Inför ordförandeskapet i EU

Sverige innehar under andra halvåret 2009 ordförandeskapet i EU. Områden där vårt land förväntas vara pådrivande innefattar frågor rörande säkerhets- och försvarspolitik. Här behandlas ej de konkreta utmaningar som det svenska ordförandeskapet står inför. Några övergripande drivkrafter för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) liksom i vilken inre miljö denna verkar avhandlas.

I dag verkar det råda konsensus bland Europas stora länder liksom inom administrationen i Washington om betydelsen av ESFP. I en situation där länderna på vår kontinent alltmer engageras i krishanteringsoperationer utanför vår egen världsdel får detta ett ytterligt praktiskt genomslag, inte minst i ett läge där Europas regeringar generellt satsar mindre på sina militära försvar, vilka de följaktligen inte heller lyckas modernisera till en nivå som befinner sig ens i närheten av den som karakteriserar den amerikanska försvarsmakten.

Konkreta insatser blir alltmer beroende av ett brett politiskt stöd från länderna i ”EU-familjen”, där möjligheterna att dela på risker och kostnader är viktiga incitament för samarbete. Militär makt nyttjas i vår tid för uppnåendet av politiska målsättningar som generellt betraktat är begränsade, där det inte handlar om att vinna i ordets traditionella betydelse utan om kontrollerad våldsanvändning men också en mera diffus och subtil signalering av intentioner. EU-ländernas engagemang i omvärldens krig/konflikter sker frivilligt, vilket ytterligare förstärker det kollektiva säkerhetssamarbetet. Att dela på åtagandena har blivit regel i konflikter som inte hotar den egna statens existens. Nationella militära maktmedel är i dag insatta i regelrätta krigshandlingar medan staten/samhället befinner sig i ett tillstånd av fred.

Säkerhetsfrågorna karakteriseras av en betydande dynamik, där det inrikespolitiska klimatet spelar en mycket betydelsefull roll. Det är länge sedan säkerhets- och försvarspolitik var ett spelfält för en väl definierad samhällselit. I vår tid har dessa politikområden närmast blivit var mans egendom och föremål för inrikespolitisk press och diskussion bland allmänheten, vilket i hög utsträckning sammanhänger med att hoten inte längre uppfattas vara existentiella och således inte verkar enande på opinionen. Således blir säkerhetsfrågorna ett politikområde på nivå med övriga med undantaget att säkerhets- och försvarspolitik är sektorer där det finns få röster att vinna.

Den miljö i vilken säkerhetsrelaterade beslut fattas inom EU karakteriseras enligt den norske professorn Janne Haaland Matlary av multilateralism med många ömsesidigt sam- och påverkande faktorer. Överordnat är att staterna i vår tid har att hantera ett motståndarspektra som i hög grad är gemensamt för länderna. Ett annat gemensamt problemområde för flertalet EU länder är sjunkande eller i bästa fall prolongerade försvarsbudgetar vilket leder till att ländervisa allsidigt sammansatta strukturer ej längre kan upprätthållas. Detta framtvingar fler-/mångnationella lösningar avseende bland annat materielutveckling, underhåll och utbildning. Gemensamt för länderna, små som stora, är också att insatser inom ramen för FN, EU, eller NATO eftersträvas för att man ska kunna dela på kostnaderna. Utvecklingen i riktning mot multilateralism har också medfört starkt ökade krav på insatsers legitimitet där en operation helst skall vara baserad på ett FN mandat. Intressant är Matlarys påpekande att ett unionsland erhåller något som närmast kan karakteriseras som ”världsmaktstatus” när detta verkar inom ramen för en aktion som genomförs av EU, varför den europeiska unionen kan betraktas som en multiplikator för inflytande också för mindre medlemsländer. Således kan unionsmedlemmarna nyttja respektive lands kompariva styrkor inom olika samhällsområden och därmed kompensera för svagheter inom andra.

EU:s säkerhetspolitik handlar om krishantering och utgör därmed ingen konkurrent till nationell suveränitet eller till NATO som yttersta garant för tillhandahållandet av det som benämns hård säkerhet. EU:s säkerhetsdimension kan således betraktas som ett välbehövligt supplement där den breda paljett av framförallt civila krishanteringskapaciteter som unionen förfogar över kan förväntas bli alltmer efterfrågade i framtiden. Samtidigt behövs det militära maktmedlet för att skapa en ram av säkerhet kring det samhällsbyggande som utgör kärnan i flertalet krishanteringsinsatser. Det verkar således inte finns någon brist på frågor inom ramen för ESFP som har hög angelägenhetsgrad och därmed ställer stora krav på det svenska ordförandeskapet.