Bo Hugemark:

Till vänners hjälp – med vad?

Sveriges försvarspolitiker har de facto i ord avskaffat alliansfriheten. Har de insett det, och är de beredda att dra konsekvenserna därav?

Ett centralt budord i vår nya säkerhetspolitiska katekes lyder:

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Den fråga som i Luthers katekes ställs efter varje budord – Vad är det? – besvaras av försvarsberedningen sålunda:

Det innebär att Sverige kan bidra med militärt stöd vid kris- och konfliktsituationer. Vi ska kunna och vilja hjälpa varandra i händelse av olyckor, kriser eller konflikter och med relevanta förmågor. Sverige ska mot denna bakgrund både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.

I den gamla katekesen ställdes slutligen frågan: ”Förstod Du ock det Du las (=läste)”. Det verkar som om ett vanligt svar skulle vara NEJ. Ty inte mycket reaktion har kommit på denna radikala förändring av säkerhetspolitiken – och på dess innebörd för kraven på det militära försvaret.

I klartext: stöd till Baltikum

Det hela är faktiskt sensationellt. Att vi räknar med väpnad hjälp utifrån är förstås i sak intet nytt; det hoppades vi på även under det kalla kriget. Det nya är att vi nu säger detta öppet medan vi då hemlighöll alla förberedelser för folket. Och, sedan början av 1970-talet brännmärkte allt tal om hjälp utifrån som näst intill landsförräderi.

Men det verkligt uppseendeväckande är att vi kopplar det till att bistå andra. ”En för alla alla för en”, medan det under kalla kriget snarare handlade om ”vi för ingen, alla för oss”.

Beror måhända uteblivna reaktioner på att man inte konkretiserat vad det handlar om? I så fall är det på tiden att göra det. Av flera skäl.

Det mest sannolika fallet är naturligtvis att de baltiska staterna behöver militärt stöd inför ett ryskt hot eller angrepp. Georgien kriget har lyft fram i ljuset en doktrin som proklamerades redan 1992 av den säkerhetspolitiske experten Karaganov:

”Det är angeläget att förstå att den ryskspråkiga befolkningen som finns på det tidigare Sovjetunionens område inte enbart är en passiv grupp, utan en mäktig reserv för Ryssland. För det första måste vi göra allt för att bevara de ryska grupperna där de nu befinner sig. Inte bara för att stoppa en stor flyktingvåg utan även därför att de utgör hävstänger för påtryckningar i ett längre perspektiv. ---

---

Vi måste förstå att i stabilitetens intresse måste vi återupprätta våldets återhållande roll.”

Rysslands agerande visavi de baltiska staterna och deras ryska minoriteter har underblåst balternas farhågor. Om hotet skulle trappas upp är Sverige och Finland de stater som har starkast motiv för att hjälpa dem – och, rent geografiskt, störst möjligheter. Men om varken opinion eller politiker är förberedda är det risk att vi får stå med evärdlig skam för att ha svikit vår självpåtagna plikt.

En svensk förtrupp

Till detta politiska skäl för en konkret diskussion kommer ett militärt. Det är nu äntligen en etablerad sanning att vi inte skall ha olika slags trupper för internationella insatser och för försvar av riket och att det sistnämnda är det primära. Det är klokt, så mycket mer som det nationella försvaret sannolikare och tidigare kan komma att handla om ovan antydda fall än om en stor invasion i ett militärpolitiskt läge som det kalla krigets.

Alltså måste vi tänka igenom och planera för vilka insatser som kan bli aktuella i olika Östersjöscenarier, vilka sorts stridskrafter de kräver och, inte minst, vilka operativa förberedelser som bör göras.

Vår roll som en förtrupp i en västlig biståndsoperation till Baltikum varierar givetvis från fall till fall. Det kan röra sig om fredsbevarande trupp för att hindra av Ryssland underblåst etnisk oro – annorlunda uttryckt försvar mot förevändningar. Det kan vara att förstärka försvaret mot strategisk kupp, att utgöra ”snubbeltråd” vid gränsen, att genom fördröjande försvar vinna tid för större biståndsinsatser eller att hålla brohuvuden för sådana.

För dessa och andra tänkbara insatser behövs en mångfald av stridskrafter till lands, till sjöss och i luften. Luftburna eldkraftiga förband, pansarvärn, mekaniserade förband, jaktskydd och luftvärn, sjöstridskrafter för att trygga överfarten, sjö- och flygtransportresurser.

Obegriplig rädsla

Det är självklart att detta kräver operativa förberedelser och samverkan ”i fredstid”, med de potentiellt hjälpbehövande, med Finland som vi bör samplanera insatser med och med EU och NATO som behöver oss som förtrupp och som vi behöver som huvudstyrka och uppföljare.

Det känns nästan genant att behöva säga att detta naturligtvis gör den militära alliansfriheten obefintlig och att vår rädsla för NATO:s artikel 5, säkerhetsgarantin, blir obegriplig.

Kanske skulle en konkret diskussion kring det nya budordet så skrämma politiker och allmänhet att resultatet bleve att doktrinen luddades till och vi åter finge höra talet om att alliansfriheten ger oss handlingsfrihet att stå utanför krig i närområdet. Det vore katastrofalt, ty den handlingsfriheten har vi inte längre. Och alliansfriheten innebär bara att vi kommer att stå onödigt oförberedda i kommande kriser.

Ytterligare en sak måste sägas: vid eventuella kommande kriser som här beskrivits måste vi kunna försvara svenskt territorium mot repressalier och riposter. Att Gotland i dagsläget står utan försvar är huvudlöst. Om vi inte gör något åt det snart finns knappast ord för dumheten.

Bo Hugemark är överste och säkerhetspolitisk analytiker

De baltiska staternas försvarsmakter är små och behöver definitivt utomstående hjälp från NATO och/eller EU i samband med en större kris. Bilden visar estniska soldater utrustade med det svenska granatgeväret Carl Gustaf  

Foto: Ulf Petersson/Försvarets Bildbyrå.

Svenskt militärt stöd till de baltiska republikerna? I så fall med vad? Expeditionär förmåga skulle krävas!

Foto: Nicklas Gustafsson Combat Camera/Försvarets Bildbyrå