Olof Santesson:

Kriget i Georgien försvarets chans

Med berått mod tog Ryssland sommaren 2008 till militärt våld. Det var något som världens politiker uppenbarligen inte hade räknat med. De trodde att den ryska ledningen värdesatte västkontakter och investeringar för mycket för att använda väpnad makt mot Georgien, ett litet grannland. Krisen blev nu ett faktum, och den måste hanteras, vilket sysselsätter många beslutsfattare denna höst bortom höstens uppblossade globala finanskris.

Vad som nyss gällde för vårt försvar tycktes inte längre duga. Stormakten i öster visade bryskt en ny fasad. Här kom en sådan ruptur som Johan Tunberger med flera varnat för och som vi borde ha haft beredskap för. Låt oss hoppas att den inte också drar med oss i en malström. Kvar står att Rysslandsanalysen måste göras om efter vad som hade hänt i augusti i Kaukasus. Livsandar vaknade, och behovet att ta itu med det nya storpolitiska läget spred sig som en löpeld genom det svenska försvarspolitiska etablissemanget.

Totalförsvarets Forskningsinstitut FOI lade en del annat åt sidan för att snabbt arbeta fram en rapport kring det som hade inträffat och innebörden av det. Plötsligt, efter en månad, stod det också klart för försvarsminister Tolgfors att han vill ha en förnyad och uppdaterad säkerhetspolitisk bedömning utifrån vad som hade hänt. Varpå alliansregeringen lade om kursen och förkunnade att det fick räcka med besparingar på det militära försvaret.

Det vore lätt absurt att säga att ingenting hade skett som rubbade 2000-talets nyss gällande sanningar om det svenska försvaret. Något allvarligt har hänt när en oljerik kärnvapenmakt för första gången i sin nuvarande roll griper till vapen mot en av sina grannar. Politiskt tycks det nu som att ett nytt läge råder, när Ryssland har återvänt som stormakt, till synes fast beslutet att understryka sitt innehav av den gamla sovjetiska maktsfären. Varför bara i söder, kan man fråga?

Att USA var ur stånd att värna sin skyddsling Georgien och snarast föreföll inträngt i ett hörn bidrar säkert till en breddad oro i länder som geografiskt ligger närmast Ryssland. Några av västvärldens politiker uppträder öppet med tal om att de behöver rätta till en felkalkyl, medan andra nästan till vilket pris som helst vill undvika förvärrad kris. Så politiskt – storpolitiskt – är världens ledare inställda på att de på olika sätt måste se om sitt hus. Det gäller inte minst vårt eget land med dess blygsamma trygghetsresurser.

Men vad är det som har inträffat militärpolitiskt – militärstrategiskt? Det borde kännas genant för svenska försvarspolitiker att naket behöva visa att de håller på att tänka om, behöver tänka om. Sådant avslöjar bara att de nyss, med blott alltför villigt stöd av höga företrädare för Försvarsmakten, försummade sin uppgift att värna om rikets säkerhet.

Putins strävan

Man borde på olika nivåer inte ha nöjt sig med att förespråka en viss vaksamhet gentemot mot Ryssland och t ex tala om lackmustest på dess goda vilja. Medvetandet fanns ju – borde ha funnits – att epoken Putin efterhand allt tydligare innebar en medveten strävan att återta Rysslands ställning som respekterad/fruktad stormakt och att ryska militära resurser har börjat byggas upp från tidigare låg och rörig nivå. Det behövde inte betyda att man i tid och otid varnade för ryssen, om bara nyckelpersoner på militärt håll höll sig underkunniga om dennes växande kapacitet.

Det problemfyllda förhållandet mellan Ryssland och Georgien var i alla händelser blott alltför väl känt. Tecknen har varit många på att fler väpnade intermezzon kunde vara att vänta. Att rysk militär hade lärt sig av mödosamma och brutala strider i Tjetjenien borde omvärlden ha räknat med. Ett lands militära svaghetstillstånd behöver inte vara evigt, särskilt om det får ökade resurser på grund av tur med sina råvarutillgångar.

En rysk väpnad insats på divisions- eller möjligen rent av kårnivå kan i Sverige inte ha bedömts som militärtekniskt och operativt oöverstiglig. Att något sådant i sig skulle räcka för att trasa sönder Georgiens försvarsmakt med en handfull operativa enheter och totalt 30 000 man framstår inte heller som någon väldig överraskning. Viktigare i ett större säkerhetspolitiskt perspektiv är om Ryssland väljer att i andra riktningar utnyttja eventuellt nyfunnen tillit till den egna försvarsförmågan i syfte att demonstrera makt och hota med olika slags konfrontationer. Vårt närområde, Östersjöregionen, är inte fredat från spänningar, vilket demonstrerades av det ryska cyberkriget mot Estland 2007.

Det är ett i sådant perspektiv som även Sverige borde ha behållit mer av en militär gard än vad som blev fallet efter raseringen av framför allt den ännu stora värnpliktsarmén kring sekelskiftet. Våra beslutsfattare hade bort känna ett ansvar för att Sverige inte skulle framstå som ett militärt tomrum i ett maktens tänkbara signalspel. De kände inte detta ansvar, inte tillräckligt på långa vägar.

Det låter ju häpnadsväckande när ÖB Håkan Syrén konstaterar att svensk försvarspolitik under lång tid har utgått från att militärt våld har varit uteslutet som konfliktlösningsmetod i Europa. Var han inte själv delaktig i skapa förutsättningar för politikernas bedömningar? Efter Georgien antyder han att detta ”helt grundläggande antagande” kan komma att förändras.

Nu blåser det kallt om regeringen också i försvarsfrågan. Augustikriget har i alla fall, vad man än tycker om behovet av ett sådant motiv, gett Försvarsmakten en chans att få sin sak prövad. Det har skapat förutsättningar för åtminstone en översyn av svenskt militärt försvar. Regeringens proposition om försvarets inriktning har skjutits upp till början av våren 2009. Det är ett tillfälle som ingen har råd att fnysa över.

Frågan är då vad höga vederbörande anser borde göras kanske, vad de vill göra och vad de tycker sig kunna göra för att något stärka svensk försvarsförmåga. Några antydningar har getts.

Försvarsminister Tolgfors ville redan före Georgienkriget att fler än 10 000 man, räknat på en (fingerad) svensk försvarsstyrka om 30 000 man, skulle ha militära uppgifter. Alliansregeringen underströk i september i ett aningen snårigt besked att inga förband i grundorganisationen skall läggas ned. Resurserna för förbandsverksamhet och internationella insatser ökas stegvis och skall 2011 vara 2, 2 miljarder kr högre än 2006 (vem som då regerar landet får vi se). Det totala försvarsanslaget minskar med 520 miljoner kr, men sedan tycks finansminister Borg – utpekad som förlorare – nöja sig med att man 2011 skall ha sparat drygt 2,3 miljarder kr på materielförsörjningen. Det är ju å andra sidan inte nödvändigtvis positivt för Försvarsmaktens beväpning.

Kanske mest intressant i alliansens meddelande var följande: Även om de internationella insatserna för säkerhet och fred blir en alltmer central del av försvarets uppdrag förblir försvaret av Sverige Försvarsmaktens viktigaste uppgift (kursiv.här). Det ni! Konstaterandet kan nog av fler än regementskramare uppfattas som förpliktande.

Högkvarteret vill ha mer

Ovanligt mycket högkvarterssubstans fanns också i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet den 11 september av strategichefen Jörgen Ericsson och utvecklingschefen Michael Moore. De skriver rent av att den ryska utvecklingen är oroande. Närmast till hands, om den fortsätter, är ökad rysk närvaro även i vårt närområde, låt vara att invasionsföretag riktade mot NATO-länder eller länder i västra Europa befinns osannolikt, hävdar duon.

Vad blir då slutsatsen för svenskt försvar? Generalerna säger rätt bestämt nej till försvarsberedningens förslag i juni om reducering av vissa insatsförband. (Förbandsinnehållet är så litet att varje justering ter sig som stor.) Denna har upptäckt att flera förbandstyper har så få enheter att de inte uthålligt kan lösa uppgifter eller verka över större områden. God morgon!

Herrarna vill ”tydliggöra” och ”säkra” brigadförmågan med två brigader (man kunde tro att detta i princip gällde även idag). För detta behövs, skrev de – som i polemik med någon (vem?) – en starkare, inte svagare bekämpningsförmåga med bland annat stridsfordon, artilleri och luftvärn. Och de vill öka antalet korvetter och ubåtar. Antalet Jas kan däremot minskas till förmån för en bredare och mer slagkraftig vapenarsenal på flygplanen. Den samlade operativa förmågan behöver återtas genom årliga större övningar, heter det.

Kanske skall man i första hand se detta aktstycke som ett belägg för sådana mer konkreta brister i dagens försvar som högkvarteret nu äntligen finner det opportunt att själv vidgå inför offentligheten.

Inte försvarslöst

Samtidigt vill Ericsson och Moore avvisa uppfattningen att Sverige har blivit ”försvarslöst”. ”Sanningen är den att minst 80 procent av våra förband, beroende på förbandstyp, vid varje enskilt tillfälle befinner sig i Sverige.” Om vi räknar med 800-1 000 är i utlandstjänst skulle det således finnas i varje fall 3 200-4000 man i förband hemma. Imponerande! Till något som det minsta liknar ett existensförsvar (i samverkan med andra länder) är avståndet astronomiskt långt. Om Tolgfors menar allvar med att – rimligtvis inte bara marginellt – vilja få ut fler i Försvarsmakten i militära uppgifter måste han övertyga sina regeringskolleger om att punga ut med långt mer anslagspengar än någon har vågat räkna med – och högkvarteret visat förmåga att utnyttja operativt.

Utgångspunkten är i varje fall särskilt blygsam för markstridskrafterna. Beroende på hur man räknar skulle Sverige i dagsläget på markarenan inom månader kunna mobilisera 3 400 man anställda och kontraktsanställda, alternativt – och inom ett år med mer förberedelser – 6 300 man. I en framtidsskiss utan värnplikten har arméledningen räknat med att disponera över 6 100 man anställda respektive kontrakterade soldater och 9 500 man i en ny kategori – reservstyrkorna. Där någonstans är det var vi rör oss. Och vi lär nog röra oss där även efter en kommande ny proposition om försvarets inriktning. Ingen bör intala sig att ett helt nytt potent försvar kommer att stiga ur askan av det gamla, även om politikerna känner glöden i baken. Det som kanske beslutsfattarna efter augustikriget till äventyrs finner skulle krävas kommer att ta tid att bygga upp – mycket längre tid än det tog att låta det gamla falna ned.

Till att börja får vi kanske hoppas att regementena i Boden, Skövde och Revinge åtminstone kan tilldelas medel att börja verka med sådana mekaniserade förband som berättigar deras existens i stället för att endast utbilda enstaka stridsvagnsbesättningar. Men redan det kan visa sig vara en högt ställd ambition, hur mycket man än på högsta nivå har blivit bekymrad av vad Georgien drogs in i.

Olof Santesson var utrikesredaktör i Dagens Nyheter 1973-1998.

Kommer vår statsminister att föra försvarets talan den här gången?

Foto: Marie Rosenquist/Combat Camera Försvarets Bildbyrå