Ulf Hamberg:

Försvarsmakten som framtida arbetsplats

Som ett inlägg i debatten avseende framtidens försvarsmakt vill jag ge min syn på hur jag uppfattar att min generation officerare vill/önskar att arbetsplatsen bör utvecklas för att bättre passa framtidens uppgifter.

Bakgrunden är omställningen från invasionsförsvar till insatsförsvar, från stort till litet, från lokalt till centralt, från nationellt till internationellt och från utbildare till förbandschef i skarp insats. Detta utifrån den ändring i utrikes och säkerhetspolitik som innebär att Sverige skall försvaras genom ett internationellt engagemang inom ramen för FN, EU och till viss del NATO.

Doktrinen säger att huvuduppgiften är ”väpnad strid”. Utifrån denna förmåga kan politiska och militära målsättningar uppnås genom att svenska förband i bästa fall kan hota om användning av våld, (stabiliserande), och i värre lägen gå via begränsad insats till högintensiv med stor våldsanvändning.

Min generation officerare definierar jag som individer i 40-årsåldern. Huvuddelen har erfarenhet av att ha tillhört ett förband som blivit nedlagt och därmed gjort ett, (eller flera) val att flytta för att kvarstanna i tjänst. Vidare har individen genomfört minst en, oftast flera utlandstjänster på Balkan, i Afrika och/eller Asien såsom chefer/stabsofficerare på olika nivåer. Dessutom har dessa officerare upplevt kalla kriget med krigsförbandsproduktion, stora övningar och nationella insatser. Under 90-talet deltog vi i upplösningen av det gamla systemet och de senaste 5 åren övergången från ”lokala produktionsenheter”/utbildningsförband till ett centralt 3-terminssystem. Officeren rekryterar, utbildar, anställer och genomför skarp insats med ”eget” förband. Detta ställer otvetydigt nya, andra och i de flesta fall högre krav på den enskilde officeren jämfört med tidigare.

Avseende den internationella delen av tjänstgöringen är det många som under tidigt 90-tal sågs som ”svikare” av förbandschefer när ett sådant engagemang kom på tal. Bara något år senare, när plötsligt förbandschefer i rollen som lokal produktionsledare fick uppgiften att genomföra internationella uppgifter med grundstommen till förbandet hämtat ur sin egen utbildningsorganisation, fick ordet svek en annan innebörd. Helt plötsligt avsågs då de kamrater som av olika anledningar inte kunde ta en utlandskommendering vid aktuellt tillfälle. Sammanfattningsvis torde slutsatsen kunna dras att dessa individer i varje fall är utrustade med ett visst mått av flexibilitet, är inte rädda att lära sig nya saker och sist men inte minst har införskaffat en bred erfarenhet.

Att tolka denna generations perspektiv är inte lätt och kräver ett stort mått av ödmjukhet. Jag diskuterar därför problemområdet generellt utifrån de känslor, attityder och ”tyckanden” jag anser mig ha uppfattat under de senaste 10 åren. Härvid avgränsar jag mig till ett antal begrepp som jag bedömer att alla har ett förhållande till men möjligen uppfattar olika. Jag uppfattar att skillnaden mellan de olika officersgenerationerna i dessa avseenden är tydlig. Nedan försöker jag att tolka några nyckelbegrepp och meningar som i dag uppfattas vara centrala.

Förmåga till väpnad strid

Denna förmåga utgör hela syftet med Försvarsmakten. Detta innebär således att all personal i FM måste ha en gemensam uppfattning om vad detta är, innebär och kanske viktigare vad det inte är. Här finns det en del att önska. Vidare att det nya konceptet med insatsplaceringar, (krigsplaceringar) av personal upplevs som positivt och bra. Då huvudinriktningen är internationella insatser, bör andelen samövningar med andra nationer utökas. Härmed avses samövning innefattandes även den stridtekniska nivån. Från detta utvecklas interoperabilitet, d v s utbyte av tankar och värderingar varmed effekten ökas och tid till insats minskas. I och med detta förstås skillnaderna i tankesätt i olika frågor för den enskilde.

Insatsförsvar och interoperabilitet

Förmåga till väpnad strid är nära kopplad till förmågan att genomföra insatser. Alla som verkar i organisationen måste vara medvetna om detta. Försvarsmakten bör då rimligen ha en organisation och nyttja metoder genom hela organisationen som syftar just till detta. Här finns utvecklingsmöjligheter främst avseende organisation och metod kopplade till introperabilitet utifrån resonemanget att vi främst skall delta i operationer som leds av andra. Oavsett om ramen utgörs av FN, EU, NATO eller eventuellt en ”Coalition of the willing” så utgår ledningen från i princip samma länder, (USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Canada). Detta faktum torde innebära att uttrycket ”train as you fight- fight as you train” blir en realitet. Det vill säga att vi genom hela organisationen behöver använda samma grundmetoder, vara organiserade på i stort sett samma vis och använda gemensamma definitioner och begrepp på engelska. Alltså – prata svenska men använd engelska definitioner och begrepp. Här kan vi lära av exempelvis Norge och Danmark i vilkas doktriner och stabshandböcker detta synsätt återfinns. Man styr med beredskapskrav istället för med pengar, (eller brist på detsamma) Interoperabilitet handlar således mer om att överbrygga skillnader i kultur, tankesätt och värderingar än om teknik. För att få en ökad effekt och minskad tid till ”Full Operational Capability, (FOC) i insatsområdet för både enskilda stabsofficerare, chefer och förband krävs mer samövning, från enskild soldat, via metoder till nationella begränsningar och juridik. Satsa således på fler samövningar under utländskt befäl för att uppfatta nämnda skillnader och hur vi svenskar skall anpassa oss till dessa. Även perspektivet när anpassning ej skall/bör ske blir då tydligare.

I övrigt finner jag att känslan kring utvecklingen av tvåbefälssystemet, fler yrkessoldater och stående förband är en helt rätt väg att gå.

Det insatta insatsförsvaret kontra produktion av förband

Jag har uppfattningen att många i min generation anser att det bör vara så enkelt att endera befinner sig ett förband i insats, förbereder sig för insats genom reorganisation och utbildning eller alternativt står i beredskap för insats. Således bör snarast insats- och produktionsledningarna i högkvarteret slås ihop. Order om att ett förband med en viss förmåga och en viss beredskap skall ställas upp borde ges från C INSATS via respektive taktisk stab till regements- och flottiljchefer. Veder-
börande ges således en uppgift att ansvara för ett av dessa stående förband med en viss förmåga, en viss beredskap för en viss huvuduppgift och ett antal beredduppgifter. Produktionsuppdragen kan då kopplas tydligare till respektive förbands behov. Poängen är att detta leds och samordnas lokalt och till mindre del centralt. Således styr insatsbehovet förbandsproduktionen och materielproduktionen på ett tydligare sätt. Ansvaret blir tydligare och chefens roll viktigare. Kan alltså tolkas enligt gällande värdegrund, Öppenhet, Resultat och Ansvar, (ÖRA).

Utlandsstyrkan

Utlandsstyrkan, (US) utgör möjligen det tydligaste exemplet på hur FM har förändrats de senaste 15 åren. Förr sökte en svensk officer tjänstledigt från FM för att bli anställd i US. Vidare slogs befintliga organisationer isär eftersom personal från en mängd olika förbandstyper blandat med civila slogs ihop till en ny organisation, tilldelades ny, ibland helt okänd materiel och fick lösa uppgifter som ingen hade någon som helst utbildning eller erfarenhet ifrån. Således ingen optimal grund till ett högeffektivt förband. I dag är förhållandet nästintill det motsatta.
Avvikelsen sammanhänger med att delar av det dagliga arbetet för delar av US är något annat än kärnverksamheten. Så borde det inte vara i det nya insatsförsvaret. Jag hävdar att här finns en utvecklingspotential utgående ifrån de senaste 15 årens utveckling. Huvuduppgiften är väpnad strid, (eller åtminstone förmågan till detsamma) i operationsområden 600 mil från Bryssel under icke svensk ledning. Således skulle man kunna säga att alla som ingår i insatsförsvaret också tjänstgör i utlandsstyrkan. För att ytterligare förenkla, ta bort begreppet US, slå ihop insats- och produktionsledningarna i högkvarteret, bli tydligare med fördelningen av ansvar på respektive nivå och klargör vilken form av stabsprodukter som skall produceras på respektive nivå i form av direktiv och order enligt fastställd mall, så att spårbarhet åtminstone kan skönjas mellan nivåerna.

Officersrollen

Med nya uppgifter, större och tydligare ansvar, tvåbefälssystem etcetera behöver officersrollen förändras. Hur påverkas familjesituation utifrån allt detta nya? Skall det vara möjligt att ingå i någon form av familj i det fall officeren önskar detta? Om svaret är ja, måste sannolikt en del nytänkande till.

Om framtidens officer är chef för ett förband bestående av yrkessoldater, i väntan på eller i insats, alternativt stabsofficer, kräver detta ett nytt synsätt på officersrollen. Detta är sannolikt de flesta överens om. Det som saknas är arbetsgivarens uttalade vision om hur denna nya roll skall definieras utifrån arbetstidsregleringens vara eller inte vara kopplad till insatsorganisationen, och med olika förmåner beroende på om en övning eller en insats sker i Sverige, Europa, eller globalt. För att ytterligare skapa osäkerhet om vad som gäller är till exempel ersättningar, hemresor, boende olika beroende på vilken organisation som uppgiften löses inom eller åt.

Kan överhuvudtaget en partner/hustru/man ha ett eget jobb/karriär under dessa förutsättningar? Här krävs minst att grundförutsättningarna tydliggörs. Behöver kanske begreppet officer och innebörden av att vara officer omdefinieras juridiskt liksom avseende exempelvis skattelagstiftningen? Ett problem redan nu är att två- års kommenderingar anses vara för korta, men skattelagstiftningen tillåter samtidigt inte längre pendling. Inom FM skall pendling helst tas bort vilket innebär att förutsättningarna för personalförsörjning sannolikt försämras. Frågan avseende hur ofta och under vilka förutsättningar en officer med eller utan familj skall flytta måste då ställas.

Exakt vad som måste ändras på för att nå ovanstående tas inte upp här. Ej heller hur detta är möjligt att genomföra, då alltför många överlappande regler lätt kan uppfattas som att det jag föreslår är omöjligt att förändra. Men något måste göras.

Arbetsgivaren, (staten) måste ta de personalpolitiska konsekvenserna av ominriktningen av Försvarsmakten. Vill Sverige vara en säkerhetspolitisk aktör att räkna med måste vi anpassa oss till hur våra samarbetspartners ser på tingens ordning. Om vi exempelvis inte kan delta i internationella övningar utifrån att vi inte kan öva mer än 11 dygn i sträck utan förhandlingar med facket så sjunker anseendet för vår försvarsmakt internationellt, och kanske också nationellt?). Avseende officersrollen och synen på officersyrket finns en del att önska. Främst avtals- och regeldjungeln behöver förenklas.

Alla verkar ha en egen uppfattning om hur till exempel ersättningar för risknivåer, försäkringar, arbetstidsbestämmelser inklusive jour och frånvaro skall tolkas. Vidare uppfattar jag en allmän osäkerhet om vad olika beredskapstider innebär. Officersyrket måste kunna kombineras med ett fungerande familjeliv. Detta är en självklar förutsättning för att kvinnor och män överhuvudtaget skall vara intresserade av yrket. En vidareutveckling av smidiga regelverk för detta är utomordentligt betydelsefullt i en militär organisation som förutsätts kunna ge full effekt såväl internationellt som i Sverige. Jag skall ge ett exempel på vad som kan förväntas av en officer under en 10-årig tjänstgöringsperiod. Under detta decennium kan officeren vara kommenderad 4 år på skolor och vid staber. Vederbörande genomför 2-3 insatser internationellt och står däremellan i allt mellan 24 timmar till 30 dagars beredskap. Utmaningarna på ett fungerande familjeliv är således betydande.

Så om viljan inte är att officeren skall vara, (eller automatiskt blir) singel och bo, (dock max i 4 år enligt dagens regelverk) utanför högkvarteret i subventionerad liten lägenhet mellan insatserna bör något göras.

Ulf Hamberg är major vid Livgardet och studerar för närvarande vid den tvååriga chefskursen vid Försvarshögskolan.

Vilken framtid i Försvarsmakten har dessa båda officerare?

Foto: Sven Åke Haglund/Försvarets Bildbyrå

Kommer också våra arbetsförhållanden som till exempel arbetstidsbestämmelserna att bli interoperabla med motsvarande i andra länder som vi har ett nära samarbete med?

Foto: Jörgen Welter/Försvarets Bildbyrå