Olof Santesson:

En förklaring till världens onda

Året 2008 slutade mörkt. Förutsättningarna för nya tekniska landvinningar och ökat välstånd borde kanske aldrig ha varit bättre. Men terrordåd, våld i Mellersta Östern, en snabbt uppblossande global finanskris och vånda för miljöhot som präglade perspektivet, och framtiden tycks inte lovande. Hur har vi kunnat hamna så illa efter en hoppfull upptakt med det kalla krigets slut? Dagens Nyheters förre politiske redaktör menar sig ha funnit en huvudförklaring.

De som under 2000-talet har följt Niklas Ekdals skriverier har inte minst lärt känna honom som en uppslagsrik essäist, städse beredd att i det lilla formatet på tredjesidan pröva nya infallsvinklar. Med skriften Europa & skulden har han nu prövat sina tankar i bokform. Den tes som han här för fram är att det var omvälvningarna 1914-1918 som gav upphov till de flesta av vår tids säkerhetspolitiska problem. De utgör, skriver han, början till den moderna erans nihilistiska och industrialiserade våld, både från staters och terroristorganisationers sida.

Essä betyder prov eller försök av vanligtvis måttlig omfattning. Men Ekdals förläggare SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, har bestämt sig för att lansera ett annat och betydligt större format, med hans bok som nr två i en ny serie.

Ett försök på mer än 140 sidor låter nästan motsägelsefullt men ger givetvis möjlighet till en breddning och plats för en mångfald av uppslag. Greppet är likafullt inte helt problemfritt. Förre utrikesministern Jan Eliasson snuddar vid problemet när han i en kommentar till Ekdals skrift skriver att dagens problem paradoxalt nog framstår som ”både tydligare och mer komplexa efter Ekdals mångsidiga genomlysning”. Risken är att författaren tidvis skymmer sitt eget budskap med kanske alltför många aspekter.

Ett skäl är att Ekdal har en bred och varierad bakgrund som säkerhetspolitisk tänkare. Han är inte bara berest i Mellersta Östern och Europa utan har tjänstgjort vid försvarsstaben och som FN-officer, i Libanon 1984-1986, i Saudiarabien och Kuwait 1991 före sin insats som ledarskribent, först i Expressen och sedan i Dagens Nyheter. Under ett halvår i Oxford 2004- 2005 ville han som forskare ta sikte på en geopolitisk koppling mellan händelserna 1914-1918 och det pågående ”kriget mot terrorismen”.

Fokus lade Ekdal på arvet efter det osmanska imperiet. Men han fann trådar mellan första världskriget och kriget mot terrorismen som var ”lika mycket kulturella, psykologiska och ideologiska som geografiska”. Första världskrigets industriella slakt utplånade enligt författaren 1800-talets globalisering (dåtidens öppna gränser) och ledde vidare till fascism, nazism och kommunism, till ett ännu värre andra världskrig. ”Det kalla kriget som därpå följde hade sånär kunna sluta med Harmagedon”, skriver han.

Likt nästan alla lägger Ekdal skulden för krigsutbrottet på tidens diplomati och militarism som överrumplade vanliga människor. Under kriget, skriver författaren med en karaktäristisk koppling, skedde en dramatisk övergång från massiv okunnighet till massmobilisering, ”vilket i förlängningen också innebar kollektiv terror”. Det första världskriget var den första mediedrivna konflikten, hävdar Ekdal. Han ser ett historiskt mönster enligt vilket ny medieteknologi alltid har skapat turbulens: tryckpressen bidrog till religionskrigen, dagstidningarna till första världskriget, radio och film till fascismen och mobiltelefoner till modern terrorism.

Således 1914-1918 som utgångspunkt för allt ont. Det råder nog ingen tvekan om att första världskriget har kommit på tapeten efter att länge ha vilat i skuggan av det andra. Det man tar fasta på är ett massindustriellt mördande och parternas beredvillighet att använda stridsgaser. En militärhistoriker skulle möjligen invända mot den totala dominansen för en schablonartad bild byggd på skyttegravseländet i Flandern. På östfronten var kriget rörligare, och i väst prövade tyskarna mot slutet djärva framstötar med stormavdelningar, små eldkraftiga enheter. Det lade grunden till det häpnadsväckande blixtkriget i början av andra världskriget som också tillhör dagens storpolitiska och militära arv.

För Ekdal är dock annat viktigare. Han tar mordet på den österrikiske tronföljaren i Sarajevo i juli 1914 som vår tids första terrorhandling med globala implikationer, följd av turkarnas angrepp på armenierna som det första planerade folkmordet. Och han avslutar sin bildningsresa med att i Oxfords arkiv läsa 1918 års brittiska rapporter om det befriade Mesopotamiens framtid samtidigt som han hör samma saker sägas om Irak av USA:s president och Storbritanniens premiärminister. Det kallar han en hisnande upplevelse.

”Den vite mannens börda förblir sig märkvärdigt lik. Motiveringarna för att den måste bäras är desamma och motståndet från dem som ska civiliseras lika hårt som förr”, konstaterar han.

Likt många samhällskritiker vänder Ekdal sin bitande kritik framför allt mot västvärlden. I vad han kallar ”våldets demokratisering” vid 1900-talets början ingick inte enbart anarkisters och andras terrordåd utan även slagfältets industriella terror och terror mot civilbefolkningen i form av flygbombning.(Det senare skedde dock i blygsam skala under första världskriget för att bli desto värre och grymmare under andra världskriget.)

Terrorismen och dess ursprung bildar således den röda tråden hos Ekdal. Hans bild av vår tid är ganska sinister. Här befinner man sig långt från en 2008 uppmärksammad bok, The Post-American World, enligt vilken våldet i världen kulminerade strax före Sovjetunionens kollaps. Dess författare, Fareed Zakaria, uppehåller sig främst vid hur andra länder med Kina i spetsen håller på att växa ikapp med USA. Han ser terrorism som ett marginellt problem, som vi dessutom har allt lättare att hantera. Terrorn den 11 september 2001 påverkade finansmarknaderna två månader, efter dådet i Madrid 2004 hämtade sig marknaden på en månad, i London i juli 2005 tog det 24 timmar.

En analys av dagens stora ekonomier engagerar inte i första hand Ekdal. Han använder ett moraliskt raster. Vi ska inse att några bär ansvaret för det som har gått snett.

Läsaren förblir här osäker på hur mycket Ekdal exempelvis vill lägga skulden för dagens problem på sönderfallet av Europas kejsardömen. Det var ju inte nödvändigtvis ett givet resultat av första världskrigets europeiska katastrof. Däremot förvånar det inte att han utifrån sin studieinriktning lägger skulden för de olyckor som har drabbat Mellersta Östern på hur krigets två överlevande och segrande demokratier, Frankrike och Storbritannien, ville organisera orienten efter det osmanska väldets fall och stycka upp den sinsemellan.

Den bilden är förstås gängse i all västerländsk historieskrivning kring bakgrunden till vår tids misär och kriser i den muslimska världen. Något kan man nog säga att Ekdal här riskerar att slå in öppna dörrar. Men hans redovisning drivs på av ständigt nya aspekter i ett snarast hetsigt tempo, och uteslutet är alls inte att många läsare kan komma att känna sig stå inför en kraftfull ögonöppnare.

Med sin stora receptiva förmåga tillägnar sig författaren också många analyser som ger nya perspektiv – exempelvis en tänkbar djupare koppling mellan Al Qaida och Saddam Hussein, dessa två fiender. Det irakiska Baathpartiet och den militanta islamismen skulle enligt resonemanget vara två grenar av samma impuls, nämligen muslimsk totalitarism, en muslimsk variation på ett gammal europeiskt tema, symboliserat av nazism, fascism och kommunism.

Var återfinns då den enda supermakten i Ekdals schema? Att han har ett särskilt ont öga till George W Bush som omdömeslös katastrofpolitiker och fiende till mänskliga rättigheter är tämligen självklart. Författaren presenterar en ganska roande parallell mellan USA-presidenten och Tysklands siste kejsare Wilhelm II. Men arvet från första världskriget är väl här inte särskilt glasklart.

Mot slutet är Ekdal faktiskt också själv inne på att den geopolitiska betydelsen av internationell terrorism, arabvärldens inre problem och relationen islam-väst är i nivå mellan Rysslands eller Afrikas. Men det är USA, EU och Kina som formar morgondagens värld, delvis i en stormaktskonkurrens som är ett eko av 1800-talets. Av de tre ser han EU som den mest godartade kraften och han tror att bakom dess postnationella, altruistiska attityder märks ett mått av kompensation för det förflutna. Och detta Europa har en historisk plikt, avslutar Ekdal, att påminna om världskrigens lärdomar och förhindra att liknande katastrofer händer igen.

Från hot till bot, alltså. Ja, med Niklas Ekdal blir det en något häftig resa.

Olof Santesson var utrikesredaktör i Dagens Nyheter 1973-1998.

Niklas Ekdal: Europa & skulden. Från första till fjärde världskriget, SNS essäer, Stockholm 2008.