Bo Hugemark:

Som katten kring het gröt

Den svenska uttalade beredskapen att hjälpa grannar militärt kan bli helt avgörande för att en kris får en lycklig utgång. Men är den trovärdig så länge vi undviker NATO-frågan?

”Är det möjligt att planera en försvarsmakt som i krig är beroende av hjälp utifrån, utan att ha uttryckliga säkerhetsgarantier?” Den frågan ställde moderatorn Ulf Wickbom till ÖB Håkan Syrén vid Sälen-konferensen 2005. Överbefälhavaren försökte slingra sig ur frågan genom att säga att säkerhetspolitiken var statsmakternas sak, men Wickbom släppte inte taget: frågan gällde hur ÖB såg det som ansvarig för planeringen av Försvarsmakten. Varefter ÖB svarade kort och kärvt: ”Nej.”1

Nu har ju den politiska ledningen huggit av den gordiska knuten genom vår egen solidaritetsdeklaration, att vi förväntar oss hjälp av nordiska länder och EU-medlemmar om vi angrips. Mot ”löftet” att själva inte stå passiva om dessa skulle hotas. Och ett tydligt uttalande att vi skall kunna ge och ta emot militär hjälp.2

Vilka tankar kommer Försvarsministern och vår nye ÖB, i hans roll som regeringens främste militäre rådgivare, att göra sig då det gäller de långsiktiga frågorna rörande vår nationella strategi. Foto: Niclas Ehlén, Combat Camera

Nådatiden

Inte mycket diskuterades om vårt existensförsvar i Sälen 2005. Då var det en etablerad sanning att ett eventuellt hot låg minst tio år borta. En föreställning tillräckligt sövande för att man skulle kunna skjuta upprustningsproblemet framför sig. Trots att ÖB vid samma konferens på frågan hur fort det skulle gå att ”stampa arméer ur marken” svarade, inlindat men upplysande: ”Det tar 12 år att utbilda en bataljonschef.”

Av dagens debatt att döma verkar det som om många anser att nådatiden kan ha krympt. Men vad det är för slags hot som vi skall kunna möta, därom talas i mycket svävande ordalag.

Myten om det tydliga hotet

Ett mantra i den försvarspolitiska debatten under de senaste decennierna ha varit att ställa det oklara läget idag i motsats till det tydliga hotet under kalla kriget. Det är på sin höjd en halvsanning. Visst fanns det klart utformade angreppsfall, som låg till grund för försvarsplaneringen. Men att teckna trovärdiga scenarier för hur krig skulle kunna bryta ut var inte lätt. Den grundläggande svårigheten var vår tendens till mirror-imaging, att tillskriva motståndaren samma värderingsgrunder som våra egna, att inte inse att han i olika – mer eller mindre desperata – situationer kanske inte såg alternativen angripa-avstå som relevanta. Vi gick i ”rationalitetsfällan”.

Att Sverige ändå bibehöll en stor försvarsmakt, om än med en del allvarliga brister beträffande kvalitet och beredskap, kan väl tillskrivas två huvudorsaker. Dels en del tunga arv: värnplikt, försvarsindustri, förbandslokalisering och neutralitetspolitik. Dels vad som brukar kallas ”rysskräck” men snarare var en välgrundad misstro mot en stormakt med överstark krigsmakt, motbjudande samhällssystem, offensiv ideologi och ett långt ifrån fläckfritt förflutet i umgänget med grannländer. Och till detta olika aktiviteter under ytan, till lands och till sjöss. Vi har ett facit idag: det gick bra. Men vem vågar påstå att detta var ödesbestämt, att det inte fanns tillfällen då en desperat sovjetledning bedömt krig oundvikligt eller att någon förlorat kontrollen över alla vapensystem som förutsatte att man ”sköt första salvan”?

I rationalitetsfällan igen

Idag har vi fått en förnyad debatt om vårt existensförsvar inför åsynen av hur vår store granne i öster börjar visa välbekanta otrevliga drag. Innebär detta militära hot i vårt område? Nej, säger många förståsigpåare. I Georgien javisst, men inte här. Ryssarna har gett upp Baltikum, inte minst på grund av dess NATO-medlemskap. Andra påtryckningsmedel ja, militär invasion utesluten.

Trots våra erfarenheter under senare år av snabba lägesförändringar tenderar vi här åter att värdera framtida hot som om den presumtive angriparen använder vår bedömandemall i dagens situation. Vi riskerar än en gång att gå i rationalitetsfällan.

Liksom under det kalla kriget är det viktigt att se långsiktiga faktorer som i ogynnsamma fall kan leda till hot och angrepp. Den grundläggande drivkraften för hot som kan komma att riktas mot de baltiska staterna är den ryska geopolitiska synsättet i kombination med en imperialistisk nostalgi. Det mest tydliga uttrycket för detta är Vladimir Putins uttalande 2005 om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största geopolitiska katastrof. Detta innebär latenta revanschistiska motiv som under vissa omständigheter skulle kunna utlösa aktioner för att öka kontrollen över, eventuellt ockupera de baltiska staterna.

Risk för fait accompli

Rysslands utveckling mot auktoritärt och kleptokratiskt styre gör att det kommer att finnas allt färre krafter som kan verka återhållande på en expansiv utrikespolitik. Samtidigt kan den leda till att den ekonomiska utvecklingen försämras och de sociala klyftorna ökar. Det kan fresta regimen att söka avleda missnöje genom aggressiv nationalism.

Ett av medlen för den ryska politiken mot ”det nära utlandet” är enligt den s k Karaganovdoktrinen de ryska minoriteterna i f d Sovjetrepubliker, vilka skall uppmuntras att kvarstanna och behålla sin ryska identitet.3 Ryska åtgärder för att åstadkomma detta kan skapa sådana situationer (såsom i statykrisen i Tallinn 2007) som kan förstärka motiven i Ryssland för revanschism.

Men bör inte balternas NATO- och EU-medlemskap vara avhållande? Jovisst, men Alliansens fasta sammanhållning, USA:s starka närvaro i Europa och kärnvapnens roll under det kalla kriget hindrade oss inte från att förutsätta att krig ändå kunde utbryta. Kan vi vara säkra på att NATO och/eller EU idag skulle kunna agera så snabbt att ett fait accompli i Baltikum kunde förhindras. Eller inleder en befrielseoperation mot ett ryskt hot att med kärnvapen försvara tagen terräng?

Tungan på vågen

Det är faktiskt lättare att teckna trovärdiga krigsscenarier i Östersjöområdet idag än under det kalla kriget. De är också det minst osannolika kris- eller krigsfall som kan beröra oss.

Det är alltså snarast första delen av solidaritetsdeklarationen – hjälpa andra – som är högaktuell för svensk säkerhets- och försvarspolitik. Men hur trovärdig är den?

Inte så stor, om man ser den som att den regionala stormakten Sverige kommer utsatta grannar till hjälp. Men det handlar snarare om vår del i större biståndsaktioner. Vår betydelse ligger då på två plan: det militära – vi och Finland kan snabbast vara på plats och i bästa fall avskräcka från angrepp eller undandröja förevändningar för ingripande. Det politiska: en svensk-finsk aktion kan bli tungan på vågen, framtvinga ett beslut hos västliga stormakter att ingripa. Detta både på grund av den psykologiska och politiska effekten – demonstrera demokratiernas sammanhållning – och den militära – hålla brohuvudet.

En svår pedagogisk uppgift

Hoppeligen funderar nu försvarspolitiker och försvarsplanerare vidare på vilka reella resurser som krävs för att göra solidaritetsdeklarationen trovärdig. Att vår egen kraft ej är tillräcklig står väl klart för alla. Det krävs därför en mycket långtgående operativ samplanering och ett reellt inflytande i en politisk beslutsprocess före och under en kris.

Därmed tillbaka där jag inledde, om alliansfrihetens vara eller inte vara. Reellt är den ju omöjlig genom vår egen solidaritetsdeklaration, som inte är mindre bindande än NATO:s artikel 5, och genom den nödvändiga operativa samplanering som behövs. Den allvarligaste följden av att utesluta NATO-medlemskap är att man missar ett nödvändigt pedagogiskt instrument för att, om en kris uppstår, få folklig uppslutning för att hjälpa grannar. Hur skall man få ett stort antal medborgare som efter ett och ett halvt decennium tror att vi för en neutralitetspolitik att ställa upp för att skicka soldater till ”närområdet” (som det heter inlindat i de officiella dokumenten)?

Bo Hugemark är överste och säkerhetspolitisk kommentator.

1 Bo Hugemark: ”Konferens om katastrofer och kriser”, vårt försvar 1/2005, sid 31.

2 Regeringens proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar.

3 Se Bo Hugemark: ”Till vänners hjälp – med vad”, vårt försvar 4/2008, sid 35.