Tommy Akesson:

Dynamisk tid kräver ett användbart försvar

I januari 2009 rycker den årsklass in som är född 1989. Dessa är årsbarn med Berlinmurens fall. Det är tankeväckande. Den förändring försvaret står inför de närmaste åren är inte en omställning från kalla krigets invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Invasionsförsvaret är sedan många år avskaffat. Vi har dock rivit det gamla utan att skapa ordentliga förutsättningar för att bygga nytt. Dagens operativa uteffekt i form av tillgängliga och användbara förband är begränsad jämfört med många av de europeiska länderna. Den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 kommer därför förhoppningsvis att ge nödvändiga inriktningar och förutsättningar för att skapa ett modernare och starkare försvar.

Ett viktigt underlag till inriktningspropositionen är Försvarsberedningens rapport Försvar i användning som lämnades till försvarsministern i juni 2008. Rapporten, som samtliga riksdagspartier står bakom i sina huvuddrag, ger en god grund för hur ett modernt försvar kan skapas. Försvarsberedningens förslag bygger på att försvaret skall vara användbart där det behövs för att värna svenska värden och intressen. Användbarhet definieras av tillgänglighet, flexibilitet och rörlighet för att man skall kunna prioritera efterfrågade insatser. Internationell samverkan är norm vid insatser, vilket ställer krav på interoperabilitet. Detta måste vara styrande för insatsorganisationens utformning.

Det är enbart jag själv som står bakom denna artikel, även om jag utgår från de förslag försvarsberedningen lämnade i sin rapport. Dessa förslag bygger bland annat på hur man har valt att utforma försvaret i ett antal jämförbara länder. De flesta av förslagen är därför också i linje med hur modern militär förmåga skapas i större delen av västvärlden. Jag vill redan här påpeka att den omdaning jag anser det militära försvaret måste genomföra de närmaste åren är den största principiella förändringen av det svenska försvaret sedan värnpliktsreformen 1901. Det är en radikal omställning, men den är absolut nödvändig om vi i framtiden skall ha ett militärt försvar som kan möta utmaningarna i en alltid föränderlig värld. Denna omställning kommer att vara ansträngande, kräva politiskt mod, uthållighet och omfattande pedagogiska insatser. Den kommer att ta många år och den måste påbörjas snarast.

Dagens säkerhetspolitiska läge ställer nya krav på Försvarsmakten och insatsorganisationen. Försvarsberedningens så kallade solidaritetsförklaring lyder:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat [EU] medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas”.

Solidaritetsförklaringen innebär i realiteten att Försvarsmakten måste kunna agera utanför vårt territorium tillsammans med andra länder och att vi måste kunna genomföra militära insatser med andra länder på vårt eget territorium. Idén om att landet själv skall möta alla allvarliga utmaningar och hot är därmed definitivt borta. Det utesluter dock inte att vi måste ha en förmåga att själv hantera incidenter och kriser av olika slag.

Väpnad strid – Försvarsmaktens

unika förmåga

Förmågan till väpnad strid utgör grunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. Förmågan att kunna genomföra väpnad strid och omvärldens kunskap om denna verkar konfliktförebyggande, konfliktdämpande och ytterst krigsavhållande. Denna förmåga är Försvarsmaktens unika bidrag till den samlade svenska säkerhetspolitiken. Det ställer krav på en reell militär förmåga till väpnad strid i allt från höga till låga konfliktnivåer och en välavvägd förmågebredd för att man skall kunna agera i markarenan, luftarenan och den maritima arenan.

Enskilt militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel, kan dock också uppstå även i vår region och på längre sikt kan militära angreppshot aldrig uteslutas. Förmågan att bidra till internationell krishantering är en fundamental del av vår säkerhetspolitik. Den tydliga uppdelning mellan krig och fred som präglat svensk försvarsplanering under de senaste hundra åren har ersatts av en ordning där militär förmåga måste finnas tillgänglig för internationella såväl som nationella insatser utan beslut om höjd beredskap eller mobilisering. Detta ställer krav på kvalificerade, välövade och användbara militära förband även i fredstid.

Möjligheten att förutsäga den säkerhetspolitiska utvecklingen långt i förväg har allt mer ifrågasatts. Inte minst sommarens utveckling i Georgien visar på hur snabbt ett läge kan förändras. Att i tid, ibland kanske upp till tio år i förväg, förutse en förändrad omvärldsutveckling framstår som orimligt. Idén om att huvuddelen av den operativa förmågan kan ligga flera år framåt i tiden är felaktig. Oförutsägbarheten ställer krav på en tillgänglig insatsorganisation som kan lösa uppgifter här och nu. En insatsberedd insatsorganisation är också den bästa försäkringen för att vi skall kunna hantera ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen.

Insatser på vårt eget territorium och i vårt närområde ställer likartade krav på insatsorganisationens användbarhet som i kris- och konflikthanteringsinsatser längre bort från Sverige. Att skapa unika förmågor för olika geografiska insatsområden är kostsamt. Insatsorganisationen måste därför i princip utformas med en uppsättning förmågor för att lösa de operativa behov som kan identifieras – både globalt, i Europa, i närområdet och på vårt eget territorium. En modern insatsorganisation måste bestå av användbara förband, dvs. förband som har fungerande materiel och vars personal är samövad och insatsberedd. Faktum är att idag består stora delar av insatsorganisationen av förband som inte uppfyller dessa fundamentala kriterier.

Nytt personalförsörjningssystem

Försvarsberedningen menar, och jag delar den bedömningen, att den framtida insatsorganisationen ska bestå av stående förband och kontraktsförband, samt ett kvalificerat Hemvärn i form av nationella skyddsstyrkor. All personal i de stående förbanden och i kontraktsförbanden måsta ha tjänstgöringsskyldighet vid insatser nationellt såväl som internationellt. De stående förbanden, med i huvudsak tidsbegränsat heltidsanställd frivillig personal, är dyra. För att möjliggöra en tillräcklig förbandsvolym, och därmed erforderlig förmågebredd, uthållighet och handlingsfrihet, måste det därför även finnas enheter med något lägre tillgänglighet i form av kontraktsförband. Kontraktsförbanden bemannas i huvudsak med frivilliga soldater med en kompletterande civil kompetens. De har tjänstgöringsskyldighet för förbandsövningsverksamhet och skyldighet att tjänstgöra vid beslut om insats nationellt eller internationellt. Detta är en form av anställning liknande den som gäller för dagens reservofficerare. De nationella skyddsstyrkorna ska bestå av personal som har tjänstgöringsskyldighet för nationella uppgifter ett antal dagar per år. Insatsorganisationen kompletteras med en personalreserv bestående av personal som avslutat sitt engagemang i insatsorganisationen. Denna struktur utgör, efter successiva beslut av regering och riksdag, också en god grund för utökning av insatsorganisationen med värnpliktsförband om detta skulle krävas i händelse av ett radikalt förändrat omvärldsläge.

Plikten som grund för bemanning av insatsorganisationen kan idag inte längre på ett rationellt och professionellt sätt svara upp mot de nya kraven och behoven. Ingen pliktpersonal kan därför finnas kvar i insatsorganisationen. En avgörande begränsning med dagens värnpliktsbaserade personalförsörjning är att den kräver beslut om höjd beredskap och mobilisering för att göra förbanden tillgängliga. Dessa beslut kommer med största sannolikhet inte att vara aktuella i de situationer vi kan se under överskådlig tid. Inte ens under kalla kriget föranledde någon av kriserna mobilisering av hemförlovade krigsförband. Nog så välutbildade och välutrustade värnpliktsförband kommer därför inte att vara tillgängliga när de behövs. Värnpliktiga kan dessutom i princip inte användas utanför rikets gränser. Detta gäller givetvis vid insatser i Afghanistan, men även vid insatser i Finland, Norge eller Baltikum. Om insatsförbanden skall vara användbara även i fredstid – nationellt såväl som internationellt – måste all personal vara frivillig och kontrakterad.

Samhällsklimat och resurser

Det svenska samhället på 2000-talet ser annorlunda ut än det som skapade värnplikten 1901. Det är tveksamt om medborgarna idag accepterar mobilisering av civilister för att de ska riskera livet i väpnade incidenter. Det framförs ofta i debatten att värnplikten är viktig för folkförankringen. Även om så är fallet kan det ifrågasättas om statliga tvångsmedel mot enskilda medborgare är det enda sättet att skapa folkförankring. Även länder med frivilligt rekryterade soldater kan ha folkförankring vilket t ex Storbritannien, USA, Nederländerna och Kanada är exempel på. Samhällets insyn i och kontroll över de militära styrkorna är fundamental, men detta kräver inte pliktinkallade ungdomar. Försvarsberedningen slår också fast att plikten är ett medel och inte ett mål i sig.

Det handlar om en radikal reform där den nya insatsorganisationen kommer generera stora nya kostnader. För att skapa en tillgänglig insatsorganisation måste man omfördela medel inom det givna försvarsanslaget. Resurserna till materielutveckling och anskaffning samt stöd- och logistikverksamhet måste reduceras och omfördelas för att täcka de ökade kostnaderna för de nya insatsförbanden och personalkategorierna. Ett försvar med moderna materielsystem som underhålls i förråd men aldrig kan användas därför att man inte har råd med personal, övningar och insatser är inte efterfrågat. Det måste vara en balans mellan materielanskaffning, stöd och förbandsverksamhet – en balans som ger förutsättningar för att skapa kompletta, välövade och insatsberedda insatsförband.

Försvarsmaktens storlek

Hur stor blir då denna nya tillgängliga, flexibla och rörliga insatsorganisation? Den blir givetvis mindre än ett hemförlovat mobiliseringsförsvar bemannad med värnpliktiga. Dagens värnpliktsbaserade insatsförsvar mönstrar 30000 personer organiserade i mobiliseringsförband. Huvuddelen av förbanden kräver höjd beredskap, mobilisering och höjd försvarsbudget för att användas. En stor del av förbanden kräver över ett år för att kunna fungera i förband. Till detta kommer 28000 hemvärnssoldater utan tjänstgöringsskyldighet vid insatser i fredstid. Tillgängligheten är sammantaget låg i dagens insatsorganisation.

Försvarsberedningen har inte preciserat någon storlek på insatsorganisationen. Jag bedömer dock utgående från en prolongerad ekonomi och internationella erfarenheter att det är rimligt att den nya tillgängliga insatsorganisationen skulle kunna omfatta stående och kontrakterade förband om cirka 20000 officerare, soldater och sjömän. Till det kommer ett mer kvalificerat hemvärn i form av nationella skyddsstyrkor. Samtliga förband i insatsorganisationen kommer att ha en beredskap från timmar till veckor. Inget förband kräver höjd beredskap och mobilisering för att användas. Upp till 2000 personer bör kunna vara insatta nationellt eller internationellt över tiden. Till detta kommer incidentberedskap och periodvis snabbinsatsberedskapsförmåga motsvarande den nordiska stridsgruppen samt nationella skyddsstyrkor med hög tillgänglighet. Detta är en insatsorganisation som i tabellverken ser mindre ut än dagens men som levererar avsevärt mycket mer operativ effekt här och nu. Förbanden är utformade att möta dagens och morgondagens utmaningar, och hela insatsorganisationen kan ställas till statsmakternas förfogande med kort varsel.

Avslutning

Om man anser att denna nya moderna och tillgängliga insatsorganisation är för liten är det i första hand inte fel på modellen – den är någorlunda normal för en modern västerländsk försvarsmakt. Det är istället en resursfråga. Kort sagt – om det skulle visa sig att den framtida insatsorganisationen är för liten är det kanske i första hand förvarsanslaget som är för litet.

Tommy Akesson är reservofficer och tidigare sekreterare i försvarsberedningens sekretariat

Försvarsberedningen betonar betydelsen av markstridskrafterna.

Foto: Kim Svensson Combat Camera/Försvarets Bildbyrå