Marie Nyberg Ståhl:

Ur syn – ur sinne?

Jag växte upp i en liten stad längs Kolbäcksån och Strömsholms kanal. Några helger per år övade hemvärnet och vi ungar hängde naturligtvis efter när vi kunde. Min föreställning om försvaret grundlades när vi med glänsande ögon följde en oförvägen hemvärnsman som klättrade längst ned på en fackverksbro och apterade en sprängladdning som skulle explodera när fienden passerade över bron. Lottor kokade ärtsoppa och serverade på julskyltningssöndagen.

När jag bodde på Frösön passerade jag varje dag på väg till min arbetsplats ett mobförråd. Det var ett litet härbre där en indelt soldat en gång förvarat sadel och gevär. När vi sedan flyttade utanför Östersund passerade jag på väg till arbetet tre mobförråd avsedda för tung ammunition. Tisdagskvällar övade flygvapnet mörkerflygning. På universitetets campus fanns kadetter och lärare från de militära skolorna. Nere på gågatan var män och kvinnor i uniform ett självklart inslag. När hjortronplockare gick bort sig på hösten kallades försvarsmaktens personal in och den var en tydlig stöttepelare vid större evenemang.

I Östersund var försvaret synligt, med traditioner från 1600-talet. Det var en självklar del av arbetsliv och karriärmöjligheter i Jämtland. Det fanns också i olika fora en livlig debatt om säkerhetspolitik och försvarets utveckling.

2005 lades garnisonen i Östersund ner. Sedan dess är militär personal ett mer exotiskt inslag. Försök med hemvärnsutbildning på Frösö läger beskrivs som en betydelsefull nyhet i lokalpressen.

När beslutet om garnisonsnedläggningen i Östersund kom fanns en beredskap att hantera de problem som uppstod på grund av detta. Det gällde såväl inom regeringen som från länets, berörda kommuners och företagens sida. Utvecklingen har sedan dess varit positiv med nya arbetsplatser och en helt ny arbetsmarknad i länet. Kraven på akademisk utbildning för många handläggarjobb i de inflyttade myndigheterna kan mötas bl a genom Mittuniversitetets utbildningar. Familjer flyttar från storstäderna för att få intressanta jobb i en miljö med storslagen natur och ett livsmönster som innebär stora möjligheter att kombinera arbete och familjeliv.

Ett ganska stort antal tidigare officerare återfinns idag på chefsjobb i kommuner, landsting och i företag i Jämtland. Andra har startat företag och ett antal pendlar till jobb inom försvaret i andra delar av landet för att barnen ska få bo kvar och växa upp i Jämtland.

De forna regementsområdena inne i Östersund fylls med annan verksamhet. Mittuniversitetet har övertagit Artilleriregementets, A4, område och där finns nu studenter, lärare och forskare. På campusområdet har nya hus byggts för myndigheter och universitetsnära organisationer. På samma sätt förändras Fältjägarregementets, I 5, område till Stadsdel Norr med IT-företag, myndigheter, flera restauranger, bl a en japansk restaurang, dagis och skola, fordonsutbildning och lokaler för Färgfabriken. Flygflottiljens, F 4, område utvecklas också – men långsammare än regementsområdena i stadskärnan.

När Försvarsmakten kom med ett förslag om att lägga ner Jämtlandsgruppen, vilken bl a organiserar hemvärnet var det många som undrade över klokskapen i detta. Inget försvar mellan Boden och Stockholm och inget stöd till samhället när så krävs. I ett område som utgör en tiondel av Sveriges yta och där många, många turister rör sig sommar som vinter, skulle det innebära att stödet till samhället nedmonterades helt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län arbetade intensivt för att övertyga departement och politiker om att hemvärnsorganisationen måste förbli intakt i Jämtland eftersom förslaget till nedskärningar inte tog hänsyn till hemvärnets betydelse i civila krissituationer. Räddningstjänsterna i kommunerna var oroliga eftersom de inte är dimensionerade att hantera insatser som omfattande skogsbränder eller översvämningar. När stormen Gudrun drog fram över södra Sverige var det ju försvarsmaktens personal och materiel som fick samhället i de drabbade områdena att fungera.

Stoltheten över den positiva utvecklingen i Östersund efter garnisonsnedläggningen överväger, men bitterheten över försvarsmaktens beslut finns där. Besvikelsen gör det svårare att få engagemang kring frågor som hör hemma också i ett brett krisperspektiv. I en stad med Östersunds historia kommer det dock länge att finnas diskussioner kring försvarets utveckling, i olika grupper och på insändarsidorna. Många som bor här har genom utbildning och upplevelser från olika situationer en önskan att få diskutera och debattera.

För kanske tio år sedan användes begreppet totalförsvar som innefattade såväl försvarsmakt och civilförsvar som andra myndigheter och organisationer som var engagerade i samhällets krisberedskap i vid mening. Försvarets helikoptrar deltog i räddningsinsatser vid stora olyckor, sjukvården övade ute i samhället, krisledningsorganisationer med och utan uniform samövade för att klara det oväntade. Det oväntade kan man aldrig planera bort men med eftertanke och övning skaffar sig organisationer och myndigheter en vana att hantera osäkerhet vilket i sig innebär en beredskap.

Invånarna har ett berättigat krav på en fungerande krisberedskap liksom på en väl fungerande beredskap för krig anpassad till att det i dagsläget inte finns ett överhängande hot. Händelserna i Georgien och Ukraina har dock ställt en del analyser under lupp.

Det jag pläderar för är att vi ska ha en trovärdig samhällsberedskap för kriser av större format vi kan ställas inför, i krig som i fred. Det kan vara stormen Gudrun, som visade på vår sårbarhet för bortfall i el och telekommunikationer. Utan el blir bostäder utkylda och det går inte att laga middag. Utan el drabbas även så självklara saker som att tanka bilen för att lämna t ex ett drabbat område. Återkommande översvämningar ställer krav på att det finns resurser att sätta in för att rädda liv och egendom genom invallningar, ersättning för raserade broar etc. Katastrofer av annat slag är då människor försvinner och går vilse i skogar och på fjäll.

I många av de här situationerna har polis, kommuner och länsstyrelse tidigare kunnat avropa hjälp från regementen och hemvärn.

Försvaret är en kollektiv nyttighet vilket innebär att medborgarna gemensamt ska bekosta soldater och materiel. Ingen enskild kan skaffa sig en stridsvagn, en haubits eller en stridsbåt för att bygga upp sitt försvar mot främmande makt. Staten har som en av sina huvuduppgifter att försvara land och medborgare, precis som det var på den indelte soldatens tid. För att uppgiften ska gå att lösa behövs utbildning, organisation, materiel, övningsmöjligheter och ett samarbete med samhällsorgan på alla nivåer.

Om försvaret blir osynligt för gemene man eller om krisberedskapen blir så svag att medborgarna tappar tilltron till att de kan få hjälp i en svår situation, kan försvaret då även fortsättningsvis uppfattas som en nödvändighet, en nyttighet som är allas angelägenhet?

Om vi hade en särskild försvarsskatt som kunde utläsas på skattsedeln, en parallell till kyrkoskatten, skulle medborgare utträda ur försvaret då?

När försvaret försvinner ur syn är risken att det försvinner både ur minne och ur sinne.

Hur mycket av mina och dina skattemedel som skall satsas på krisberedskap och försvar är en politisk fråga. En verksamhet som inte syns blir inte föremål för debatt och diskussion. Dess företrädare blir inte en del av arbetslivet och samhället i vardagen. Försvarsmakten kan riskera att bli betraktad som en mystisk sekt med egna regler och riter. Fördomar och föreställningar om personal och uppgifter frodas.

En verksamhet som inte syns och märks får också svårt att långsiktigt rekrytera kompetent personal.

Enligt min mening måste försvaret således på olika sätt vara synligt i samhället. Det är en förutsättning för att medborgarna skall ha tilltro och vilja att stötta det. Hur det skall göras är enligt min mening en viktig uppgift för nästa försvarsberedning eller försvarsutredning att diskutera.

Maria Nyberg Ståhl är Controller vid Mitthögskolan i Östersund. Hon är ordförande i aff Jämtland och medlem av aff styrelse.

Försvaret är inte längre synligt i Jämtland. Över storsjön sker inte längre några dagliga flygningar. I samhällen där försvaret inte syns och verkar tenderar frågorna om vår säkerhet att bli icke-frågor.

Foto: Peter Liander/Försvarets Bildbyrå