Bo Hugemark:

Vill vi, kan vi, törs vi?

Vårt löfte att hjälpa grannländerna militärt kräver relevanta styrkor – men framför allt en genomtänkt och accepterad strategi.

För att börja där jag slutade förra artikeln, vårt försvar 4/2008: om Gotland har jag kommit på bättre – d v s mer realistiska men inte mer optimistiska – tankar. Faran för Gotland består inte i första hand av eventuella repressalier för det fall vi skulle hjälpa balterna mot rysk aggression. Utan att det skulle vara en ovärderlig förpost för Ryssland om det vill anfalla de baltiska staterna. Luftvärnsrobotar av typ S-400 (räckvid 400 km) på Gotland skulle hindra tidiga undsättningsföretag.

Under 1990-talet blev det på något sätt en etablerad sanning att vi hade minst 10 år på oss innan vi kunde utsättas för ett större militärt angrepp.
Uppenbarligen borde nedräkningen ha börjat för flera år sedan; kriser i Baltikum kan inträffa i närtid. Invasion på Gotland skulle förstås inte vara ett angrepp i stil med kalla krigets angreppsfall, men varje del av riket skall väl försvaras? Och att idag ta tillbaka Gotland skulle nog inte gå lika snabbt och behändigt som för 200 år sedan.1

Bräcklig solidaritet

På senare tid har vår ”solidaritetsdeklaration” nämnts allt oftare, inte minst av försvarsministern som svar på enfaldiga frågor om vi kan försvara oss mot ett angrepp. Men särskilt konkret blir det sällan. Kanske är det politiskt känsligt. Kanske hoppas man på en process där alliansfrihetens vänner efter hand inser och accepterar vad de skrivit under på.

Problemet med detta är tvåfaldigt. För det första måste den stolta deklarationen omsättas i konkret handling, om den skall vara annat än munväder. Och det tar ju tid och kostar pengar att bygga upp operativ förmåga.

För det andra kan det hända saker långt innan ett sådan gradvis omtänkande är klart. Och då hamnar vi i en situation då risken är stor att vi dels drabbas av självavskräckning (Bäst att vara försiktig så att vi inte provocerar ryssen att gå till aktion!) dels får mycket svårt att få politisk enighet och opinionsstöd (Vad är det här för Karl XII-mentalitet!)

Det brådskar med att formulera en politiskt förankrad militär strategi som länk mellan säkerhetspolitiken och försvarets uppgift. Något sådant har vi sällan haft. Det närmaste vi kommit i modern tid var ÖB Helge Jungs bedömande 1945 som utmynnade i principen att försvaret skulle föras med syfte att vinna tid för hjälp utifrån. En princip som emellertid efter hand kom att vittra bort.

En historisk förebild

Under mellankrigstiden gjorde försvarsledningen ett strategiskt bedömande med säkerhetspolitisk konsekvens. I boken Antingen – Eller ställde ett antal yngre officerare två alternativ mot varandra, i vad gällde ett krigsfall då Sovjetunionen skulle försöka återta Finland som förlorats 1919. Antingen skulle Sverige – inom ramen för Nationernas Förbund – förbereda ett sanktionsingripande vid Finlands östgräns. (Det fanns också detaljerade studier om hur detta skulle kunna gå till) Då skulle ett bantat försvar enligt 1925 års försvarsbeslut vara tillfyllest. Eller skulle man passivt åse hur Finland ockuperades. Då skulle vi få en mycket starkare hotbild och tvingas till en avsevärd upprustning. ”Den ena eller den andra av försvarsorganisationerna kan väljas, och modifikationer inom alternativen äro tänkbara, men en kompromiss mellan dem är icke sakligt berättigad”, löd de kärva slutorden.

Försöket att sätta politikerna i ett dilemma misslyckades. Det blev varken en försvarssamverkan med Finland eller en stor upprustning. Och det politiska agerandet hösten 1939 präglades av oklarhet, glidningar och brist på långsiktigt tänkande.

Här är inte platsen för att gå in på den animerade historikerdiskussion som förevarit angående vad finnarna – bl a mot bakgrund av samarbetet mellan svenska och finska generalstaberna – förväntade sig av oss och hur det påverkade deras förhandlingar med ryssarna och om huruvida svenskt militärt bistånd då kunnat hindra krigsutbrottet.

Men det finns mycket som talar för den uppfattning som Mannerheim och Paasikivi framfört, att ett tidigare positivt gensvar på Finlands vädjanden om regionalt försvarssamarbete skulle ha gjort det nordiska området mer stabilt. Det borde i så fall ha skett i god tid och i lugna tider, innan stormmolnen hopat sig.

Likheter och olikheter

Har detta någon bäring på dagsläget, 70 år senare? Ja, vår bedömning av Rysslands potentiella avsikter mot Baltikum liknar vad man då trodde om Sovjets mot Finland. Putins uttalande om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största geopolitiska katastrof jävar inte detta.

En stor skillnad är förstås att de baltiska staterna idag är NATO-medlemmar. Men Alliansens säkerhetsgaranti är f n i mycket en papperstiger; några stridskrafter som skulle kunna hindra ett strategiskt överfall som skapade ett fait accompli finns inte på plats. Och hur upphäver man ett fait accompli som skapats av en kärnvapenmakt?

1930 års försvarskommission pekade på att ett sanktionsingripande skulle ske under tidsnöd, vilket gjorde det osannolikt att trupper från kontinenten skulle hinna fram. Alltså var det troligt att Sverige skulle tilldelas uppgiften. Det skulle också vara fördelaktigt om det fanns ett regionalt säkerhetsfördrag inom NF-systemet, så att man inte behövde avvakta förbundets beslut. Så kan man också beskriva Sveriges och Finlands möjligheter i Baltikum idag. Vi är de som har störst chans att stämma i bäcken.

För att formulera en modern Antingen – Eller-tes:

Antingen förbereder vi oss för att inom ramen för Europeiska Unionen och/eller NATO etablera ett sådant försvarssamarbete i Östersjöområdet att det nuvarande gynnsamma geopolitiska läget bevaras, Eller står vi passiva till ett ryskt återställande av imperiet och får ett geopolitiskt läge som under det kalla kriget.

Antingen kräver säkerligen ökade försvarsutgifter. Men inte så mycket som Eller, som resulterar i en oerhört starkare hotbild. Och i osäkerhet om vi kan få den hjälp vi vägrat andra.

Men som sagt: Om vi vill bidra till stabilitet i Norden och Östersjöområdet krävs det raka ord och respektingivande stridskrafter.

Bo Hugemark är överste och säkerhetspolitisk kommentator

1 Se vårt försvar nr 3/2008 sid. 7-9

Med vad kan en starkt nedrustad svensk försvarsmakt konkret bistå ett annat utsatt land som vi önskar hjälpa?

Foto: Kim Svensson Combat Camera/Försvarets Bildbyrå