Johan Tunberger:

Regeringen och FRA – God dag yxskaft

En ofta vildsint debatt om den nya signalspaningslagen – ”FRA-lagen – har rasat i politiken, i ”gamla” medier och i den s k bloggosfären. Inläggens kvalitet har varit minst sagt skiftande – från seriösa till fjädrar som blivit kalkoner. Gemensamt är att debattörerna med enstaka undantag visat påtaglig okunskap om vad signalspaning går ut på. Det är inte så underligt med tanke på att signalspaning – SIGINT – är och måste vara mycket hemlig.

Det finns många aspekter på frågan, som jag inte tänker gå in på här. Som f.d. överdirektör på FRA har jag förundrats över varför statsmakterna, främst regeringen, har hanterat frågan så valhänt.

Idén till en signalspaningslag väcktes för drygt tio år sedan. Tanken var att kombinera s k kabelaccess med en restriktiv lagstiftning och fristående tillståndsgivning och efterhandskontroll. Förslaget bereddes främst inom Försvarsdepartementet. Särskilt Justitie hade invändningar. I det tysta var det ganska mycket av ”dogs fighting under the carpet” under många års tid.

När den borgerliga regeringen presenterade sitt förslag, som i allt väsentligt byggde på den tidigare regeringens arbete, tilltog gradvis motståndet. Alliansregeringen sökte trumfa igenom förslaget snarare än att övertyga. Regeringsledamöter – liksom politiska motståndare – visade mycket liten insikt i vad signalspaning rör sig om.

Jag har ställt mig frågan hur detta kommer sig. Här ett försök till svar: Tre faktorer framstår som viktiga:

1. SIGINT i sig är alltid omgivet av sträng sekretess – i alla länder.

2. Byråkratisk maktkamp mellan olika myndigheter, ibland parad med mer personliga motiv.

3. Sist – och särskilt betydelsefullt – den utomordentligt viktiga och känsliga roll FRA spelade under det kalla kriget.

FRA:s förmåga är långt större än vad Sveriges storlek låter ana. FRA samarbetade, och samarbetar, nära med vänligt sinnade signalspaningsorganisationer. Detta är till enorm nytta för alla parter.

Under en tid när neutralitetspolitiken blev alltmer teologisk, var detta samarbete givetvis ytterst känsligt. Robert Dalsjö har i sin avhandling visat hur de förberedelser som gjordes på 50- och 60-talen för militärt samarbete med västmakterna gradvis upphörde. Spänningen mellan sådana förberedelser och den deklarerade neutralitetspolitiken blev allt större. Risken för politiskt förödande avslöjanden bedömdes för stor. Samarbetet upphörde.

Men SIGINT-samarbetet fortsatte och fördjupades. Detta var naturligtvis extremt känsligt i förhållande till den retoriska utrikespolitiken.

Följaktligen var sekretessen mycket sträng. Utanför FRA var det få som hade insikt. På politisk och civil tjänstemannanivå fanns en klar tendens att vilja veta ”så litet som möjligt” – kanske för att försäkra sig om ”deniability”, d v s en möjlighet att förneka kunskap, om saken skulle komma till allmän kännedom.

Resultatet var att FRA i hög utsträckning självt fick hantera de utomordentligt känsliga samarbetsfrågorna.

Bristen på insikt och kunskap har – med enstaka undantag – präglat det politiska systemet till denna dag. Undra på att inläggen från det hållet har varit så handfallna!

Så här i backspegeln kan konstateras att regeringen sannolikt blev hjälpt av kriget i Georgien – precis som i försvarspolitiken. I mångas ögon gjorde kriget klart att god svensk underrättelseförmåga är viktigt för Sverige.

Det kan också konstateras att debatten tagit en mer saklig vändning både bland tillskyndare och motståndare till FRA-lagen. Man har helt enkelt lärt sig mer. Diskussionen handlar numera i hög utsträckning om hur en grannlaga och relevant avvägning mellan integritetsintresset och nationella säkerhetsintressen skall ske. Det är bra.

Johan Tunberger var överdirektör vid FRA åren 1994-2001 samt har arbetat vid FOA/FOI som analytiker/överingenjör 1982-1994.

Detta är inte första gången FRA diskuteras utifrån tveksamma sakskäl.

Foto: Gösta Bolander/Försvarets Bildbyrå