Tommy Jeppsson:

Att blunda för det uppenbara

Valet av rubrik syftar på den historiskt belagda svårigheten hos politiker och ledande militärer att åstadkomma konkreta och adekvata åtgärder utifrån de varningssignaler som förmedlats av ett lands underrättelsetjänst. Under detta år har vi fått ett belysande exempel genom kriget i Georgien. Tecknen på att en förestående militär konfrontation var förestående kunde tydligt avläsas. Från ett europeiskt perspektiv ger EU:s samlade, liksom de enskilda medlemsländernas famlande reaktion, en indikation om att man inte ville se ”tecknen i skyn” och förbereda åtgärder, samlat i unionens regi och/eller ländervis. Historiskt finns intressanta fallstudier på hur stater låtit sig överraskas till trots för att övertygande händelsekedjor indikerat fara.

En nyutkommen bok som grundligt genomlyser förspelet till den 9:e april 1940 ur ett norskt perspektiv är författad av forskaren Tom Kristiansen som arbetar vid Institutet för försvarsstudier i Oslo. Boken utgör Kristianens doktorsavhandling som framlades 2003 och bär titeln Tysk trussel mot Norge? och speglar den norska politiska och militära ledningens värderingar och analyser under mellankrigstiden fram till iscensättandet av det tyska angreppet. Att inte historien upprepar sig är ett belagt faktum. Samtidigt existerar inte någon brist på historiska exempel där människor i ledande positioner, enskilt såväl som i grupp, reagerat fullständigt ologiskt i samband med krissituationer.

Samhället som utgångspunkt

Några viktiga ingångsvärden i de dåtida norska civilt-militära relationerna bör enligt Kristiansen ses i ett längre historiskt perspektiv och handlar då om tre förhållanden. För det första existerade täta band mellan många lokalsamhällen och försvaret. Detta medförde ett starkt motstånd mot strukturella förändringar. För det andra hade en lång fredsperiod gjort att försvarspolitiken i mycket återspeglade de ideologiska och principiella frågor som dominerade samhällsdebatten. De säkerhetspolitiska förutsättningarna kom därmed i skymundan. För det tredje hade, också detta kopplat till en lång fredsperiod, en situation uppstått där politikerna inte vana att diskutera och analysera frågor rörande användningen av maktmedel. Det politiska beslutssystemet svarade inte upp mot de behov som uppstår i kriser och i samband med krig.

Rådande ideologiskt samhällsklimat, politisk kultur och historiska tradition utvecklade ett nationellt beteendemönster vilket bland annat fick till följd ett värnplikts- och milissystem som blev dominerande inslag i norsk försvarspolitik från 1800-talet och framåt. Tron på folkuppbådet och defensiv krigföring var så rotad att alla utmaningar mot detta skapade politisk strid. Detta blev i Norge uppenbart under mellankrigstiden, då nya vapensystem och nya operationskoncept gjorde milisstrukturen militärt oanvändbar i de flesta hotscenarier undantaget neutralitetsvakt. Insikten om att Norge utgjorde en delmängd i en större europeisk säkerhetspolitisk enhet var bristande bland många tongivande politiker och definitivt inom breda grupper av det norska folket.

Politisk – militär interaktion

Mellan de politiska makthavarna och militärledningen existerade ett grundläggande kommunikationsproblem orsakat av olika lärdomar från världskriget 1914-1918. Officerskårens ledande skikt hävdade att en norsk erfarenhet av detta krig för det första var att militära maktmedel var en förutsättning för att värna om landets integritet och för att kunna bibehålla neutraliteten när denna hotades. Att Norge lyckats med detta under 1:a världskriget tillskrevs det relativt starka försvar som byggts upp före 1905 och som utvecklats under krigsåren. För det andra hade kriget påvisat behovet av tekniska moderniseringar och justeringar av gällande operativa och taktiska koncept. För politiker och opinionen var huvudlärdomen däremot av moralisk art, där krigets barbari hade påvisat de katastrofala följderna av att nyttja militära maktmedel i modern konfliktlösning.

Det skall nämnas att ett försvarsråd för kontakt mellan politikerna och militärledningen var etablerat sedan 1934, men effekterna av detta, goda intentioner till trots, var mycket begränsat.

Huvudlinjen i norsk politik blev liksom i övriga europeiska länder att arbeta för ett rättsligt regelsystem som grund för att kunna lösa konflikter på fredlig väg. Följaktligen spelade militär maktanvändning en underordnad roll, även om denna erkändes en roll som en sista utväg. Militär strategi blev ett misskrediterat område som associerades med själva orsaken till krig. Utifrån denna bild av verkligheten som uppbars av tankegångarna om ”aldrig mera krig” blev arbetet på nedrustningsområdet och för folkrätten snarast betraktat som något som ersatte behovet av militära maktmedel.

Klassiskt europeiskt maktbalanstänkande fick reducerad betydelse. De nya staterna i Central och Öst-Europa verkade att stärka nationalstatens position samtidigt som stormakternas ställning var försvagad. Rysslands och Tysklands detronisering från tidigare stormaktsställningar var för Norge särskilt betydelsefullt med beaktande av de många band som knöt Norge till segrarmakten Storbritannien. Ryssland och Tyskland uppfattades med norska ögon inte som potentiella hot innan dessa uppträdde med förnyad styrka på den utrikespolitiska arenan i början av 1930-talet.

Författaren belägger på ett övertygande sätt de centrala aspekterna i den norska militärledningens strategiska analyser och förslag till åtgärder som förelades regeringen och stortinget. Den nya säkerhetspolitiska situation som det då neutrala Norge befann sig i ställde försvarets företrädare i en utomordentligt brydsam situation när det gällde att åstadkomma förbättrad militär effekt i en situation där det politiska klimatet i landet var pacifistiskt.

Försvarsmakt i förfall

Den högsta militära ledningen bestod av en general- respektive amiralstab vilka hade kompetens för att genomföra strategiska analyser liksom att genomföra försvarsplanläggning. Flygstridskrafterna var i Norge liksom i många länder uppdelade på armén och flygvapnet. Armén omfattade totalt 106 000 man och marinen 13 000 man fördelade med 5 00 till flottan och 8 000 till kustartilleriet. Armén hade en låg utbildningsstandard och en obefintlig mekaniseringsnivå. Flottan var nästan helt i avsaknad av kapacitet att operera ute på öppna havet, och var i realiteten var ett stödelement för operationer till lands och för eskorttjänst. Dessutom var aktivitetsnivån så låg under mellankrigstiden att det var en definitionsfråga huruvida Norge överhuvudtaget hade en fungerande marin.

Det fanns officerare som målmedvetet arbetade för en genomgripande modernisering av försvaret. En huvudorsak till att detta gick mycket trögt var ekonomisk. Det visade vara ett oöverstigligt hinder att företa en omfattande militär omstrukturering i ett litet och relativt fattigt land där politikerna prioriterade andra samhällsområden, och strävandena efter att modernisera försvaret stötte på ett ideologiskt motstånd.

Bristen på effektiv underrättelsetjänst

Amiral- och generalstaberna hade sina utrikesavdelningar, vilka inte motsvarade egentliga underrättelsetjänster, eftersom deras viktigaste uppgift var att följa utvecklingen utgående ifrån offentligt material. Det var utrikesdepartementets roll att uppfatta och varna för förhållanden som hade långsiktiga inverkningar på norska militärstrategiska förhållanden. Detta skulle åstadkommas utan att departementet hade militär kompetens att utföra militärstrategiska analyser.

Utrikesdepartementet bedrev av ovannämnda skäl inte någon systematisk inhämtning och analys av den militärpolitiska utvecklingen. I sammanhanget kan nämnas att Norge under 1930-talet hade militärattachéer enbart i Finland och England. Flera av de personer som innehade utrikesministerposten var också tveksamma till om det fanns militära lösningar på Norges säkerhetsproblem. Föreställningen om ett förutseende utrikesministerium som skulle vara i stånd att ge stortinget underbyggda råd om när ökade militära insatser kunde bli nödvändiga var således illusorisk. Liksom idag var det snarast ett axiom att beslut om en militär förstärkning inte är politiskt möjligt förrän krisen är akut och då är det för sent.

Avslutning

Den övergripande och samtidigt yttersta frågeställningen som avhandlas i Tom Kristiansens bok är hur ett samhälle som traditionellt har prioriterat försvaret lågt och som saknar erfarenhet av svårare situationer och definitivt av krig klarar av att mentalt inställa sig på att ”detta kan också hända här”.

Boken förmedlar många aspekter värda att reflektera över. En primär läsekrets borde vara dagens försvarspolitiker liksom den grupp officerare som verkar på den militärstrategiska nivån och i den rollen är regeringens militära rådgivare.

Författarens framställning karakteriseras av vetenskaplig objektivitet. Således lyser den gängse karikerade bilden av en norsk officerskår som förutsåg angreppet och politiker som var totalt oförstående för de militära argumenten med sin frånvaro.

Trots Kristiansens balanserade och belagda framställning kvarstår efter läsning av boken en bild av att många norska regeringsmedlemmar visade en påfallande oförmåga att förstå rådande säkerhetspolitiska förutsättningar. Följaktligen var handlingskraften mycket begränsad då det gällde att tackla de utmaningar mot norsk neutralitet som föregick det tyska angreppet, vilka var av såväl politisk som diplomatisk, juridisk och militär art.

Oviljan att acceptera den säkerhetspolitiska verkligheten var ett tydligt kännetecken för den norska statsledningens handlande under i stort sett hela mellankrigstiden.

Tommy Jeppsson är överstelöjtnant och tjänstgör vid Försvarshögskolan samt är redaktör för vårt försvar