Händelserik start på 2009

Om händelserna i början på år 2009 är en möjlig indikator på intensiteten i den utrikes- och säkerhetspolitiska utvecklingen under resten av året, lär vi inte komma att lida av nyhetstorka. Detta gäller vare sig på det internationella eller nationella planet.

Vapnen har, åtminstone tillfälligt, tystnat i Mellersta Östern. Få om ens någon verkar på allvar tro på en långsiktigt fredlig lösning. Hamas raketbeskjutning av Israeliskt territorium kommer sannolikt att fortsätta liksom de återkommande israeliska militära repressalierna.

Den nye amerikanske presidenten Barack Obama väcker omvärldens, nästintill euforiska, förhoppningar på förändringar i USA:s politik. Ett faktum som möjligen dämpar entusiasmen är att Obama är vald av det amerikanska folket och således i första hand kommer att tillvarata de nationella intressena. Precis som vilken annan nations statsöverhuvud och regering som helst. Den nya administrationen i Washington står inför mycket stora utmaningar. Ekonomin, krigen i Afghanistan, i Irak samt det så kallade ”långa kriget” mot aktörer vars verkansmedel utgörs av terrorism, är några stora problemområden. Andra utmaningar handlar om att stärka den transatlantiska länken liksom dialogen med Ryssland samt att utveckla goda relationer med Kina.

De ryska gaskranarna har åter vridits på. Här handlar det inte om tämligen harmlösa teknikaliteter sammanhängande med leveransproblem och påstådda ukrainska gasstölder. Fastmer är det så kallade gaskriget ett utslag av rysk maktpolitik vars utgångspunkt är att geopolitik är något i högsta grad relevant för makthavarna i Kreml. Den ryska staten utnyttjar de maktmedel som anses lämpliga för aktuell situation. I Georgien användes militär makt. Nu senast har vi sett en mindre dramatisk maktanvändning i form av energivapnet.

Ofta anförs att de ökade ryska militära ansträngningarna är mycket måttliga jämfört med USA:s, för att inte tala om USA:s militära kapacitet sammanvägd med den övriga västliga alliansens. Dessa amerikanska liksom allierade resurser är dock till stor del bundna i pågående krig i bland annat Afghanistan och Irak. Den lika enkla som rimliga slutsatsen av detta sakförhållande är att Moskvas handlingsfrihet inom sitt primära intresseområde, de tidigare republikerna i sovjetimperiet, är ökande, inte minst möjliggjord av den pågående militära upprustningen. Rysslands militära förmåga utanför det egna närområdet är starkt begränsad. Än så länge, skall tilläggas. Minst lika viktig som den rent fysiska militära förmågan är den politiska viljan att verkligen använda denna maktapparat. Här har Moskva gett näst intill övertydliga signaler, vars uttolkningar i väst många gånger tangerat det ”snällistiska”.

Vad händer om Ryssland ingriper i de baltiska republikerna under förevändning att skydda där boende ryssar. Vem har kapacitet att ingripa? NATO? EU? Den bistra sanningen bedöms vara att ingen har denna kapacitet givet nedrustade europeiska försvarsmakters inriktning på internationella operationer och USA:s engagemang i ovan nämnda krig. Det helt avrustade Gotlands läge i en sådan situation riskerar snabbt att bli kritisk eftersom de baseringsmöjligheter som ön erbjuder, inte minst för luftförsvars- och kustrobotförband, är utmärkta, då man därifrån kan behärska stora delar av södra Östersjön. Lägg härtill det ryska gasledningsprojektet i samma hav och vi ser konturerna av en ny säkerhetspolitisk och militärstrategisk situation under framväxt. Östersjöns strategiska betydelse får här en annan och allvarligare innebörd än de mera troskyldiga uttolkningar som gjorts av innebörden i begreppet ”ett fredligt hav”.

På hemmaplan har Folk- och Försvars årliga konferens i Sälen genomförts. Förutom folkpartiledarens uttalande, vars kärnbudskap handlade om behovet av säkerhetspolitisk tillnyktring, blir letandet efter tydliga ställningstaganden ganska fåfängt. Att Försvarsmakten skall kunna leverera effekt internationellt liksom nationellt har åter upprepats. Men var finns substansen, särskilt vad gäller den nationella förmågan utgående ifrån tecknen på en inte helt positiv omvärlds- och närområdesutveckling? Och var finns substansen i ett svenskt samhällsförsvar?