Fredrik Westerlund:

Den ryska militära insatsen i Georgien

– slutsatser och konsekvenser

Konflikten mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008 har förändrat spelplanen för internationella relationer och kommer att få efterverkningar på en rad områden. Det är något av en paradox att detta kortvariga lokala krig nu ser ut att få långvariga globala konsekvenser. Det är därför av stor vikt att kriget och dess för- och efterspel belyses ur skilda perspektiv för att vi skall kunna förstå och lära av det skedda. Här granskas det ryska militära uppträdandet i samband med kriget i Georgien och vad det säger om de ryska förbandens militära förmåga. Avslutningsvis redovisas ett antal möjliga konsekvenser ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

En väpnad insats var väl förberedd

Kriget i Georgien var på intet vis en isolerad händelse. Användandet av militära resurser innanför Georgiens gränser har under en längre tid utgjort ett av flera ryska utrikespolitiska instrument för att påverka Georgien. En omfattande rysk väpnad insats i de georgiska utbrytarrepublikerna var planlagd sedan flera år tillbaka. De ryska Väpnade Styrkorna, liksom övriga väpnade strukturer i Ryssland, har under de senaste åren målmedvetet utvecklat förmågan att hantera väpnade konflikter och lokala krig i Kaukasien genom att skapa nya förbandstyper och genomföra övningar, senast Kavkaz 2008 vilken omfattade cirka 8 000 man och 700 stridsfordon. Under våren och sommaren 2008 genomfördes dessutom direkta förberedelser för en militär insats i de georgiska utbrytarrepublikerna. Vidare tyder den snabba och omfattande tillförseln av trupp och materiel ur olika försvarsgrenar, liksom den samordning med civila och diplomatiska insatser, som genomfördes efter krigsutbrottet på att långtgående militär och politisk planering redan var för handen. Att en plan förelåg innebär dock inte nödvändigtvis att den var avsedd att sättas i verket. Tvärtom får det anses vara en skyldighet för den militära ledningen att ha uppdaterad planering för insatser i tänkbara krigsfall, och en öppen konflikt i Georgien var inte bara tänkbar, utan trolig.

Ryska militära framgångar

De ryska förbanden lyckades förhållandevis snabbt uppnå de militära målen med insatsen givet de utmanande geografiska förutsättningarna: att upprätta kontroll över utbrytarrepublikernas territorium samt lokal dominans i luften och till havs; att försvåra en tillförsel av militära förband utifrån genom att blockera tillfartsvägar; samt att kraftigt reducera den georgiska militära förmågan och försvåra en återuppbyggnad. Ryssland genomförde en välplanerad och på det hela taget skickligt utförd insats – om än mot en i alla avseende underlägsen motståndare. De Väpnade Styrkorna förmådde att sätta flyg-, sjö- och markstridskrafter i strid inom loppet av några timmar. Det bör också uppmärksammas att Ryssland lyckades uppnå de militära målen utan det massiva våldsanvändande som tidigare synts i Tjetjenien.

I enlighet med klassiskt sovjetiskt militärt tänkande sattes en överväldigande styrka in mot de georgiska förbanden och detta kombinerades med tydliga inslag av moderna krigsoperationer. Sammanlagt sattes inom loppet av ett par dygn cirka 10 000 man in i Sydossetien och nära 9 000 man i Abchazien. Parallellt med en massiv framryckning av mekaniserat infanteri, stridsvagnar och artilleri genomfördes även samordnade insatser med förband tillhörande andra försvarsgrenar – flygförband, marina enheter och luftlandsättningstrupp – samt specialförband ur inrikesministeriet. Den framgångsrika insatsen kan också ses som en bekräftelse på införandet av principen med kontraktsbemanning av de stående förbanden, även om värnpliktiga soldater också deltog i striderna.

Den ryska flottans ingripande under Georgienkriget utgjorde den första skarpa stridsinsatsen utanför ryskt territorium. Svartahavsmarinen lyckades snabbt uppnå sjöherravälde i östra Svarta havet och blockerade de viktigaste georgiska hamnarna. Landstigningsoperationer genomfördes också längs den oförsvarade abchaziska kusten.

Svagheter i den ryska insatsen

Samtidigt som den ryska militära insatsen på kort tid lyckades uppnå de övergripande militära målen påvisade genomförandet ett antal tillkortakommanden. De sovjetisktillverkade stridsfordonens bepansring har liksom i Tjetjenien visat sig otillräcklig, i synnerhet vid strid i bebyggelse. Såväl georgiska som ryska stridsvagnar visade sig sårbara för raketgevär i sidan, och de splitterskyddade fordonens pansar står varken emot pansarskott, minor eller finkalibrig pansarbrytande ammunition. Den tekniska statusen på de ryska markförbandens tunga materiel uppges också ha försvårat insatsen; ett antal tunga fordon skall ha krånglat eller gått sönder och orsakat trafikstockningar på de smala vägarna. Många av fordonen saknade vidare utrustning för mörkerstrid.

Kriget har därutöver bekräftat att artilleri utgör en av nyckelfunktionerna i markstrid, liksom bekämpning av motståndarens artillerisystem. Det ryska artilleriet kunde under striderna i det kuperade och skogbeklädda Sydossetien inte dra fördel av laserstyrd ammunition, utan fick förlita sig på mindre effektiv bekämpning med vanlig ammunition. Detta medförde längre eldgivningstider och högre ammunitionsåtgång, med sänkt stridstempo och ökad risk för bekämpning som följd.

De ryska flyginsatserna under kriget har även påvisat bristande förmåga att föra effektiv luftstrid. Ryssland förlorade minst fyra, troligen upp till sju, stridsflygplan under det hundratal flygföretag som genomfördes, samtidigt som de ryska förbanden inte lyckades neutralisera det georgiska flygvapnets dussin attackflygplan. Ytterligare en påvisad brist i flyginsatserna har varit det svaga flygunderstödet till markförbanden; i avsaknad av framskjutna flygledningsfunktioner tvingades markförbanden i stor utsträckning verka utan så kallad close air support, en av grundstenarna i modern krigföring. Den ryska förmågan att nedhålla motståndarens luftvärn – en annan grundsten och en förutsättning för effektiva operationer i fientligt luftrum – var också svag, delvis då förmåga till modern telekrigföring i det närmaste helt lyste med sin frånvaro. Vidare saknades till synes kunnande och system för insatser på större avstånd samt med hög precision oberoende av väder och tid på dygnet. Det ryska flygvapnet fick därför förlita sig på frifallande bomber och ostyrda attackraketer under kriget och tvingades uppträda i fientligt luftrum. Sammantaget visar detta att de ryska flygstridskrafterna i det nordkaukasiska militärdistriktet hade påtagliga begränsningar i sin förmåga och saknar materiel och utbildning för att genomföra modern flygkrigföring.

Den ryska militära insatsen i Georgien påvisade också ett antal brister i de olika stödfunktionerna till de stridande förbanden. Ryska taktiska sambandssystem fungerade dåligt i Sydossetien, vilket sannolikt medförde sänkt stridstempo och försvårade kraftsamling. De ryska förbanden hade vidare mycket begränsad tillgång till utrustning för satellitnavigering och positionering. Tillgången på obemannade spaningssystem i form av spaningssatelliter och obemannade flygfarkoster (UAV) var också bristfällig, vilket drabbade såväl den strategiska som den taktiska underrättelseförmågan. De ryska logistikförbanden sattes också på hårda prov i samband med kriget, och flera bedömare har gett dem underkänt betyg.

Rysk militär förmåga mot bakgrund av Georgienkriget

Vilka preliminära reflexioner om rysk militär förmåga kan man då dra från det militära uppträdandet under kriget i Georgien? Långtgående slutsatser är svåra att dra utifrån ett kortvarigt krig mot en svag motståndare, men vissa observationer låter sig likväl göras. Det ryska militära uppträdandet i samband med insatsen visar att Ryssland tagit tydliga steg framåt i utvecklandet av förmågan att samverka i tid och rum med militära, paramilitära och civila resurser. Det framgår tydligt att Ryssland har en betydande militär förmåga. Detta är i sig ingen större nyhet – det nya är viljan att i stor omfattning använda denna förmåga utanför Rysslands gränser. Den ryska sjöstridsförmågan synes vara god mot bakgrund av den amfibieoperation som genomfördes.

En annan slutsats är att de Väpnade Styrkornas nuvarande tekniska utrusningsgrad inte motsvarar behoven för strider liknande den i kriget mot Georgien. Ryska mark- och flygförband synes också ha en påtagligt begränsad förmåga till precisionsbekämpning i kuperad, skogbevuxen terräng och över stora avstånd. Detta medför att de ryska Väpnade Styrkorna i första hand utgör ett hot mot länder med landgräns mot Ryssland. De största begränsningarna återfinns dock inom luftstridskrafterna, som ovan framhållits. Den bristande förmågan till luftstrid torde verka hämmande på de egna markförbandens strid.

Den typ av krigföring som de ryska styrkorna uppvisat och den tekniskt relativt låga nivån på den ryska materielen tyder på att Ryssland inte fullt ut behärskar modern krigföring. Det är dock svårt att göra en rättvisande jämförelse med tidigare ryska krigsinsatser. Förvisso var samma ryska förband insatta i de båda Tjetjenienkrigen, men krigföringen hade en helt annan karaktär vad gäller motståndarens taktik, förbandstyper och tekniska utrustningsnivå. Slutligen bör framhållas att den fulla omfattningen av Rysslands militära kapacitet, inte minst förmågan till militär styrkeprojektion, inte går att utläsa av den ryska insatsen i Georgien. Det är inte känt hur stor andel av den militära kapaciteten som kom till uttryck i insatsen och heller inte hur kriget utvecklats om de georgiska förbanden bjudit hårdare motstånd.

Säkerhetspolitiska konsekvenser

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan ett antal potentiellt allvarliga konsekvenser av kriget i Georgien skönjas. Ryssland har visat sig kunna och vilja anfalla en suverän grannstat under förevändning att skydda ryska medborgare. Den ryska politiska ledningen har också visat sig vara beredd att låta invasionen sträcka sig långt utanför det område som skall skyddas. Detta stärker bilden av militära insatser som ett av Rysslands säkerhetspolitiska instrument för att hantera regionala konflikter och instabilitet, och den upplevt framgångsrika insatsen i Georgien kan tänkas sänka tröskeln för att använda militärt våld igen.

Detta potentiella invasionshot riktas idag främst mot länder längs Rysslands södra gränser inom räckhåll för markförbanden i det Nordkaukasiska militärdistriktet, samt andra militärt svaga grannstater. Hotet mot den territoriella integriteten och suveräniteten för länder i Rysslands närhet har därmed ökat och dessa staters säkerhetspolitiska manöverutrymme har påtagligt beskurits.

Kriget i Georgien kan också leda till en ytterligare ökning av försvarsutgifterna i Ryssland. Trots framgångarna har de ryska förbandens insats under Georgienkriget snarast accentuerat Rysslands kvalitativa militära underlägsenhet gentemot Väst. En ökad satsning på rysk militär förmåga spär på osäkerheten rörande framtida säkerhetspolitiska förhållanden för länder i Rysslands närhet.

Ytterligare en viktig konsekvens av kriget i Georgien är att ett stort antal länder i Rysslands närhet har anledning att se över försvarspolitiken och framtida behov av militär förmåga; tjänar en satsning på counter-insurgency-förmåga för internationella insatser, eller en inriktning mot ett starkt territorialförsvar de nationella säkerhetspolitiska intressena bäst? Detta kan också komma att påverka karaktären på och innehåll i samarbetet inom säkerhetspolitiska organisationer som NATO och EU.

Fredrik Westerlund arbetar vid FOI som säkerhetspolitisk analytiker

Invasionen påvisade ett antal kvalitéer hos de ryska förbanden. Flygstridskrafterna har dock en betydande förbättringspotential enligt många bedömare. Bilden visar en Mig 29.

Foto: Lennart Berns/Försvarets Bildbyrå