Tommy Jeppsson:

Krig och ”gaskrig ”

Så har vapnen tystnat i Gaza. För den här gången, är det säkrast att tillägga. Få, om ens någon vågar tro/hoppas på ett trendbrott i denna av krig hemsökta region.

Tidpunkten för den israeliska inmarschen i Gazaremsan var från inrikespolitiska utgångspunkter väl vald mot bakgrund av det val som hölls i landet i början av februari. Det klassiska mönstret för en regering att visa handlingskraft inför ett nära förestående val i syfte att få väljarnas förtroende har åter tillämpats. I ett Israel som såväl självvalt som påtvingat drabbats av återkommande krig har det varit viktigt för den, i skrivande stund, sittande regeringen att visa handlingskraft i syfte att inte förlora regeringsmakten.

Strategiska syften

Säkrandet av landets gränser är en avgörande faktor för staten israels överlevnad som självständig nation, vilket har varit det yttersta motivet bakom den militära inmarschen i Gazaremsan. Sak samma gäller de grundläggande målen med samtliga Israels krig. Sinaikriget 1956 hade som ett viktigt mål att förstöra den egyptiska krigföringsförmågan för att därmed säkra Israels gräns mot detta land. Sexdagarskriget 1967 tillämpade en militär strategi som byggde på ett förebyggande angrepp, där den israeliska segern resulterade i säkra gränser mor Egypten, Jordanien och Syrien. Yom Kippur-kriget 1973 säkrade gränserna mot huvudmotståndarna Egypten och Syrien. Trygga gränser har legat bakom byggandet av muren mellan Israel och västbanken, liksom i samband med angreppet mot det Hizbollahkontrollerade södra Libanon år 2006.

Israeliska operativa/taktiska mål

En reducering av Hamas militära förmåga har varit ett viktigt operativt och taktiskt mål med den israeliska upptrappningen av konflikten till det drastiska beslutet att genomföra ett militärt angrepp. Att slå ut och/eller tillfångata så stora delar av ledarskiktet som möjligt, att förstöra materiel liksom att slå ut och/eller tillfångata Hamassoldater bedöms ha varit viktiga syften. Stoppandet av Hamas raketbeskjutningar mot civila mål i Israel har här varit ett viktigt delmål.

Samtidigt har de israeliska planerarna haft helt klart för sig att man inte skulle lyckas eliminera Hamas som militär aktör. En väpnad organisation som uppträder och organiseras efter gerillakrigföringens principer, som verkar bland folket och får dess åsiktsmässiga stöd liksom logistiska uppbackning, är ytterligt svår att besegra. Att ta steget fullt ut och ockupera Gazaremsan har överhuvudtaget inte varit ett realistiskt alternativ givet en israelfientlig befolkning som uppgår till 1,5 miljon människor.

En kontraproduktiv militär insats

Det finns att antal faktorer som motverkar syftet med den israeliska militära inmarschen. Förlusterna i liv och skadade i Gaza, liksom den infrastrukturella ödeläggelsen kommer sannolikt att radikalisera fler palestinier liksom många människor i de övriga arabländerna. Inte minst det israelfintliga Iran välkomnar en sådan utveckling. Detta är inte ett israeliskt intresse. Inte heller är det i Israels intresse att sympatin för landet hotar att minska i världssamfundet som helhet.

De israeliska operativa och taktiska framgångarna bedöms marginella satt i relation till det strategiska pris som landet är på god väg att få betala. En sådan kostnad är som nämnts negativa reaktioner i Omvarlden. Israel har gjort exakt det Hamas önskar. Det israeliska militära ingripandet kommer att stärka stödet för Hamas i de palestinska områdena. Detta minskar möjligheterna till en fredlig uppgörelse och reducerar Israels förtroendekapital i Omvarlden.

Att Hamas bidrar till förluster hos den egna befolkningen är en underordnad fråga om handlandet tjänar ett överordnat strategiskt mål. Här är Hamas lika cynisk i sitt handlande som vilken annan gerilla-/upprorsrörelse som helst. Samma förhållningssätt gäller givetvis staters agerande.

Bilder som denna väcker starka känslor och är effektiva i det allt betydelsefullare mediakriget.

Foto: Mats Nyström/Försvarets Bildbyrå

Dispyten kring de ryska gasleveranserna handlar om större saker än energipriser och människor som fryser i Europa. Vad vi bevittnar är ett utslag av klassisk rysk geopolitik, där ambitionen om en långsiktig återtagning av det postsovjetiska området står på agendan. Detta är överordnat intäkter från gasleveranserna till andra länder. Här gäller frågan framför allt Ukrainas framtid. Antingen som suverän nation, vilken själv väljer sin roll inom det internationella samfundet, alternativt hamnar i någon form av chimär självständighet där Kreml håller i taktpinnen.

Ryssland använde militärt våld i Georgien, där EU de facto lade sig platt för Moskva. Georgiens president Saakashvili har än så länge lyckats att bibehålla sitt ämbete och landet har ingått ett bilateralt strategiskt partnerskapsavtal med USA.

Energivapnet i första hand

I Ukraina kan inte Ryssland upprepa tillvägagångssättet från Georgien. Riskerna för ett tidsmässigt utdraget krig med det militärt starkare Ukraina bedöms avskräcka makthavarna i Moskva. I stället finns energivapnet att tillgå. Här anses den nuvarande krisen allvarligare än 2006.

Det nyligen avslutade kriget mellan Israel och Hamas i Gazaremsan, USA:s krig i Afghanistan och Irak samt mot internationella icke statliga våldsaktörer som använder sig av terrorism som taktiskt tillvägagångssätt, tillsammans med en världsomfattande ekonomisk recession, utgör ett närmast perfekt tillfälle för makthavarna i Kreml att tala maktspråk. I detta fall är syftet att dels få till stånd ett maktskifte i Kiev, dels att förhindra ett ytterligare närmande till väst av Ukraina. Medan världssamfundets blickar är riktade mot nämnda krig samt den ekonomiska världskrisen, har tidpunkten varit mycket lämplig för att använda energivapnet.

Problem med infrastrukturen

Ryssland eftersträvar en gaskartell modell OPEC, samtidigt som det finns anledning att befara att priset på den ryska gasen står i nära relation till förhållandet mellan aktuellt lands statsledning och Ryssland. Den tydligaste fallstudien för att bekräfta den rimliga sannheten i påståendet får sökas i den aktuella krisen mellan Moskva och Kiev. De ryska infrastrukturella satsningarna inom gasindustrin har främst fokuserat på distributionsnätet och inte i utvinningsledet där det uppges att gammal utrustning som är färdig att utbytas dominerar bilden. Detta har lett till leveransproblem som kan antas bli förvärrade.

President Dimitrij Medvedev har tydligt deklarerat att de tidigare sovjetrepublikerna utgör Rysslands legitima intressesfär. Dessa numera självständiga staters beroende av rysk olja och gas understryker substansen i den ryske presidentens uttalande. Ryssland anklagar Ukraina för gasstölder och att Moskva av detta skäl tvingats vrida av gaskranarna. Flera analytiker hävdar i stället uppfattningen att gasen stängts av på grund av bristande investeringar och underhåll i produktionsledet liksom att det en tid rått stark kyla.

EU:s beroende av ryska gasleveranser har tilltagit. Detta sammanhänger med att gasen i Nordsjön minskar varför det inte återstår så många alternativ än att köpa gas från Ryssland oaktat försöken att minska detta beroende, vilket har hög prioritet på den politiska agendan i många huvudstäder inom EU. Denna situation gynnar de kort som Ryssland har på handen.

Det handlar inte om energin

Dispyten om gasen har på ytan verkat relativt trivial och fokuserad på tekniska problemställningar och följaktligen rimligt enkel att lösa eftersom Ryssland profiterar på sin gasexport. Mot detta står tolkningen att varken Ryssland eller Ukraina är särskilt angelägna om att bilägga tvisten. Det handlar om fundamentala frågor som i mycket har sin upprinnelse i den ukrainska revolutionen från år 2004, med dess mycket tydliga politiska vindkantring västerut. Av detta följer Moskvas utpressningspolitik mot det ukrainska ledarskiktet som går ut på att problem står för dörren om landet fortsätter med sin provästliga kurs.

Den kärva ryska hållningen har sitt ursprung i att Moskva under den svaghetsperiod som följde på sovjetimperiets kollaps tvingades att acceptera förlusten av Baltikum och Centralasien. Att i nuläget acceptera ett västorienterat Ukraina som strävar mot NATO-medlemskap är bortom all acceptans inte minst utgående ifrån att hälften av befolkningen utgörs av etniska ryssar.

Avslutning

Såväl Georgien som Ukraina är geografiskt belägna inom vad Ryssland uppfattar som sin intressesfär. I fallet med Georgien använde Moskva det militära maktmedlet medan Ukraina har fått känna på effekterna av energivapnet, vilket givetvis är en lägre nivå på konfliktskalan. Geopolitik är i högsta grad en realitet för makthavarna i Kreml vars konsekvens blir att de inom intressesfären situationsanpassat använder lämpligaste maktmedel för uppnåendet av politiska mål.

Det verkar som om Kreml önskar att misskreditera de politiska makthavarna i Kiev genom att försvåra för normala samhällsfunktioner att fungera, varmed signalen sänds till medborgarna att den ukrainska staten inte har full kontroll över situationen. Samtidigt sänds en mycket tydlig signal från Moskva till de centraleuropeiska staterna att ett stöd för ett ukrainskt NATO-medlemskap renderar negativa påföljder.

Tommy Jeppsson är överstelöjtnant och tjänstgör som lärare i strategi vid Försvarshögskolan i Finland samt är redaktör för vårt försvar.

Ukraina är starkt beroende av västligt stöd. Bilden visar ett möte mellan NATO:s generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer och Ukrainas utrikesminister Volodymyr Ogryzko.

Foto: NATO