Lars Wedin:

Ett osäkert Sverige i en osäker värld

I den gryende försvarsdebatten ställs ofta försvaret av territoriet, och då vanligen landterritoriet, mot Sveriges internationella insatser – speciellt i Afghanistan. Bör vi lämna Afghanistan, och andra internationella insatser, för att koncentrera vårt alltmer reducerade försvar till Sverige?

I vår globaliserade tid är det svårt att tänka sig ett säkert Sverige i en osäker värld. Sverige är inte en isolerad ö. Oavsett försvarsanslag är en ”fästning Sverige” omöjlig i en värld präglad av instabilitet och osäkerhet. I EUs säkerhetsstrategi från 2003, Ett säkert Europa i en säker värld, står bland annat: ”I en era av globalisering kan avlägsna hot vara lika oroväckande som hot på nära håll.” Här står också: ”Vad gäller de nya hoten kommer den första försvarslinjen ofta att ligga utomlands.” Dessa bedömningar gäller också Sverige.

Europas militära insatser präglats nu av behovet av att skapa säkerhet som grund för återuppbyggnad av samhällen; en verksamhet som den brittiske generalen Sir Rupert Smith kallar War amongst the people och som han hävdar kommer att förbli den viktigaste.1 Den svenska regeringen ansluter sig uppenbarligen till denna tanke eftersom man betonar lätta infanteriförband utan stridsvagnar eller artilleri. Det finns emellertid andra åsikter. Colin S. Gray hävdar att det mellanstatliga kriget fortfarande är aktuellt och har en ”ljus” framtid.2 Robert Kagan konstaterar att världen även i framtiden kommer att karaktäriseras av traditionella konflikter drivna av nationalism och historisk rivalitet.3 Det kan därför vara av intresse att något studera ett antal aktuella konflikter.

Afghanistan

Sverige prioriterar Afghanistan, även om vi håller oss i en än så länge relativt fredlig del. Denna insats ligger närmast Smiths war amongst the people. Det militära målet är att skapa säkerhet som grund för långsiktig uppbyggnad av den afghanska staten. I den svenska debatten ifrågasätts ofta denna insats och ses som mindre viktig för vår säkerhet. Så är det emellertid inte. Ett sönderfallande Afghanistan i händerna på talibanerna kommer att åter bli en bas för internationell terrorism – ett hot också mot vår säkerhet. Minst lika allvarligt är att en sådan utveckling får farliga följder för Pakistans redan ömtåliga stabilitet. Ett sönderfallande Pakistan med kärnvapen i händerna på islamska fanatiker skulle få mycket allvarliga konsekvenser för Asiens stabilitet och därmed också för världen i övrigt. Detta är ett skäl för att denna insats också är viktig för Sverige. Med den av flertalet svenska politiker hyllade Obama som president i USA kommer dessutom säkerligen kraven på insats från oss européer att öka. Med en svensk säkerhetspolitik, som grundas på att vi visar solidaritet i syfte att själva vara föremål för solidaritet om så skulle erfordras, är detta krav som vi knappast kan motsätta oss – givet att det finns en trovärdig strategi.

Israel

En konflikt av en helt annan karaktär är Israels krig mot Hamas i Gaza. Här är det snarast fråga om war against the people; civilbefolkningen har utsatts för hänsynslös krigföring. Hamas raketbeskjutning mot Israel är också riktad mot civila mål samtidigt som man sannolikt räknar med att israelisk vedergällning snarast kommer att öka den egna rekryteringen. Men Hamas har nära band till ett Iran, som svurit att utplåna Israel, och som av allt att döma är på väg att skaffa sig kärnvapen och bärare med räckvidd till Europa. Konflikten i Mellersta Östern har stor strategisk betydelse också för Sverige inte minst genom kopplingarna till energiförsörjning, terrorism och kärnvapenspridning.

Konflikten visar också på det internationella samfundets svaghet. FN:s vädjanden om vapenstillestånd klingade ohörda. Såväl israeler som Hamas har av allt döma gjort sig skyldiga till krigsbrott men det är högst osannolikt att någon kommer att ställas till svars. Än en gång ser vi att FN inte är den världspolis vi svenskar skulle önska.

Georgien

Kriget i Georgien var ett i huvudsak traditionellt mellanstatligt krig fört med konventionella medel. En nyhet är emellertid den viktiga roll som cyberkrigföring har spelat för båda sidor. Ryssland har visat att man är beredd att använda militära resurser för att hävda sina intressen i närområdet. En ur svensk synvinkel intressant aspekt är att den georgiska armén vid tiden för kriget var större än den som ÖB nu tvingats föreslå som svensk målsättning. Kriget visade också att den internationella solidariteten har sina gränser. Inga direkta försök att militärt hjälpa Georgien gjordes. EU lyckades visserligen få till stånd en vapenvila och fördömde det ryska agerandet. Men eftersom viktiga stater i EU är beroende av rysk energi slöt EU Ryssland därefter till sitt bröst vid toppmötet i Nice.

Baltikum

Hur kommer den svenska regeringen att implementera deklarationen om solidaritet om ett baltiskt land angrips? Denna lyder som bekant: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land.”? Vi skulle behöva moderna såväl mark-, som sjö- och flygstridskrafter. Gotland och Östersjön skulle få stor strategisk betydelse. Samordning inom EU och med Nato blir nödvändig.

Maritim säkerhet

Piratdåden utanför Somalias kust har aktualiserat den maritima arenans vikt; 90% av världshandelns volym och 65% av dess värde fraktas till sjöss. Sedan slutet av det kalla kriget har väst sett den maritima säkerheten som självklar. Så är ej längre fallet. Maritim säkerhet blir i stället en allt viktigare fråga; vi går in i ett ”maritimt århundrande”. EU och dess medlemsstater är helt beroende av en säker sjöfart där fartygsburen energi (främst olje- och gastankers) spelar en utomordentligt viktig roll. Guineabukten på Afrikas västkust uppvisar en provkarta på maritimt präglade hot: pirater, terrorism, narkotikasmuggling (omlastning av kokain från Sydamerika för sluttransport till Europa), spridning av lätta vapen, miljöförstöring och utfiskning. Samtidigt är området mycket viktigt för den internationella sjöfarten. Området kan mycket väl bli nästa operationsområde för EU:s marina komponent (EU NAVFOR).

Sammanfattning

Sammanfattningsvis uppvisar vår värld en provkarta på olika typer av konflikter och krigföringsmetoder. En modern försvarsmakt måste därför ha bred såväl kompetens som förmåga. Det går inte att optimera för en viss typ av operationer. Detta av åtminstone tre skäl. För det första kräver även war amongst the people förmåga att möta ett kraftigt ökande hot Det måste också finnas möjlighet att snabbt sätta in reserver. När Frankrike i augusti 2008 förlorade minst 10 soldater i ett afghanskt bakhåll kritiserades regering och militärledning hårt för att förbandet skulle ha haft bristande understöd – inte minst från luften (helikoptrar och/eller obemannade farkoster). Den svenska diskussionen om tillförsel av stridsfordon till Afghanistan förefaller mot denna bakgrund milt sagt egendomlig. För det andra har även icke-statliga aktörer tillgång till kvalificerade vapen, vilket demonstrerades när Hizbollah 2006 träffade ett israeliskt örlogsfartyg med en kvalificerad sjömålsrobot. För det tredje skulle en konfrontation med Ryssland kräva mycket kvalificerad materiel – och när konfrontationen är ett faktum är det för sent att skaffa ny materiel, skapa doktriner för dess användning och att utbilda personal.

Finns det då inte en motsättning mellan internationella operationer och försvaret av det svenska territoriet? Ja och nej. Å ena sidan så måste också Sverige solidariskt bidra till försvaret av gemensamma intressen. Å andra sidan binder varje internationell insats resurser för lång tid. Nedrustningen medför då att allt färre resurser blir tillgängliga för att möta hot mot landets och dess invånares säkerhet. På sikt innebär dessutom prioriteringen av omedelbar insatsförmåga på bekostnad av materiell förnyelse att ett gigantiskt moderniseringsbehov uppstår i framtiden.

Ur ett internationellt perspektiv kan den svenska prioriteringen tyckas vara positiv. I själva verket kräver vår solidaritet med andra EU-medlemmar mycket mer. Också de har rätt att anta att Sverige inte är militärt vakuum och därigenom ett potentiellt hot mot den europeiska stabiliteten. De har också rätt att kräva att Sverige solidariskt bidrar till den europeiska förmågeutvecklingen och försvarsforskningen inte bara på kort utan även på längre sikt. Det är också rimligt att anta att president Obama kommer att insistera på att européerna ökar sina bidrag till den gemensamma säkerheten.

En nationell strategi måste åtminstone innehålla tre komponenter: skydd av nationen och dess medborgare, försvar av egna och gemensamma intressen samt en resursstrategi som ser till att Försvarsmakten har den materiel den kan behöva för att möta såväl aktuella som framtida hot. Denna resursstrategi måste grunda sig på kvalificerad forskning.

Forskning behövs också för att förstå vad som händer i vår omvärld och som grund för vår politik och våra insatser – civila såväl som militära. Forskning av denna typ är alltid långsiktig; det tar tid att bygga upp kunskap. Försvarsforskning bör därför inte ses som en stödverksamhet för försvaret utan som en nationell tillgång. Sverige behöver ett nationellt strategiskt forskningsprogram som inte bara innefattar FHS och FOI utan också involverar svenska och internationella universitet och forskningscentra. Då ökar möjligheterna att fatta rätt beslut när omvärldsutvecklingen ställer nya krav på det svenska försvaret.

Kommendör Lars Wedin är knuten till Försvarshögskolans strategiavdelning och gästforskare vid CEREM (Centre d'Études et de Recherche de l'École Militaire) i Paris.

1 Rupert Smith, The Utility of Force. The Art of War in the Modern World (London: Allen Lane. Penguin books 2005).

2 Colin S. Gray, Another Bloody Century. Future Warfare (London: Weidenfeld & Nicholson 2005).

3 Robert Kagan, The return of history and the end of dreams (New York: Knopf 2008).

Sverige bidrar till säkra sjövägar utanför Somalias kust, där frekventa piratangrepp mot sjöfarten förekommer. Bilden visar HMS Malmö till sjöss.

Foto: 3 sjöstridsflottiljen/Försvarets Bildbyrå