Peter Lundberg:

Behövs försvarsindustrin?

Det kalla krigets behov formade försvarsindustrin i Sverige. Ett fåtal företag, där staten ägde väsentliga delar, levererade det mesta till försvaret i så kallade monopolupphandlingar med full insyn från statens sida.

Jas 39 Gripen är ett bra exempel på vad svensk försvarsindustri kan åstadkomma.

Foto: Håkan Brandt/Försvarets Bildbyrå

Staten tog ett stort ansvar för industrins forskning och utveckling och långsiktiga inriktning. Denna epok byggde upp den kunskap och den teknik hos den industri vi har och som Sverige idag kan skörda frukterna av genom omfattande exportintäkter.

En ny tid

Efter murens fall ändrades förutsättningarna dramatiskt för alla parter. Försvaret fick nya uppgifter, behoven av ny materiel minskade, upphandlingar i konkurrens ökade och industrin privatiserades. Detta, liksom ett mer marknadsekonomiskt synsätt från statens sida, ledde till snabba förändringar i försvarsindustrin i form av omstruktureringar och ominriktningar. Försvarsindustrin klarade nedgången på hemmamarknaden då man inom många produktområden var konkurrenskraftig på exportmarknaden. Det har vid export varit och är viktigt att ha en referenskund från det egna landet för att få trovärdighet. Det svenska försvaret har internationellt ett mycket gott rykte och är en bra referens för de svenska företagen. Man har via exporten kunnat bibehålla den, inom många teknikområden, unika kompetens som finns hos företagen. Försvarsindustrin har också varit en attraktiv samarbetspartner till utländska företag trots att Sverige är ett litet land.

Exportframgångar

Staten har en stor del i denna framgång. Staten och industrin har på ett bra sätt förvaltat arvet efter det kalla kriget till allas nytta. Johan Tunbergers (KKrVA Handlingar och tidskrift 3-2008) kritik över misslyckade och olönsamma projekt, utveckling av projekt vi inte behöver, ”guldplätering” och orimliga utvecklingskostnader känns märklig när vi ser en mängd produkter som nu har blivit världsberömda exportframgångar: stridsfordon 90, bandvagnar, stridsbåt 90, pansarvärnsvapnet AT4, granatgeväret Carl-Gustaf, RBS15, RBS70, RB56, RB57, Haubits 77, luftvärnskanon M57, ammunition, telekrigsystem, radarstationerna Giraffe, Arthur och Erieye, Multi-/IR-sensorer m.m. Listan kan göras längre.

Exempel på mobilt ledningssystem. Detta är i bruk på Arlanda. Foto: SAAB

Viktiga exportintäkter

Exportframgångarna är också ett levande bevis på att egenutvecklade produkter inte blir dyrare än köp från ”hyllan”. Det har i många projekt varit så att utvecklingskostnaderna har återbetalats helt i form av skatteintäkter och royalty. Åren 2003-2008 exporterade företagen för 111 miljarder kronor. Att industrin skulle medverka till Försvarsmaktens död för att tillgodose sina kortsiktiga intressen, som Johan Tunberger hävdar, är inte heller det sant. Problemet är möjligen att exportintäkterna inte återinvesteras hos Försvarsmakten. Inte ens den royalty som företagen betalar vid export. Vi kan alltså konstatera att dagens försvarsindustri, förutom att vara en leverantör till Försvarsmakten, ger Sverige exportintäkter och är också en viktig och framgångsrik del av det svenska näringslivet.

Behov av en strategi

Utan satsningar på forskning och teknikutveckling kommer varje typ av högteknologisk industri snabbt förlora sin relevans och förmåga. Det gäller också försvarsindustrin vars marknad styrs av staters politik och behov. Grundläggande för den framtida industrin är att den fortsatt kan uppvisa konkurrenskraft beträffande såväl kostnader som för kvalitet och kompetens. Av olika skäl står utvecklingen av en konsoliderad, konkurrenskraftig och kompetent europeisk teknikbas högt upp på EU:s agenda och borde göra så även i Sverige. För att påverka utvecklingen inom EU och för att tillvarata svenska intressen i denna process behövs en stark och väl sammanhållen svensk försvarsindustripolitik. Det finns flera anledningar att tydliggöra nyttan av en nationell försvarsindustri och dess teknologi som en del av säkerhets-, försvars- och näringspolitiken. Vi efterlyser helt enkelt en försvarsindustristrategi. Säkerhets- och försvarsindustrin ber inte om stöd eller subventioner, men däremot behövs en långsiktig inriktning och rättvisa spelregler.

Peter Lundberg är Vd för Säkerhets- och försvarsföretagen