Magnus Christiansson:

Lejonet, räven och björnen

På presskonferensen efter det informella mötet i Nordatlantiska rådet (NAC) den 19 augusti 2008, i spåren på den uppblossande konflikten i Georgien, meddelade NATO:s generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer den utstakade linjen. Alliansen krävde rysk truppreträtt, presenterade det så kallade NATO-Georgien rådet och deklarerade att man inte kunde ha normala relationer med Moskva under rådande omständigheter. Dessa besked var knappast oväntade eller kontroversiella, även om det diplomatiska språkbruket allmänt ansågs oväntat tydligt och fast.

Diplomati kontra hård säkerhet

Frågorna från den samlade journalistkåren kretsade kring de framtida relationerna med Ryssland och hur alliansen förväntades agera i konflikten. Både frågor och svar var relevanta, men skapade knappast några höjda ögonbryn för en betraktare med insyn i NATOs löpande verksamhet. Men när en polsk journalist frågade om den nuvarande situationen motiverade ny försvarsplanering öster om Oder-Neisse-linjen gav generalsekreteraren följande anmärkningsvärda besked: ”Svaret är nej. Vi tycker att vi har etablerat det vi borde ha etablerat.”1

Även fast detta svar på många sätt har en diplomatisk logik och speglar en begriplig strävan att inte eskalera en känslig situation i relationerna till Ryssland, så väcker denna retorik även många intressanta strategiska frågor. Länderna inom NATO ställer sig frågan om vilken typ av allians man skall vara i framtiden och vilka hot som skall styra den strategiska planeringen. Den polska journalistens fråga representerar generellt en kärnfråga för många länder i östra Europa och generalsekreterarens svar representerar den policy som gällt inom alliansen från perioden efter 1999 och den första utvidgningen efter det kalla kriget. Hur skall egentligen länderna i Rysslands närområde kunna försvara sig mot en substantiell militär förmåga som initierades efter ett dygn snarare än ett årtionde? På vilket sätt är insatserna i Afghanistan centrala för säkerheten för länder som Estland, Lettland, Litauen och Polen? Är NATO en trovärdig allians?

Den strategiska debatten

Den strategiska debatten om NATO har inte varit främmande för dessa frågor. Ron Asmus, tidigare biträdande statssekreterare under Bill Clintons presidentperiod, tillhör en av de tänkare som pekat på behovet av att skapa nya globala partnerskap för att möta de framtida utmaningarna i Mellanöstern. Likt många andra amerikaner understryker han vikten av att lyckas i Afghanistan för att behålla trovärdigheten för alliansen.2 Brookings-forskarna Ivo Daalder och James Goldgeier tar resonemanget till sin logiska spets och förespråkar helt enkelt en sorts demokratiernas allians – ett globaliserat NATO.3 Mer försiktigt nöjer sig förre direktören för IISS, Christoph Bertram, med att betona behovet av en global mission för det västerländska, även om medlemskap i alliansen inte skall utsträckas till den globala arenan.4

Inte oväntat ger Tomas Valacek vid World Security Institute ett mer centraleuropeiskt svar på de aktuella frågorna.5 De nya medlemmarna i NATO
hade vid medlemsinträdet mest att vinna på att behålla kärnan i alliansen, och själva poängen var att artikel 5 skulle avskräcka eventuella ryska aggressioner. Men de centraleuropeiska ländernas närvaro i det gamla traditionella NATO varade endast från den 12 till den 24 mars 1999 – perioden mellan undertecknandet av Nordatlantiska fördraget och starten på NATOs flygoperation i Kosovo. Militära operationer bortom det direkta försvaret av hemlandet var något förhållandevis svårt att motivera för befolkningen i det gamla östblocket.

Georgien

Sommarkrisen i Georgien har flyttat dessa frågor från ett framtidsscenario på visst avstånd till dagspolitik. I spåren på den ryska framstöten i Georgien har den estniske presidenten Toomas Ilves tydligt uttryckt sin önskan om hur alliansen bör utvecklas – eftersom grundförutsättningen för försvarspolitiken under de senaste 20 åren har förändrats, bör NATO satsa på sin huvuduppgift att försvara medlemsländerna. Han har till och med ställt den provokativa frågan: ”Kan Berlin försvaras?”6 Det dröjde dock inte länge förrän den amerikanske NATO-ambassadören Kurt Volker svarade med en uppmaning att öka förberedelserna för ett försvar av de baltiska staterna mot en militär attack.7

Det är med andra ord tydligt hur krisen i Georgien har ställt NATO inför ett strategiskt problem som är mer påtagligt än det verkade så sent som under vårens toppmöte i Bukarest. Å ena sidan behovet att göra artikel 5 trovärdigare och understryka bärkraften i den Euroatlantiska solidariteten, å andra sidan de amerikanska prioriteringarna i kampen mot skurkstater, massförstörelsevapen och så kallad terrorism i Mellanöstern och Asien.

Tänkare tycker till

Som en fond för detta beslut finns ett intellektuellt landskap där skribenter som exempelvis Edward Lucas och Robert Kagan understryker att den lyckliga perioden under 1990-talet definitivt är över, och att en kamp mellan statliga aktörer kommer att ta vid.8

Dessa tankar har knappast förlorat i inflytande efter en serie av deklarationer och utspel från Kreml som tycks som hämtade från Lucas och Kagans föreställningsvärld. Den ryska björnen anses ha vaknat och ryssarna deklarerar att den ryska björnen har vaknat.9 I det skandinaviska perspektivet har det blivit tydligare att Barentsregionen och Arktis i stort har blivit ett potentiellt konfrontationsområde mellan å ena sidan Ryssland, och å andra sidan strandstater som Norge, Kanada och USA.

Geopolitiken är inte död

Geopolitiken är med andra ord tillbaka i diskursen. Ett intellektuellt klimat av realism har av allt att döma vunnit terräng i den strategiska debatten. De perspektiv som underbyggt de senaste årens svenska försvarsberedningar har således kommit att kritiseras i den internationella debatten. Den svenska försvarsberedningens strategiska analys utgår från 1990-talets vidgade säkerhetsbegrepp och har en processuell och konstruktivistisk grundstomme.

I denna intellektuella tradition har geopolitik ingen naturlig plats för förståelsen av de nationella intressena. Detta utgör sammantaget den internationella kontexten för Sten Tolgfors och den svenska regeringens val att vänta med den så kallade inriktningsproposition för Försvarsmakten.

Uppskjuten försvarsproposition

Det officiella argumentet för att skjuta upp propositionen refererar till Georgien-konflikten. Det är uppenbart att regeringen söker efter ett sätt att komma ur en politiskt destruktiv utveckling på det försvarspolitiska området och få andrum för att finna hur man kommunicerar sin politik till medborgarna. Men oavsett de faktiska omständigheterna bakom denna tankepaus har vi anledning att fundera kring frågan vad som kan vara problematiskt i den svenska militärstrategiska idén. Har regeringen något att lära av den internationella debatten i spåren på sommarkrisen i Georgien?

Den internationella diskursen öppnar för en förståelse av situationen utifrån andra utgångspunkter. En intressant koppling är fokus på politisk överlevnad, som i regeringen Reinfeldts fall har en dubbel innebörd. Det är fråga om ett övergripande politiskt mål om nationell suveränitet och samtidigt ha ambitionen att behålla den politiska makten i landet.

Niccolò Machiavellis fångar denna dubbla innebörd av politisk överlevnad med utgångspunkt i liknelsen av de två djuren lejonet och räven.10 Enligt Machiavelli kan ett lejon inte skydda sig mot fällor, och en räv kan inte skydda sig mot vargar. Det goda ledarskapet kräver således båda djurens egenskaper – makt och list. Det är begripligt att ledarskap innebär ett ständigt resonemang och avvägningar kring dessa aspekter.

Svensk militär strategi och NATO

Successivt har den svenska militärstrategin efter det kalla krigets slut kommit att präglas av tanken på ”utifrån och in” – d v s användandet av internationella fredsfrämjande insatser i samarbete med partner internationellt och i närområdet.11 Användandet av militära resurser för att stabilisera omvärlden leder till säkerhet för nationen. Behovet av militära resurser är relaterad till logiken i att en trygg omvärld ger ett säkert närområde.

Att bidra med expeditionära styrkor är således ett utslag av strategisk list snarare än makt. Inte ens med den svenskdominerade EU-stridsgruppen kunde Sverige utöva någon självständig militärmakt. Istället har tanken varit att det internationella samarbetet fungerat som en garant för ökad säkerhetspolitisk stabilitet.

Det är därför tydligt varför den strategiska utmaningen som NATO ställts inför i hög grad är en problematik som är relevant även för Sverige. I ett läge där Sveriges grannländer i Östersjöområdet betonar vikten av territorialförsvar inom ramen för NATO, blir logiken bakom den svenska omställningen till ”utifrån och in” underminerad och ifrågasatt. På vilket sätt bidrar de svenska internationella insatserna till säkerhet i Östersjöområdet? Det framstår som uppenbart att exempelvis de baltiska staterna och Danmark ställt om sina försvarssystem i första hand för att kunna bibehålla och stärka sitt inflytande hos de stormakter som har kapacitet att garantera säkerheten. Det internationella engagemanget kan växlas in till politiskt förtroendekapital i den Euroatlantiska kontexten. Någon sådan tanke finns inte i den svenska strategin. När björnen vaknat framstår det som att Sverige saknar både lejonets och rävens egenskaper. Det är en strategi som saknar en grundläggande logik.

I en skiftande internationell strategisk diskurs är det dock svårt att i den svenska miljön ställa sig frågan: ”Kan Stockholm försvaras?”. Det skulle nämligen sätta fokus på frågan om militärmakt snarare än användbarhet av militära resurser i sig. När landet i praktiken är beroende av omvärlden för säkerheten i närområdet, en situation som i sig inte är ny, blir de officiella deklarationerna om politisk handlingsfrihet allt tommare på innehåll och logisk substans. Frågan om landets försvar skulle implicit ifrågasätta hela den strategiska tanken bakom politiken efter det kalla krigets slut. Något sådant skulle leda till politiska kontroverser inte bara mellan regering och opposition, utan även mellan regeringens partier. Detta är den andra betydelsen av politisk överlevnad i den svenska kontexten.

Svensk militärstrategi är med andra ord berörd av samma problematik som NATO. Likt de små länderna inom alliansen har Sverige ställt om sitt försvarssystem för att kunna verka säkerhetsfrämjande i en internationell miljö. Men till skillnad från sina baltiska grannar har Sverige haft en annan logik som grund för denna strategi. Krisen i Georgien har aktualiserat frågan om trovärdighet för territorialförsvaret, vilket lett till en debatt där länderna i östra Europa argumenterar för stärkandet av det nationella försvaret. Någon liknande självrannsakan förs inte av den svenska regeringen, eftersom det skulle ifrågasätta hela den strategiska idén med försvarets ominriktning och således försvaga den. Sverige tycks därför ha fastnat i ett läge där det saknas politiska förutsättningar att ompröva den strategiska logiken.

Magnus Christiansson är filosofie magister och lärare i strategi vid Försvarshögskolan.

1. NATO presskonferens 19 augusti 2008.

2. Ron Asmus, ”Rethinking NATO Partnerships for the 21st Century” i NATO Review March 2008.

3. Ivo Daalder & James Goldgeiger, ”Global NATO” i Foreign Affairs september-oktober, 2006, s. 106.

4. Christoph Bertram, ”NATO’s only future: The West Abroad” Riga Papers, German Marshall Fund 2006.

5. Tomas Valacek, ”Reality check” i NATO Review July 2006.

6. Siegfreid Thielbeer, ”Baltische Befürchtungen: Das Verschenkte Georgien” i Frankfurter Allgemeine Zeitung, 26 augusti 2008.

7. James Joyner, ”U.S Urges NATO to Bolster Baltic Defence” Atlantic Update, 3 September 2008.

8. Edward Lucas, The New Cold War London: Bloomsbury, 2008; Robert Kagan, The Return of History and the End of Dreams New York: Knopf, 2008.

9. Ett exempel när Putin tydligt annonserade sin intention att höja försvarsanslagen 2009 med 27 procent, se ”Russia defence spending to grow 27 percent in 09” Reuters, 16 september 2008.

10. Niccolò Machiavelli, Fursten Stockholm: Natur & Kultur, 1993, s. 88-91.

11. Rapport från perspektivstudien 2007 – Ett hållbart försvar för framtida säkerhet PERP rapport 2007-12-20 HKV 23 382:63862.

12. Notera den danska Forsvarskommisionens redan 1997 påpekade att den unipolära världen kunde leda till nödvändigheten av deltagande även i ”tvivelaktiga” operationer för att inte tappa inflytande och för att säkra framtida möjligheter att påkalla bistånd, se Forsvarskommission 1997, s. 80-81.

NATO:s Generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer har haft bråda dagar i samband med Georgienkriget och dess efterdyningar.

Foto: Swedint/Försvarets Bildbyrå

Militära maktmedel spelar en betydelsefull roll i den ryska synen på hur politiska målsättningar skall uppnås.

Foto: Karl Pettersson/Försvarets Bildbyrå