dåvarande Försvarets Forskningsanstalt (FOA). Under de tre senaste åren har strategiska studier samt försvar mot storskalig terrorism varit huvudsakliga verksamhetsfält. Åren 1990-2004 var han chef för avdelningen för försvarsanalys, således 15 år, vilket får anses som något av ett rekord i samma befattning. Värt att nämna är att Jan Foghelin under hösten 1999 var sekreterare/säkerhets- och försvarspolitisk rådgivare i försvarsberedningen. Jan är att betrakta som ”urstockholmare”. Han är född på Kungsholmen och har aldrig bott eller arbetat utanför Stockholm.
Det är till lika delar intressant och trevligt att samtala med Jan Foghelin. Någon intervju i traditionell mening blir det inte, utan mer ett samtal där Jan ger av sitt stora kunnande och insikter, vilka förvärvats under den långa tid som han arbetat med säkerhets- och försvarsfrågor.
Svenska Atlantkommittén kommer givetvis på tal. Organisationen är väl inte direkt känd på bredden i vårt svenska samhälle. Med de begränsade resurser som står till buds försöker man att genom föreläsningar och seminarier bilda opinion. Verksamheten bygger helt på frivilliga krafter och organisationen har inga anställda.
Jan påpekar att NATO är intressant för Sverige men att vårt land legat lågt i frågan, vilket understryker behovet av sakupplysning och debatt. På frågan om hur opinionssiffrorna ser ut anger Jan den ungefärliga procentuella fördelning som stått sig i decennier, där det i stort handlar om att 50% av befolkningen är emot en NATO anslutning, 30% är för och resterande 20% saknar ett tydligt ställningstagande.
Samtalet kommer in svensk försvarspolitik. Min samtalspartner uppfattar att denna har brist på konsistens. Ett exempel är NATO-debatten. Ett annat exempel handlar om innebörden av EU:s solidaritetsklausul och artikel 5 i NATO-stadgan. EU-klausulen som försvarsberedningen tolkar den innebär att hjälp skall lämnas ett annat EU land som utsätts för exempelvis ett angrepp. Sverige skall således kunna ge hjälp liksom att ta emot hjälp. Här kommer Jan in på frågan om det existerar någon reell skillnad mellan solidaritetsklausulen och NATO:s artikel 5. Som han ser på frågan så är denna skillnad liten. Dessutom vet vi ju inte hur solidaritetsklausulen fungerar i praktiken, i en skarp situation där den ställs på sitt yttersta prov. Så varför denna svenska rädsla för NATO som är den enda organisation som har substantiell förmåga att verkligen kunna ingripa med hårda maktmedel om/när utvecklingen kräver detta.
Det har under senare år noterats en tendens att den atlantiska alliansen kastat sina blickar utanför Europa och i debatten har det diskuterats om NATO-medlemskap för länder som Australien, och Japan. För Jan Foghelin är utgångspunkten vilka huvuduppgifter som organisationen skall ha. Detta kommer att vara styrande för vilka stater som kommer att vara medlemmar. Under samtalets gång betonar Jan att vi går emot en period där krig mellan stater åter kan bli en realitet och då är vi åter tillbaka till betydelsen av NATO-stadgans artikel 5 som är själva kittet i alliansen.
Sedan kan man alltid diskutera vem/vilka aktörer som skulle
kunna förorsaka ett åberopande av artikel 5. Det finns inget svar på detta. Men
om utgångspunkt tas i förutsägelser om vilka stater/organisationer som kommer
att dominera världsekonomin, således Kina, Indien, Japan, USA, EU och Ryssland,
så finns här såväl intressen som förenar som sådana som skapar
konkurrenssituationer. Ekonomiska och säkerhetspolitiska realiteter tenderar
att vara överordnade frågor som demokrati och värdegemenskap. Och när det
gäller de västliga demokratiernas internationella insatser som exempelvis i
Afrika, i Irak och i Afghanistan, så är det sannolikt ingen vild gissning att
förutspå att stor försiktighet kommer att vara det som präglar eventuella
framtida internationella engagemang. Politiska och i ökande utsträckning
ekonomiska intressen kommer att styra alliansmedlemskap liksom viljan att
engagera sig i konflikter.
Så glider samtalet in på det nästan oundvikliga ämnet – Sveriges försvar och tillståndet i vår försvarsmakt. Att ta strategisk ”time out” år 2000 med utgångspunkten att det saknades uppgifter/militärt hot inom de närmaste tio åren var ett tvivelaktigt synsätt. Förband i beredskap behövdes även om vi kunde utesluta en invasion. Jan är kritisk till hur denna tidsfrist utnyttjats. På något sätt existerar ett svart-vitt tankemönster där vi verkar bara kunna ha en tanke i huvudet åt gången oavsett det handlar om invasionsförsvar eller internationella operationer. Att diskutera svensk territoriell försvarsförmåga har nästan fått samma status som att svära i kyrkan. Jan lyfter fram två som han säger ”konstigheter” som karakteriserat utvecklingen sedan millennieskiftet.
Den första av dessa ”konstigheter” har till del redan behandlats i form av den svenska självpålagda så kallade strategiska ”time out” som inträdde omkring år 2000. I upptakten av denna period såg vi en svensk variant av RMA (Revolution in Military Affairs) och NCW (Net Centric Warfare) ivrigt påhejad av amerikanska och tekniska intressen. Det reella utfallet var emellertid ytterligt magert och den inledande euforin ersattes av tillnyktring någon gång under åren 2004-2005. Nästa konstighet var att ”RMA-euforin” ersattes av en motsvarande eufori kopplad till internationella operationer. Fanns inget militärt hot mot landet så blev dessa den enda uppgiften.
Problemet är att vi hela tiden lever med ett ”halvförsvar”. En idé/ett koncept tar tio år att implementera. Försvarsmaktens ”svängprestanda” kan liknas vid en oljetanker. Tvära kast är inte möjliga. Den enkla slutsatsen är att hänsyn måste tas till det faktum att transformation tar tid och att aldrig så ”löddriga” visioner och ambitioner hugger i sten om inte realistisk hänsyn tas till tidsfaktorn. Inte minst människorna i organisationen behöver tid för att ställa om sig till ett nytt ”mindset”.
Jan trycker på att det fanns saker som också var bra förr. Under det kalla kriget kunde vi periodvis hålla styrkor lika stora som idag i internationell tjänst samtidigt som vi utbildade ett mycket högt procenttal av landets manliga värnpliktiga, repetitionsövade stora förbandsvolymer liksom vidmakthöll en omfattande krigsorganisation. I dag leder ett högkvarter av samma storleksordning som förr endast ungefär lika många soldater i internationell tjänst. Faktiskt fick vi under det kalla kriget ”pang för pengarna”. Givet den politik som fördes hade vi ett hyggligt starkt konventionellt försvar.
Då det gäller dagens territoriella försvar sällar sig Jan till gruppen som hävdar att det nationella oberoendet är ur försvarssynvinkel en konstant som hela tiden, oavsett fluktueringar i den politiska dagstemperaturen, erfordrar militära resurser för att kunna hävdas. Här finns en viktig koppling till den ofta påtalade vikten av folklig förankring.
För att
återvända till NATO-
frågan så betonar Jan det felaktiga i synsättet att det skulle bli billigare
för Sverige att vara alliansmedlem. Detta är ett dåligt argument. Bättre då är
att vara realist och bejaka att medlemskap i en allians innebär att man måsta
ha något att bidra med inom ramen för kollektivets bästa. Se på de baltiska
staterna, på Polen och andra tidigare östblocksländer, varmed allt tal om
svenska möjligheter att åka snålskjuts på andra alliansstaters bekostnad saknar
realism och dessutom är ett påtagligt utslag av naivitet.
Ett argument som brukar framskymta i den svenska debatten är att vi inte kan gå med i en allians som har kärnvapen. Mot detta kan anföras att kärnvapnen finns och kommer fortsatt att finnas. Vi behöver förvärva insikten om att det finns gränser för vad svenska synsätt klarar av att påverka. Sammantaget så blir vi i vart fall inte inflytelserikare i världssamfundet och ännu mindre så om vi fortsätter vår ”alleingang”. Människor i vårt land tror att freden är ett naturtillstånd, medan den i själva verket är något vi alla behöver jobba för att bibehålla. Vi måste inse att säkerhetspolitik är en självisk verksamhet avslutar Jan Foghelin.
