Lars Wedin:

En nationell säkerhetsstrategi

Riksdagen har antagit följande mål för svensk säkerhet: ”målet för vår säkerhet är att värna befolkningens liv och hälsa, värna samhällets funktionalitet och värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.”¹ För att dessa mål skall kunna förverkligas behöver Sverige en strategi. Denna artikel skall diskutera några krav som bör ställas på en sådan.

En första fråga är vad den svenska säkerheten skall värna mot? Vad är det som kan hota befolkningens liv och hälsa och de andra målen? Vilka risker finns?

Allmänt går det att skilja på två olika typer av hot och risker: sådana som är direkt framkallade av människor och sådana som närmast är att hänföra till naturliga orsaker. Till den senare kategorin hör pandemier, miljöförstöring, direkta konsekvenser av den globala uppvärmningen samt teknologiska katastrofer typ härdsmältor. Till den förra kategorin hör en lång rad hot och risker av olika dignitet: terrorism, organiserad brottslighet, cyberattacker samt olika slag av militära hot.

Hoten behöver inte vara explicit riktade mot Sverige för att vi skall drabbas. Globaliseringen innebär att även Sverige skulle drabbas vid ett omfattande terroristdåd mot någon av Europas storstäder; dels direkt genom att svenskar skulle dödas eller skadas och dels indirekt genom de ekonomiska konsekvenser en sådan händelse skulle medföra. Värden som mänskliga fri- och rättigheter måste dessutom försvaras och främjas även utanför Sveriges gränser i enlighet med mandat från FN. En värld som kännetecknas av ordning och internationell rätt är sedan gammalt ett svenskt intresse. Samtidigt kan vårt internationella engagemang mycket väl leda till hot på hemmaplan. Terroristattackerna i Madrid 2004 och London 2005 var exempelvis direkta konsekvenser av spansk och brittisk medverkan i kriget i Irak.

Fullständig strategi

Ur teoretisk synvinkel är det bara hot och risker som är framkallade av människor som kan vara föremål för en strategi – strategi kännetecknas just av dynamiken mellan två viljor. Den kände strategen Beaufre har definierat strategi just som ”konsten att uppfatta och behärska en växelverkan mellan viljor, som använder sig av maktmedel för att avgöra sin inbördes konflikt.”2 Samtidigt kan vi inte bortse från att de resurser som behövs för denna typ av hot och risker också behövs i samband med naturkatastrofer av olika slag. Det vore dumt att dra en skarp en gräns. Dessutom kan naturkatastrofer mycket väl drabba oss genom de konflikter och kriser de kan skapa; klimatförändringen, som väntas leda till kamp om allt mer knappa resurser, är ett typexempel.

Globaliseringen innebär att det inte går skarpa gränser mellan extern och intern säkerhet, mellan civila och militära åtgärder. En modern nationell säkerhetsstrategi måste omfatta alla dessa aspekter. Det är inte bara staten Sverige som efterfrågar säkerhet utan också dess invånare. Sverige behöver därför en nationell säkerhetsstrategi. En sådan innebär inte att gränsen mellan civilt och militärt bör suddas ut. Däremot är själva idén att skapa synergi och koordinering mellan statens olika resurser.

Sverige är en småstat och vår strategiska handlingsfrihet är följaktligen begränsad. Detta innebär att vi inte ensamma kan möta många av dessa hot och risker. Exempelvis kan vi inte själva skydda den internationella sjöfart, som vårt välstånd är beroende av. Vi kan inte ens skydda svenska fartyg – annat än i vårt närområde – trots att fartygen och deras besättningar täcks av de säkerhetspolitiska målen. Vi måste lita till det ”internationella samfundet” – men vi kan och måste bidra till detta inom ramen för våra möjligheter. EU är här det naturliga forumet. En svensk säkerhetsstrategi bör därför vara en precisering och tillämpning av EU:s Europeiska Säkerhetsstrategi (ESS).3

En nationell säkerhetsstrategi behöver omfatta såväl ett defensivt som ett offensivt element. Defensivt måste staten kunna skydda territoriet, medborgarna, viktig infrastruktur med mera, men också svenska intressen utanför rikets gränser. Det offensiva elementet behövs eftersom många hot – exempelvis den internationella narkotikahandeln – kräver bekämpning i någon form. När den defensiva strategins roll är att bevara är den offensiva strategins roll att förändra. Till den offensiva strategin hör vår diplomati, vårt bistånd och, naturligtvis, våra internationella militära insatser. Det är givet att dessa olika typer av insatser måste samordnas, vilket också framgår av regeringens strategi för fredsfrämjande insatser.4

Hot och risker utvecklas över tiden – nya aktörer tillkommer och använder nya medel. Inte minst innebär internetanvändningen allt större möjligheter att samordna, informera och propagera; på gott och ont. Inför ett akut hot behövs förvarning. Inför en internationell insats, vare sig den är civil eller militär, krävs kunskap om området, aktuella aktörer och kultur. En nationell säkerhetsstrategi kräver därför en god underrättelsetjänst och forskning i aktuella frågor. Dagens försvarsrelaterade forskning bör därför breddas och stärkas inte minst genom utnyttjande också av civila universitet och think-tanks, svenska såväl som utländska. Det är för sent att påbörja forskning när en insats planeras – ”varje minuts syntes kräver år av analys.”5

Information är av avgörande betydelse i kristid. Denna fråga har många aspekter. Regeringens och myndigheters budskap i samband med en katastrof eller kris måste uppfattas som trovärdiga. Denna trovärdighet måste grundas ”i fred”. Alldeles bortsett från sakfrågan visade FRA-debatten hur svårt det idag är för en regering att få ut sitt budskap. ”Blogosfären” torde inrymma stora möjligheter till manipulation.

Enligt uppgift skall försvarsberedningen, efter Georgien, ta ett omtag. Gott så! Men man bör då också ta tillfället i akt ändra arbetsformen så att denna präglas av öppenhet och debatt med medborgarna. Resultatet måste framstå som trovärdigt och rimligt för en majoritet av dessa.

Den nationella säkerhetsstrategin skall sammanfattningsvis klara ut de övergripande principerna för hur samhällets olika delar skall samverka för att uppfylla målen för vår säkerhet gentemot prioriterade hot och risker. Strategin måste ha medborgarnas stöd. Den måste också ge en inriktning om var och i vilka sammanhang akuta insatser i första hand är aktuella eftersom en sådan inriktning styr vilka resurser som behövs, utbildning, övning, doktrin och utrustning.

En operativ strategi

En traditionell metod vore att nu teckna grunderna för en militär operativ strategi och en civil sådan. Dessa skulle då ge grunderna för hur de militära respektive civila resurserna skall användas. Utifrån dessa strategier skulle sedan strategier för de specifika insatserna utarbetas.

I den globaliserade världen är emellertid inte ett sådant angreppssätt längre praktiskt tillämpbart. En strategi för den svenska insatsen i ”Långtbortistan” måste i stället reda ut vad de svenska insatserna där skall åstadkomma, med vilka medel och hur. Den måste omfatta såväl diplomatiska och militära insatser som biståndsinsatser. Nu kan naturligtvis den svenska regeringen bara styra insatser med statligt bistånd, men strategin bör i varje fall innehålla principer för hur de svenska insatserna skall förhålla sig till icke-statliga (NGOs) insatser.

Vi kan anta att det i ”Långtbortistan” finns terrorister, som inte uppskattar vår närvaro. Dessa kan utgöra ett hot mot exempelvis den svenska befolkningen och territoriet. Vid sidan av terrorism är omfattande cyberattacker också en möjlighet. Terroristattacker kan drabba oss på svenskt territorium men också utanför – svensk sjöfart, industri och turism kan vara tänkbara mål. Den offensiva insatsen i ”Långtbortistan” måste därför kompletteras med en defensiv insats syftande till skydd av svenska intressen.

Insatsen i ”Långtbortistan” måste grundas på god kunskap om landet och dess sedvänjor. En sådan kunskap måste, som påpekats ovan, grundas på långsiktiga studier och forskning.

Motståndarna i ”Långtbortistan” kommer kanske att använda informationskrigföring. Genom sympatisörer bland den svenska befolkningen, flyktingar kanske, cirkuleras uppgifter om hur ”vidrigt” svenskar uppträder. En sådan kampanj drabbades vi av redan under Kongokrisen i början av 1960-talet! Regeringen måste därför ha en informationsstrategi inför insatsen i ”Långtbortistan”. Svenska folket måste förstå vad vi gör i detta land långt borta och varför. När en oförberedd befolkning drabbas av stora förluster och/eller propaganda är det för sent att börja förklara. Omvänt måste regeringen och riksdag visa att dessa insatser är viktiga. Det är en självklarhet att ansvariga ministrar, särskilt givetvis försvarsministern, besöker dem som riskerar livet för att förverkliga svensk politik. Vid förluster är dessutom politisk uppbackning en moralisk nödvändighet.

Planeringen i det enskilda fallet måste utgå från en grundläggande doktrin, som förklarar de principer enligt vilka svenska insatser görs. Denna doktrin bör givetvis omfatta alla tänkbara statliga aktörer: diplomater, militärer, räddningsarbetare, tulltjänstemän, poliser ...

Resursstrategi

Resursstrategin skall generera de resurser som den operativa strategin behöver, detta gäller såväl människor som materiel. I dessa sammanhang diskuteras oftast de militära resurserna. Självklart måste svenska förband som sätts in i strid – och strid kan alltid bli aktuellt även i rent fredsbevarande insatser – ha god utbildning och materiel.

Det skrivs väsentligt mindre om hur de civila resurserna skall genereras. Även här krävs någon form av beredskapskontrakt med frivilliga diplomater, jurister, poliser etc. Inte minst krävs samordning mellan planeringen och genereringen av de militära respektive de civila insatserna. Sannolikt är det nödvändigt att skapa en strategisk planerings- och ledningsresurs direkt under regeringen – eller som en del av regeringskansliet – för denna uppgift.

Resursstrategin och den operativa strategin måste vara i balans. Kan inte tillräckliga resurser skapas måste de operativa målsättningarna reduceras.

Till resursstrategins långsiktiga del hör den strategiska forskningen. Den militärstrategiska forskningen har till uppgift att klara ut vad den fullständiga strategin kan begära av det militära instrumentet samt att förbättra detta. Motsvarande gäller de civila instrumenten. Särskilt viktigt är att studera hur de olika instrumenten sammanlagda effekt kan ökas.

Inflytandestrategi

Sverige är som sagt en småstat och vi måste därför agera genom andra, främst EU. Detta innebär att vi behöver en strategi för hur vi skall få genomslag för våra behov. För svensk del är det exempelvis viktigt att EU ägnar uppmärksamhet åt de geostrategiska förändringarna i Arktis som är en följd av klimatförändringar. Insatser som vi deltar i bör vidare i största möjliga utsträckning präglas av våra värderingar.

Graden av inflytande är till stor del en fråga om hur mycket vi satsar bland annat på försvaret. En fortsatt nedrustning av vår militära förmåga, försvarsindustri och -forskning kommer att reducera inflytandet. Men inflytandet är också en fråga om strategiskt kunnande. Även en småmakt kan få inflytande genom att arbeta resultatorienterat och ha förmåga att komma med väl genomtänkta förslag. Kort sagt Sverige måste ha förmåga att göra goda strategiska bedömningar samt att sälja in dessa i de organisationer vi har samarbete med.

Avslutning

För att målen för vår säkerhet skall kunna uppfyllas i den globaliserade värld, som karaktäriseras av diffusa gränser och aktörer, krävs en nationell säkerhetsstrategi. Denna skall samordna statens åtgärder såväl nationellt som internationellt, såväl civilt som militärt. I sin tur kräver detta en organisation som kan göra övergripande strategiska bedömningar och styra aktuella myndigheters arbete. Genomförandet av en sådan strategi kräver analysförmåga som i sin tur måste grundas på långsiktig forskning.

En nationell säkerhetsstrategi måste vidare vara trovärdig i medborgarnas ögon. Detta kräver informationsinsatser men också politisk handling till stöd för dem som är satta att genomföra strategin på ”fältet” – ofta med livet som insats.

Lars Wedin är pensionerad kommendör. Han är verksam som skribent och författare med ämnet strategi som specialitet.

1. Försvar i användning. Försvarsberedningens slutrapport. Ds 2008:48 s. 24.

2. Beaufre, André. Modern strategi för fred och krig. Prisma. Göteborg 2002. S. 21 ff.

3. Ett säkert Europa i en bättre värld. En europeisk säkerhetsstrategi. Bryssel 12 december 2003.

4. Skr 2007/08:51.

5. d’Ormesson, Jean. Odeur du temps. Éditions Héloïse d’Ormesson 2007. S. 275

Kommer Sverige att utveckla en substantiell strategi av det slag som Lars Wedin efterlyser?

Foto: Torbjörn F Gustafsson Combat Camera/Försvarets Bildbyrå