Lars Wedin:

Inga hot i sikte?

När regeringen plötsligt beslöt att förrådsställa 14 stridsvagnar på Gotland utbröt en delvis upphetsad debatt. Var nu detta ett bevis på att regeringen såg ett omedelbart – nåja på tre års sikt – hot mot Gotland? Denna fråga kan ses ur många perspektiv; Bo Pellnäs uppfattar åtgärden som en ”charad”.1 Och visst, fjorton stridsvagnar utan utbildade besättningar, understöd och logistik är just bara fjorton stridsvagnar. Men frågan om kopplingen mellan militär närvaro och föreställning om en viss hotnivå rymmer en hel del intressanta aspekter.

Under det kalla kriget var försvarspolitiken hotstyrd. Stort arbete lades ned på att studera hotbilder och att ta fram den mest kostnadseffektiva svenska försvarsstrukturen. Men det fanns en inbyggd broms – den så kallade marginaldoktrinen. Enligt denna skulle de två ”stormaktsblocken” (NATO och WP) bara kunna använda ”marginella” resurser mot Sverige. Därigenom blev hotet valbart och i praktiken en funktion av en politisk kompromiss om försvarsramens storlek. Som vi skall se har vi nu fått en ny marginaldoktrin.

För krishantering krävs snabbt gripbara förband med bland annat strategisk rörlighet. Bilden visar transportflygplan av typen C 130, i Sverige betecknat TP84.

Foto: Peter Liander/Försvarets Bildbyrå

Överraskning

En nästan trivial iakttagelse är att när hotet manifesterar sig så är det för sent att göra något vettigt. Tanken att ett land som Sverige skulle börja återrusta gentemot ett hot som inte uppfattas som absolut överhängande är nästan absurd. När hotet är omedelbart är det för sent. Vår egen upprustning inför andra världskriget var färdig omkring 1948. Och då hade ändå Hitlers ambitioner varit kända sedan länge. Det andra världskriget började egentligen redan vid hans maktövertagande 1933; det som hände 1939 var att kriget övergick från en virtuell – psykologisk – till en reell fas.

All erfarenhet visar att en effektiv upprustning tar omkring tio år; materiel skall anskaffas, personal skall utbildas och övas, doktriner skall utarbetas och prövas. Dessutom, som Marinen lärde sig under ubåtskränkningarna, behövs ofta en mentalitetsförändring.

Detta resonemang visar naturligtvis inte att fjorton stridsvagnar på Gotland är en bra idé; men det visar att den från vissa håll framförda invändningen – ”det finns inget hot” – är irrelevant.

Makt och inflytande

Ett problem i försvarsdebatten, som också går igen i försvarspropositionen2 är oförståelsen för den politiska betydelsen av en trovärdig försvarsförmåga även i fredstid.

Ett trovärdigt försvar är inte bara en tillgång i samband med krig eller internationell krishantering; det är en del av statens makt. Makt, skrev Raymond Aron, är en politisk enhets förmåga att påtvinga en annan enhet dess vilja. Den är, skrev han, inte något absolut utan en relation mellan människor. ”Defensiv makt” är förmågan att hindra någon annan från att tvinga sin vilja på oss; ”offensiv makt” är förmågan att tvinga vår vilja på andra. Makt kräver användbara medel. En stridsvagn är inte ett maktmedel förrän den kan utnyttjas – d.v.s. har en utbildad besättning och ingår i ett användbart förband. Det måste åtminstone vara trovärdigt att den kan bli ett användbart maktmedel när så behövs.

Makt används inte bara reellt – i detta fall i krig – utan används också för att få inflytande. Ett typiskt exempel är när Medvedev omedelbart före sitt första möte med Obama annonserar en kraftig upprustning. Budskapet är: vi menar allvar och kan sätta tyngd bakom orden. Omvänt: den som vill bli tagen på allvar måste åtminstone ha defensiv makt. Detta gäller också Sverige bland annat i mötet med stormakten Ryssland.

Observera att makt är värdeneutralt, däremot kan användningen av makt vara mer eller mindre etiskt försvarbar. Brist på makt däremot innebär brist på handlingsfrihet – en stat utan makt blir som ett torrt löv en stormig dag. En viktig del av makten är vilja. Ett land som inte visar vilja att försvara sig och hävda sina intressen har svag makt. Risken för påtryckningar ökar.

Inflytande

”Diplomati fungerar bäst när den stöttas av trovärdig militär styrka” sade en gång Tony Blair. Detta är ett resonemang, som nästan helt saknas i försvarspropositionen. Vårt deltagande i internationella insatser som Afghanistan är inte bara viktigt gentemot afghanerna utan är det också gentemot våra vänner i EU och NATO. Försvarspropositionen pekar helt riktigt på hur viktigt det är för vår förmåga att delta i internationella övningar. Men man missar att vårt deltagande också är viktigt genom att det visar – förhoppningsvis – på vilja och förmåga. Visad vilja och förmåga är en förutsättning för trovärdighet, vilket i sin tur är nödvändigt om man vill bli tagen på allvar.

Vare sig man vill det eller inte är försvarsbudgetens storlek i förhållande till BNP ett erkänt mått på en försvarspolitiks seriositet. I Lissabonfördraget står till exempel: ”De medlemsstater som uppfyller högre krav på militär kapacitet och som har gjort mer bindande åtaganden på området med tanke på de mest krävande uppdragen ska upprätta ett permanent strukturerat samarbete inom ramen för unionen.”3 Det ansågs länge att en försvarsbudget om 2% av BNP var en lämplig inträdesbiljett till denna krets. Sverige är nu långt därifrån.

Vilken signal skickar proppen?

Försvarspropositionens inledande text om att Sveriges försvarsförmåga kommer att öka genom ökad användbarhet och tillgänglighet är naturligtvis en viktig positiv signal till omvärlden. Oturligt nog förtas det goda intrycket omedelbart av en passus ”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.” Detta är naturligtvis i sig en truism. Men innebörden kan endast tolkas som ”vi får se när vi får råd”. Därmed förvandlas större delen av propositionen till en innehållslös deklaration. Marginaldoktrinen har fått en efterträdare.

Här hade behövts en deklaration, helst av statsministern, innehållande en tydlig målsättning att försvarsreformen skall genomföras och att försvarsbudgeten åtminstone hålls konstant och kompenseras för inflationen. Man kan jämföra med Frankrike som har väsentligt större budgetproblem än Sverige, där president Sarkozy sagt: ”förstå mig rätt, försvarsbudgeten sänks inte, den kompenseras för inflationen och ökar från och med 2012, det vill säga under mitt mandat.”4

Under en lång följd av år har en diskussion om Europas bristande försvarssatsning förts. Denna har framför allt berört tre områden: den ålderdomliga strukturen med tonvikt på territorialförsvar inklusive mobiliseringsberoende styrkor, den svaga satsningen på anskaffning av modern materiel samt för små forskningsanslag. Propositionen är förtjänstfull avseende det förstnämnda problemet. Men avseende materielanskaffning och försvarsforskning går den helt fel väg. Resultatet kommer att bli ett massivt återtagningsbehov om några år. Dessutom är denna inriktning helt emot vad en solidarisk försvarspolitik skulle kräva.

Nordiskt samarbete och solidaritet

Den så kallade solidaritetsdeklarationen, som innebär att Sverige skall kunna ta emot och lämna militärt stöd är nu en central del av den svenska försvarspolitiken. Den är dock utomordentligt vagt formulerad även relativt EU:s Lissabonfördrag.5 I det senare står att staterna skall lämna stöd med ”alla till buds stående medel” om en medlemsstat angrips. I solidaritetsdeklarationen står däremot att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om…” Sverige bör vidare ”ha förmåga att ge och ta emot stöd, som kan också kan [förf. understrykning.] vara militärt.”

Med tanke på att Sverige ratificerat Lissabonfördraget kan man fråga sig varför regeringen väljer en svagare formulering i försvarspropositionen. Vilka signaler skickar denna? Vänner torde uppfatta den som till intet förpliktande medan eventuella fiender kan uppfatta den i varje fall som en risk. Omvänt kan knappast försvaret av Sverige utgå från att militär hjälp lämnas om så skulle behövas.

Försvarspropositionen trycker hårt på nordiskt samarbete som dock inte kan ”bli ett självständigt säkerhetspolitiskt alternativ.” Eftersom det inte skall vara ”självständigt” måste det innehålla någon koppling med EU och NATO; men hur? Dessutom talar solidaritetsdeklarationen explicit om stöd till icke-EU medlemmarna Island och Norge. Det hela riskerar att uppfattas som ett embryo till en regional försvarsallians. I USA har man redan med oro börjat tala om att säkerhetsarrangemangen i NATO:s nordfront påverkas. 6 Man får inte glömma att Arktis i och med isens avsmältning blir allt mer strategiskt intressant.

Här behövs uppenbarligen någon form av klargörande. Vad är det Sverige tänker sig göra respektive kunna ta emot? Vilka planer och förberedelser kommer att vidtas? I skrivande stund ökar förvirringen i och med att några av försvarsberedningens medlemmar tar avstånd från planerna att anskaffa ett NATO-kompatibelt sambandssystem för Marinen och Flygvapnet.7 Avsaknaden av ett sådant har i många år varit ett problem för åtminstone Marinens internationella samverkan. Utan ett sådant system faller tanken på att ge och ta emot hjälp platt till marken. Det hela visar hur lite genomtänkt denna ”solidaritetsstrategi” är. Det visar också på en oförståelse för vikten av en försvarsplanering som skickar koherenta signaler till omvärlden.

Avslutning

Försvarspropositionen innehåller många goda intentioner. Betoningen av tillgängliga och stridsberedda förband är bra. Balansen mellan försvaret av vår säkerhet på territoriet, i närområdet och därutanför är bättre än tidigare. Allvarligt är emellertid att strategin inte hänger ihop – eller än värre – inte finns? De goda målsättningarna i propositionen blir bara ett luftslott som konsekvens av ekonomiska förbehåll. Solidaritetsstrategin och det nordiska samarbetet omsätts inte i en militär strategi och ställer dessutom obesvarade frågor om Sveriges intentioner. En resursstrategi som långsiktigt skapar rimlig materiell förnyelse saknas. Den försvarsforskning som borde vara särskilt viktig i dagens osäkra värld skall ytterligare bantas.

Om två månader tar Sverige över ordförandeskapet i Europeiska Unionen och förväntas då bland annat driva den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) vidare. Det skall bli intressant att se hur detta skall gå till då Sverige är ett exempel på tre av de stora problemen för ESFP: låg försvarsbudget, svag materiell förnyelse samt otillräcklig försvarsforskning. Som ordförande räcker det inte med den berömda svenska pragmatismen – här gäller det att sätta upp strategiska mål och sedan försöka förverkliga dessa.

Kommendör Lars Wedin är knuten till Försvarshögskolans strategiavdelning samt är gästforskare vid CEREM (Centre d’Etudes et de Recherche de l’École Militaire) i Paris.

1 SvD 2009-03-13.

2 Prop. 2008/09:140.

3 Art 42.6.

4 Tal den 17 juni 2008 i samband med överlämnande av den nya vitboken om försvaret.

5 Art 42.7.

6 Dan McClure, ”On the Defensive: United Nordic Nations”, US Naval Institute Proceedings, March 2009.

7 P1 2009-03-31.