Hodder Stjernswärd:

Vart är vi på väg?

Försvarsmakten, eller rättare sagt, dess ledning, blottställer sig idag i en så tydlig dager att det är nästan genant att kritisera denna. Något i stil med att skjuta på sittande fågel. Den del av det sneda i hela det nuvarande militära systemet kritiseras tämligen oförbehållsamt av herrar Mats Alvesson och Karl Ydén i avhandlingen ”Kriget och karriärsystemet”, sammanfattad i DN Debatt den 6 november 2008. Här sägs bl a ”Sverige har mer än dubbelt så stor andel officerare i högre grader än våra grannar Finland och Danmark. Officerskårens möjligheter till avlönad vidareutbildning, karriär, status och belöningar väger tyngre än Försvarsmaktens mål och effektivitet”. Det förra är fakta, det senare en överdrift, men tyvärr med mycket sanning inbyggt. Försvarsmakten har idag en obetydlig krigsorganisation, ingen mobiliseringsorganisation och en hårt bantad fredsorganisation, och trots detta en överdimensionerad officerskår, sysselsatt med administrativa göromål och med en alltför ringa kader i utbildningsverksamheten på förbanden. Hur är detta möjligt med en fredsorganisation av numera så ringa omfattning? Alvesson och Ydén pekar på troligt ömma punkter i hela systemet. Man frågar sig oroligt varför det kunnat gå så långt? Kontrollen har uppenbarligen varit enbart intern och ineffektiv.

I stället för att råda bot på denna slagsida till gagn för skrivbordet och till nackdel för förbandsverksamheten lägger man mycken möda på Försvarsmaktens s k image som t ex en värdegrundsundersökning för över 1 miljoner kronor. Skattebetalarna i Sverige reagerar, men som alltid i detta land, milt.

Vid sidan av denna, tämligen förödande, kritik kommer så de uppblåsta och delvis osanna påståenden på Försvarsmaktens hemsida ”Försvarsmakten är genom sin förmåga att utföra väpnad strid Sveriges yttersta säkerhetspolitiska instrument - - - försvarsmakten är därför ständigt beredd att genomföra internationella insatser och hävda Sveriges nationella integritet samt att stödja det svenska samhället vid större kriser”.

Genom den avväpning som länge pågått har Sverige idag ej förmåga att godtagbart hävda Sveriges nationella integritet. Detta borde stå klart för både Försvarsmaktens ledning liksom för våra politiker. Man har cyniskt dribblat bort de s k nationella skyddsstyrkorna. Nu har istället Hemvärnet fått denna roll, ett hemvärn, som liksom hela fredsorganisationen, behandlats styvmoderligt. Det har reducerats till mellan 30 000 och 40 000 man och ålagts en uppgift som helt överstiger dess förmåga.

Det sanna förhållandet är ju att kraftsamlingen helt förlagts till insatser utomlands i oroshärdar där målsättningen varit fredsbevarande och humanitär. Dessa insatser har i flera fall varit splittrade och dyrbara. Internationella insatser inklusive den mångomtalade Nordic Battle Group, har helt undanträngt intresse och planering för försvaret av riket. Att som hemsidan säger ”Försvarsmakten är Sveriges yttersta säkerhetspolitiska instrument” klingar falskt. Hur kan en utrikesminister orera med sådan emfas, när detta ”yttersta säkerhetspolitiska instrument” är så haltande. Känner han till det rätta förhållandet?

Samarbetet Utrikesdepartement-Försvarsdepartement kan nog avsevärt förbättras. Försvarsminister Tolgfors har efter Georgienkrisen skyndat sig att hävda ”Vi behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige”. Plötsligt har det egna landet blivit intressant. Man får vara tacksam för att denna sanning uppenbarats, om än sent så dock. Såväl politiskt som militärt synes man då med ”omedelbart gripbara” avse stående förband. Förvisso, men stående förband likställer man med yrkesarmé. Vi är på väg dit, om inte förnuftiga krafter får komma till tals. En barnslig yra av glädje över frihet från värnpliktstvånget (att utbilda dem) och en okritisk jämförelse med större länders försvarspolitik har lett fram till detta. ”Omedelbart gripbara förband” motsäger inte allmän värnplikt. En sund förening mellan allmän värnplikt och kontraktsanställd/värvad personal är och förblir svaret på personalförsörjningen. En yrkesarmé kommer aldrig att passa detta land. För lite och för isolerad, borta från folkförankring och samhällelig solidaritet är de allvarliga svagheter, som aldrig kan accepteras.

Hodder Stjernswärd är överste 1. graden.

Var generalen Ove Wictorin den siste svenske Överbefälhavaren för en Försvarsmakt som inriktades på försvaret av Sverige?

Foto: Sven-Åke Haglund/Försvarets Bildbyrå.