Johan Tunberger:

Georgien öppnade för reträtt om försvaret

 

Ur en strikt inrikespolitisk synvinkel kom kriget i Georgien som en ”blessing in disguise”, d v s som räddare i nöden som gjorde det möjligt för regeringen att kunna retirera från de sakligt och politiskt djupa hål man i försvarspolitiska frågor grävt ned sig i – likt strutsen. Det blev samtidigt ett halmstrå som regeringen kunde gripa ställd inför sin valhänthet i FRA-frågan (Se separat artikel).

 

Förvånande förvåning

Det mest överraskande med det av Ryssland provocerade kriget i Georgien i augusti var den förvåning som många personer påstod sig känna. I de flesta fall berodde detta nog mest på den naivitet som länge präglat offentlig säkerhetspolitisk diskussion i Sverige. Men händelserna kom knappast som en genuin överraskning för mer kallhamrade analytiker, personer som rimligtvis borde ha ett visst inflytande på svensk säkerhetspolitik. Tecknen har varit tydliga i åtminstone fyra år.

     “We are also worried about the deteriorating conduct of Russia in its foreign relations. President Putin’s foreign policy is increasingly marked by a threatening attitude towards Russia’s neighbors and Europe’s energy security, the return of rhetoric of militarism and empire, and by a refusal to comply with Russia’s international treaty obligations.”

     ”The leaders of the West must recognize that our current strategy towards Russia is failing. Our policies have failed to contribute to the democratic Russia we wished for and the people of this great country deserve after all the suffering they have endured. It is time for us to rethink how and to what extent we engage with Putin’s Russia and to put ourselves unambiguously on the side of democratic forces in Russia.”

     Detta utdrag ur ett upprop publicerat i The Moscow Times den 30 september 2004 var undertecknat av en stor grupp västliga politiker och säkerhetspolitiska experter, däribland utrikesutskottets nuvarande vice ordförande Urban Ahlin och Sveriges nuvarande utrikesminister Carl Bildt.

     Varför då låtsas vara så förvånad? Tecknen på att något mycket allvarligt kunde hända i Georgien var många sedan månader tillbaka. En förklaring är sannolikt den svenska vanan att tillgripa s k normativa uttalanden, d v s deklarationer i säkerhetspolitiska frågor som mer avspeglar en fromsint önskan om hur saker borde förhålla sig, snarare än en faktisk analys. Detta kan säkert vara god realpolitik i vissa fall – om man kan skilja på analys och retorik. Risken är att man själv börjar tro på sina fromma förhoppningar; exemplen i svensk politik är legio. En bidragande orsak till detta har säkerligen varit att den seriösa säkerhetspolitiken traditionellt sällan varit särskilt transparent för folk i gemen p.g.a. att neutralitetspolitiken och alliansfriheten länge lade yllefilten på. I stället har godhjärtade förnumstigheter studsat mellan politiker och allmänhet ända tills de fått ett eget liv, ett liv som det inte är politiskt korrekt att ifrågasätta. Mycket riktigt blev det ovan citerade uttalandet av hrr Ahlin och Bildt m.fl. knappt omnämnt i svenska medier.

     De insikter som präglade deras uttalande 2004 kan knappast sägas ha fått konkret genomslag i svensk politik före Georgienkriget, det gäller särskilt försvarspolitiken där det till synes hjälplösa krälandet i moraset bara fortsätter.

 

Svensk försvarspolitik på efterkälken

Kriget i augusti 2008 gjorde det politiskt lättare för regeringen att – åtminstone temporärt – backa i försvarsfrågan.

     I en debattartikel undertecknad av de fyra allianspartiernas ledare kungjordes att försvarsbeslutet skjuts upp till våren 2009, att förbandsnedläggningar inte behöver genomföras samt att betydande överföringar kommer att ske från materielanslaget till förbandsverksamheten.

     Artikeln inflöt två dagar innan Försvarsmakten skulle redovisa det besparingsprogram regeringen beordrade i våras. Bara det vittnar om lätt panik. I våras avvisade försvarsministern indignerat Försvarsmaktens tidigare begäran att få föra över ca 800 miljoner kr från materielanslaget till förbandsverksamheten under innevarande år. Nu gjorde regeringen denna överföring till sitt eget förslag!

     Partiledarna ville naturligtvis ge sken av att beslutet möjliggjorts till följd av grundlig beredning och bättre kostnadskontroll. Det finns anledning att sätta frågetecken för detta. En fingervisning var den s k genomförandegruppens förslag som offentliggjordes några dagar senare. Ett stort antal materielprojekt föreslogs senareläggas eller avbrytas, enligt vad som förefaller vara den beprövade osthyvelsprincipen. Förslaget redovisades i form av ett kort pressmeddelande. Inga detaljer eller motiv redovisades. Genomförandegruppens fullständiga rapport hemligstämplades. Tål den inte insyn, kan man fråga sig.

     Jag stödjer tanken på att föra över pengar från materiel till verksamhet, men det hade onekligen känts mer betryggande att ta del av de motiv och strategiska överväganden som ligger bakom förslaget.

     Nu har i alla händelser kriget i Georgien gjort att regeringen kan ta en halvårs time out i försvarsfrågan. Försvarsminister Tolgfors har mycket att fundera på. Han redovisade i en debattartikel i somras lovvärda ambitioner. Han ville drastiskt förbättra tillgängligheten av de svenska förbanden likaväl som göra dem användbara både för uppgifter internationellt och i Sverige och dess närområde.

     Det är bara det att de annonserade överföringarna till verksamhetssidan inte tillnärmelsevis kommer att förslå. För att klara de i och för sig mycket angelägna ambitionshöjningarna kommer att krävas avsevärda anslagshöjningar. Men på den punkten är försvarsministern tyst.

 

Försvarsmakt i (ännu mera?) gungning

Regeringens sparbeting till Försvarsmakten våren 2008 betecknades på goda grunder som ett idiotstopp. Nu har den plösliga omsvängningen skapat ett moratorium inom Försvarsmakten. Dess utvecklingschef, Michael Moore, har i Sveriges Radio uttalat farhågor för att moratoriet leder till att reformprocessen stannar av inom försvaret. Det ligger säkert något i detta. Av hans uttalande kan man sluta sig till att de förslag som skulle ha lagts fram den 15 september – men som alliansledarna förekom med sin artikel en minut i tolv – skulle ha inneburit en fortsatt nedläggning av ”verksamhetsställen”.

     Försvarets alla verksamhetsställen skall naturligtvis inte vara absolut fredade, men det finns anledning att tänka sig för.

     Försvarsmakten är redan så geografiskt utglesad att stora delar av landet saknar militär närvaro – det mest flagranta exemplet är utan tvivel Gotland. I ett läge där risken för militär friktion och andra obehagliga överraskningar rimligen måste bli allt viktigare inslag i den militära planeringen, bör inte inskränkt ekonomisk rationalitet vara ensamt styrande.

     Dessutom visar dyrköpt erfarenhet att flyttning av militär verksamhet från en ort till en annan drar stora kostnader p.g.a. att stora investeringar görs. Dessutom sker i allmänhet stora kompetenstapp genom att personal slutar. Artilleriets flyttning från Kristinehamn till Boden och flottans från Stockholm till Karlskrona är bara två exempel som fått svåra följdverkningar.

     Om försvarsfrågan kommer att befinna sig i limbo en tid betyder inte det att lugnet lägger sig. Underlag för försvarspropositionen skall utarbetas och särintressena vässar knivarna.

 

Den georgiska armbrytningen

En dragkamp som redan pågår för fullt i regeringskansliet skulle kunna betecknas som kriget om Georgienkriget, d v s hur Rysslands agerande där skall tolkas. Det finns ”duvor” som anser att kriget skall ses som en engångsföreteelse och att andra ryska framstötar är ytterst osannolika. Det finns ”hökar” som hävdar att Georgienkriget skall ses i ljuset av en alltmer maktmedveten och aggressiv rysk linje, som syftar till att på olika sätt vinna kontroll, eller i vart fall inflytande, över de länder som ingick i det sovjetiska imperiet och därmed tillgodose Moskvas stormaktsambitioner.

     Det är inte osannolikt att olika aktörers inställning i denna fråga färgas av deras uppfattning om hur mycket pengar försvaret bör få kosta. Och som alltid finns det tjänstemän i kanslihuset som – medvetet eller omedvetet – i sin analys kommer fram till den slutsats deras uppdragsgivare gärna ser.

     Frågan om den ena eller andra uppfattning om Rysslands framtida agerande är rätt har naturligtvis inte något absolut svar. Rysslands hållning kommer sannolikt i hög grad vara beroende av hur andra stater, inklusive Sverige, agerar. Själv anser jag att tecknen på en mer aggressiv rysk hållning är så tydliga, att de motiverar en militär gardering. Detta betyder inte att jag anser att en militär konfrontation av något slag behöver vara överhängande. Men exemplen blir allt tydligare på att Moskva skickligt utnyttjar andra staters blottor och meningsskiljaktigheter, t ex på energiområdet. Militär svaghet, som den svenska idag, kan inbjuda till maktdemonstrationer, nålstick och kanske allvarlig friktion. En djup ekonomisk kris i de baltiska staterna skulle kunna fresta till sådana framstötar. Det är ingen tillfällighet att det inom NATO plötsligt uppstått en diskussion om nödvändigheten att utarbeta beredskapsplaner för att militärt kunna bistå Estland, Lettland och Litauen.

     Den kanske starkaste återhållande kraften när det gäller en mer maktmedveten rysk politik ligger kanske i den rådande ekonomiska krisen med sjunkande energipriser och stark finansiell oro, inte minst i Ryssland. Den mycket fåtaliga ryska eliten, inklusive Putin själv, har på ett exempellöst sätt skott sig privat under energiboomen. Sannolikt har dessa kleptokrater ett avsevärt intresse av att inte se sina tillgångar smälta samman.

     Å andra sidan, kan man invända, finns risker om, eller snarare när, en ekonomisk tillbakagång i Ryssland leder till att den spirande medelklassen och folk i allmänhet får det sämre. En klassisk metod att motverka social och politisk oro är att framkalla spänning i förhållande till omvärlden. I sammanhanget är det viktigt att notera att kriget i Georgien av majoriteten ryssar betraktas som en otvetydig ”seger”.

 

Sammanfattning

Sverige har obetydliga militära styrkor som kan sättas in ”här och nu”, oavsett vad slagordssmederna i Högkvarteret än säger. Det har försvarsministern själv vidgått.

     Jag skulle vilja se försvarsfilosofi som bygger på begreppet ”force in being”, d v s att vi har operativt tillgängliga förband, som inte bara kan sättas in på mycket kort varsel, utan just genom att de existerar i sinnevärlden, även kan verka stabiliserande.

     För att utforma en sådan Försvarsmakt behövs ett strategiskt koncept.

 

Här ett förslag till två komplementära strategiska principer, som skulle kunna vara vägledande:

Nationellt: Försvaret skall projicera stabilitet, både i egna och i omvärldens ögon, för att Sverige och närområdet inte skall uppfattas som ett underskottsområde i säkerhetsavseende. Försvaret skall strategiskt övertänkt kunna hantera militära eller andra vålds­utmaningar mot Sverige Om sådana inträffar måste målet åtminstone vara att förhindra att Sverige och omvärlden ställs inför fait accompli. Därför måste egna militära och övriga resurser ha sådan förmåga, beredskap och struktur att de kan vinna tid, vilket ger rådrum för att söka hjälp utifrån om våra egna resurser är otillräckliga.

 

Internationellt: Försvaret skall i internationell samverkan kunna sättas in för att stävja eller undanröja direkta eller indirekta hot mot Europas säkerhetsintressen. Det skall ha sådan förmåga, beredskap och struktur att – om statsledningen så väljer – det ger Sverige största möjliga inflytande i den europeiska säkerhetsprocessen och därmed bidrar till att denna utvecklas i enlighet med svenska intressen.

 

Johan Tunberger var överdirektör vid FRA åren 1994-2001 samt har arbetat vid FOA/FOI som analytiker/överingenjör 1982-1994.

 

PS. Regeringens spariver har även gått ut över Utrikesdepartementet. Detta i en tid när diplomatin i allmänhet och EU i synnerhet får växande betydelse för säkerhetspolitiken. Snålheten bedrar visheten. Men detta är en annan historia.

 

 

Kriget utlöste en febril politisk och diplomatisk aktivitet. Här NATO:s generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer på besök hos Georgiens president Mikheil Saakasvili.

Foto: NATO

 

 

 

Materielen som användes på rysk sida var inte alltid den modernaste. Den var dock tillräckligt bra. Här en rysk stridsvagn typ T 80

Foto: Sven Åke Haglund/Försvarets Bildbyrå