Stefan Ring:
Den förlorade försvarspolitiken
Sveriges säkerhetspolitiska läge är för närvarande bättre än på mycket lång tid. Sovjetunionens upplösning tillsammans med EU:s och NATO:s utvidgningar har bäddat in oss i en känsla av att denna positiva utveckling inte går att hejda. Drömmen om den eviga freden, där krig mellan stater i Europa har blivit omöjligt, verkar ha blivit infriad. Har denna verklighetsuppfattning inneburit att vi tappat bort försvarspolitiken?
Som en följd av den ovan beskriva förändringen har en ny hotbildsuppfattning börjat att växa fram. Under 1990-talet började allt fler tala om det ”vidgade säkerhetsbegreppet”. Det uppstod därför ett behov att klargöra hur detta begrepp förhöll sig till begreppet säkerhetspolitik. I regeringens proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld – omdanat försvar gjordes följande ställningstagande:
Samtidigt som säkerhetsbegreppet vidgas är det inte rimligt
eller hanterligt att anse att allt som kan påverka landets och medborgarnas
situation har säkerhetspolitisk relevans. Säkerhetspolitiken bör enligt
regeringens mening avse sådana hot mot säkerheten som kan innebära snabba och
allvarliga försämringar av samhällets normala funktioner. Det innebär att hoten
måste ha viss dignitet (d.v.s. avse samhället eller många människor snarare än
enskilda verksamheter eller individer). Sådana hot har ofta även
försvarspolitisk relevans genom att totalförsvarsresurser i större eller mindre
utsträckning kan användas för att hantera dem, om de skulle inträffa.
Detta synsätt bygger på att det finns två centrala begrepp som båda är viktiga att förstå och att använda, men att det samtidigt är viktigt att skilja dem åt. Båda dessa former ses i denna kontext som komplement till varandra.
I de senaste rapporterna från försvarsberedningen har denna förklaringsmodell övergivits. Istället för att se det ”vidgade säkerhetsbegreppet” och begreppet säkerhetspolitik som ”två sidor av samma mynt”, där det övergripande syftet är att hantera alla former av hot mot den svenska nationen, används numera det ”vidgade säkerhetsbegreppet” som en överordnad idé. I försvarsberedningens rapporter beskrivs också hotbilden utifrån ett perspektiv som är hämtat från det som i propositionen 98/99:74 beskrevs som ett ”vidgat säkerhetsbegrepp”. De hot som lyfts fram är allvarliga och måste hanteras, men enligt den tidigare analysen kunde de inte rymmas inom det som kan betecknas som säkerhetspolitiska hot. Lösningen på detta dilemma för den nuvarande försvarsberedningen har blivit att ordet säkerhetspolitik inte längre används i beredningens rapporter, som ersättning utnyttjas istället ordet säkerhet.
Inom ramen för säkerhetspolitik utgör försvarspolitiken, tillsammans med utrikespolitiken de bäranden elementen. Genom att man byter ut begreppet säkerhetspolitik mot säkerhet, och samtidigt prioriterar hot där Försvarsmakten inte har någon roll, försvinner den hotbild där den hårda säkerheten har en uppgift, mot en mer mjuk säkerhetsuppfattning där andra hot, som till exempel klimatförändringar, bedöms mer viktiga. Försvarspolitikens fokus riktas då mot produktionsfrågor, snarare än på användningen av den militära organisationen.
En analys av användningen av Försvarsmaktens resurser kan göras på olika sätt. I Norge och Finland är utgångspunkten densamma som i Sverige; för närvarande finns inga militära hot mot våra länder. I våra nordiska grannländer menar man dock att närvaron av militära förband hindrar att ett militärt hot uppstår. I Norge flyttar man den operativa staben till Bodö och förstärker den militära närvaron i nordområdet. I Finland prioriteras försvaret av det egna territoriet. I Sverige däremot, är uppfattningen att avsaknaden av militära hot innebär att vi inte heller behöver militära förband i vårt närområde. Istället är tanken att vi skall anpassa vår förmåga och närvaro i takt med att hotet växer. Historiska erfarenheter visar att den lösning som Sverige valt, sällan fungerar.
Ett problem i vårt beteende verkar vara att vi just nu bara kan hålla en sak i huvudet samtidigt. Medan vi behöver hantera såväl de hot som ryms inom det ”vidgade säkerhetsbegreppet”, som de som inom ramen för en svensk säkerhetspolitik uppfattas som mer traditionella, väljer vi enbart det förstnämnda. Medan det svenska deltagandet i internationella operationer, en mer en 50-årig verksamhet, behövs både av rent humanitära skäl och för att öka det svenska politiska inflytandet, glömmer vi bort behovet av en militär närvaro i vårt närområde.
En säkerhetspolitisk stabilitet skapas inte av sig själv och kan snabbt förloras. Om framtiden vet vi som bekant väldigt lite. Konflikten i Georgien och inte minst, den nuvarande finanskrisen, visar att en utveckling som verkar stabil och positiv, oväntat kan ta en vändning som kan få omstörtande konsekvenser. Ändå har Europa stora möjligheter att fortsätta att utvecklas i fred. Men detta kommer inte att ske av sig själv. Ständigt måste politiska och diplomatiska insatser göras för att bevara den gynnsamma säkerhetspolitiska situation vi just nu uppfattar som självklar. I detta sammanhang är det militära maktmedlet ett viktigt instrument att använda för att bidra till att den nuvarande situationen i vårt närområde kvarstår. En tydlig militär närvaro i Östersjöområdet borde därför vara en naturlig del av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Något som också kan omfatta ett stöd till de baltiska staternas förmåga att övervaka sitt eget luftrum. Det nu påbörjade projektet om ett nordiskt försvarssamarbete bör inte bara ha ett ekonomiskt perspektiv, utan också innefatta gemensamma, säkerhetspolitiska samarbeten även om den militära alliansfriheten måste överges.
Stefan Ring är överstelöjtnant och
tjänstgör vid Försvarshögskolan.
Från en tid när säkerhets- och försvarspolitik stod högre på statsmakternas agenda än i dag. Bilden visar jagaren Halland.
Foto: Försvarets bildbyrå