Eric Cornell:

Turkar, kurder och islamister

Det moderna Turkiets skapare Kemal Atatürk var till professionen militär. Han bestämde bland annat att officerare som ville ägna sig åt politik måste ta avsked ur armen alternativt flottan.

Foto ur boken Landet mellan öst och väst av David Norlin, Harriers Bokförlag 1951.

Turkarna utgjorde länge det stora hotet mot Europa. Sedan de erövrat den Östromerska/Bysantinska kejsartronen vände de sina blickar mot den västerländske kejsaren av det Heliga Romerska Riket av tysk nation som regerade i Wien. Erövringsförsök misslyckades både 1529 och 1683 och därmed hade det Osmanska rikets expansionskraft kulminerat och dess tillbakagång begynte. Så gott som omgående omvandlades då turkarna till att bli samarbetspartner med sina hittillsvarande fiender i gemensamma ansträngningar för att mota det framträngande Rysslands expansion västerut. Som bekant inleddes denna samarbetspolitik av Karl XII, och den kulminerade under kalla kriget med Turkiets medlemskap i NATO. Under de senaste årtiondena har Turkiet prioriterat en anslutning till EU, bland vars medlemmar man därför fått allt större anledning att informera sig om denna kandidat, som skulle bli inte bara unionens till ytan största medlem men inom överskådlig tid också skulle passera Tyskland som den befolkningsmässigt talrikaste.

Sekulärt kontra islamism

Litteraturen om Turkiet växer därför stadigt. Förra året redovisade Ann Dismorr, som var Sveriges ambassadör i Ankara 2001-2005, sina erfarenheter i Turkey Decoded. Det är alltid vanskligt att recensera en efterträdare och jag skall börja med ett reservationslöst erkännande av att hennes bok ger en värdefull överblick av händelseutvecklingen sedan millennieskiftet, en period som tveklöst kommer att gå till historien som utomordentligt betydelsefull på grund av landets religiösa renässans efter Atatürks genomgripande sekularisering. Det är särskilt angeläget att betona hur hon som kvinna fått tillfälle till kontakter, sammanträffanden och synpunkter som inte står oss män till buds, särskilt inte i samhällen där nedärvda islamska umgängesformer på sina håll reser oöverstigliga gränser. Hennes skildring av besök i ett privat mottagningshem för kvinnliga våldsoffer i Diyarbakir är ett fint exempel på värdefull kunskapsinhämtning om mänskliga-rättighets-förhållanden i vardagsverkligheten. Sådan information är i allmänhet oåtkomlig för de flesta deltagarna i såväl internationella möten som också i manifestationer där seniora byråkrater respektive engagerade amatörer torgför principiella åsikter om förhållanden de aldrig bevittnat. Här kan bidrag som Ann Dismorrs vara ovärderliga. Särskilt viktigt är att de belyser stämningslägen i folkdjupet och vilka krafter som stödjer respektive motverkar de reformer som onekligen presteras.

Författaren ger en positiv bild av den politik som förts av den proreligiösa regimen sedan dess tillträde 2002. Hon betonar särskilt hur den främjat närmandet till EU och den positiva inverkan som förhandlingarna haft på demokratiseringsprocessen i Turkiet men också hur regeringen samtidigt dragit fördel av sin EU-vänliga inställning för att utforma sin framgångsrika politik – vid 2007 års val vann regeringen en stor seger med 47 % av väljarnas röster. Särskilt i kurdområdena är det påtagligt att det är regeringen och inte kurdiska partier som åtnjuter befolkningens förtroende. Å andra sidan visar hon på att motståndet mot en EU-anslutning ökar inte bara i nationella utan också i de sekulära leden som tidigare varit de aktiva EU-anhängarna. Det senare tolkar jag som ett tecken på att sekularister ser som sitt huvudmål att värna statens sekulära karaktär och därför motsätter sig åtgärder, som medför risken av att en religiöst reaktionär regim röstas fram som anser sig ha folkets mandat att avskaffa det pluralistiska statsskicket. Dessa kritiker anser redan att islamiseringen av förvaltningen framskridit alltför långt och hotar att omintetgöra Atatürks sekulära republik. Ann Dismorr berättar också hur hon slutade bjuda även statstjänstemän på lunch i fastemånaden ramazan eftersom alltfler gäster med diverse förevändningar lät bli att ta för sig av maten. Detta finner jag olycksbådande ty för bara tio år sedan var något sådant fullkomligt otänkbart. Demokratiska former respekteras men det sociala trycket från de religiösas sida synes ha tagit en sådan omfattning att turkar kan möta svårigheter i det vardagliga umgängeslivet inom EU.

En bredare bakgrundsskiss av de långvariga spänningarna mellan de sekulära och religiösa krafterna skulle väl ha motiverat sin plats eftersom Turkiska förhållanden är dåligt kända i Sverige. Efter flerpartisystemets införande 1950 röstade turkarna till 80 % på de demokratiska partierna fram till 1990-talet. Därefter medförde instabila koalitionsregeringar samt korruption och tilltagande maktmissbruk att frustrerade väljare mer och mer gick över till att rösta på oprövade alternativ. Detta kulminerade 2002 då center-höger partierna utplånades och det så gott som nybildade religiösa AK-partiet vann en stor seger. Det kunde bilda en majoritetsregering som medförde stabila förhållanden och otvetydiga ekonomiska framgångar. Väljarna belönade detta med att ge AKP förnyat förtroende i 2007 års val – 47 % för AKP mot 20 % för Atatürks sekulära CHP och 14 % åt det nationella MHP. Det förhåller sig sannolikt så att väljarna röstat på stabilitet och hederlighet i politiken men inte nödvändigtvis på en religiös renässans. Det kan därför vara olycksbådande för fortsatt stabilitet om AKP utnyttjar sin ställning till att islamisera statsförvaltningen – det vore också en form av korrupt maktmissbruk som många väljare knappast kan beräknas acceptera. Sekulära kretsar – som inbegriper många kvinnor, lärare och domare såväl som de religiöst-liberala aleviterna som torde omfatta en fjärdedel av befolkningen – samt militären har hittills varit de mest engagerade EU-anhängarna, men håller nu synbarligen på att byta åsikt och föredra ett sekulärt Turkiet utanför EU framför ett återislamiserat Turkiet som medlem. De hänger upp sig på premiärminister Erdogans uttalanden av typ ”demokrati är som en spårvagn; man följer med till den hållplats man vill och där stiger man av” och de är uppskrämda av utnämningspolitiken. De anser sig svikna av ett EU som tolererar en religiös utnämningspolitik men inte sekulära försvarsåtgärder. Bakom den glättade yta som Erdogan presenterar av dagens Turkiet, döljer sig en potentiellt ödesdiger religiös eller riktigare sagt ideologisk klyfta rörande frågeställningen om islam och demokrati går att förena. Man kan bara hoppas att han är tillräckligt fängslad av en fortsatt framgångsrik politisk karriär för att inte vara beredd att uppoffra den för att förverkliga hittills dolda religiös-reaktionära målsättningar. Ann Dismorrs slutsatser präglas av en tillförsikt som jag nog inte vågar dela.

Ett icke-land

Ingmar Karlsson, Sveriges långvarige generalkonsul i Istanbul, har bakom sig ett välrenommerat författarskap om etniska och religiösa förhållanden i när och fjärran. Det finns därför all anledning att välkomna hans senaste bok Kurdistan, landet som icke är. Den är faktaspäckad, och författaren lyckas förmedla en ganska klar bild av förhållandena trots de oöverskådliga etniska och religiösa rivaliteter som i ständigt växlande kombinationer utmärker Kaukasus och Främre Orienten.

I vår del av världen har det växt fram ett antal statsbildningar som grundas på språk och nationalitet och som hålls samman av att var och en av dem har sin egen lag, som i princip är sekulär. I islams värld råder däremot en principiell enhet, där rätts- och undervisningsväsende tillhör den religiösa sektorn och där alla folk tillsammans konstituerar den muslimska samfälligheten, kallad umma. Den högste styresmannen över de sunnitiska muslimerna var kalifen, som var titeln på profeten Muhammeds efterträdare. Under de senaste århundradena var den osmanske sultanen tillika kalif – han motsvarade alltså både kejsaren och påven i Västerlandet, vilket är ett typiskt uttryck för islams krav på enhetlighet. Umma och stamstrukturen innebar i praktiken att alla var kalifens följeslagare men ingens undersåtar.

Atatürk avskaffade både det Osmanska sultanatet och kalifatet samt grundade den Turkiska republiken som en sekulär nationalstat av europeiskt snitt. Nationalitetsproblemet löste han genom att förklara republikens alla tjogtals folk och stammar för ”turkar” – efter fransk förebild ty där betraktar sig alla normander och gascognare eller vad de än är som fransmän. Man skulle kunna säga att alla var beredda att kalla sig turkar eftersom ingen var turk och ingen minoritet sålunda underkastade sig ett härskande etniskt majoritetsfolk. Han var förvånansvärt framgångsrik och lyckades på kort tid få de flesta att acceptera det – undantaget var den tredjedel av kurderna som utgjorde den dominerade folkgruppen i republikens sydöstra delar. Men merparten kurder integrerades och har genom årtiondena beklätt såväl president- som ministerbefattningar.

Ingmar Karlsson redovisar hur första världskrigets segrare planerade att låta turkarna få behålla Mindre Asiens centrala delar och stycka upp resten av Anatolien mellan sig och även skapa armeniska och kurdiska stater på ett sätt som skulle ställt mängder av kurder under främmande herravälde. Men Atatürk körde ut inkräktarna och efter kriget bodde kurder i Turkiet, Iran, Irak och Syrien samt Kaukasus. Karlsson visar också hur stamhövdingarna i kurdområdena var ointresserade av modernisering och utveckling som skulle underminera den arkaiska sociala strukturen och deras maktpositioner. Många av dem ledde revolter mot den nya regimens ambitiösa planer på att stärka den turkiska centralmakten. Med den ekonomiska utvecklingen växte de sociala motsättningarna särskilt i dessa ålderdomliga stam- och klansamhällen och där uppstod PKK-partiet som en revolt mot de lokala äganderätts- och arbetsförhållandena. Men dess marxistiska inspiration och beroende av Moskva ledde till att PKK förklarade sig vara den globala socialistiska rörelsens avantgarde med uppgift att skapa en kurdisk stat. Därmed blev PKK en fiende till alla regeringar i länder med kurdisk befolkning även om bristen på grannsämja i regionen medför att alla bekämpar revolutionärer i sitt eget land men understödjer dem på andra sidan gränserna.

Gulfkriget resulterade i att en slags kurdisk statsbildning i början på 1990-talet uppkom i norra Irak, som blivit den väl fredligaste delen av Irak. Samtidigt blev denna kurdiska de-facto-stat givetvis en nagel i ögat på alla etablerade regeringar med kurdiska minoriteter inom sina gränser. Ingmar Karlsson skildrar hur Turkiet genom våldsupptrappningen hamnade i en gerillakrigsliknande situation som varade tills PKK-ledaren Öcalan 1999 tvingades lämna sin syriska tillflykt och greps i Nairobi (med grek-cypriotiskt pass) samt utlämnades till Turkiet där han hålls fängslad. För att rädda sitt skinn försökte han avsvärja sig alla revolutionära avsikter och mer fredliga förhållanden verkade ligga inom räckhåll. Men år 2002 vaknade PKK till liv och började åter infiltrera Turkiet från baser i norra Irak, Det förefaller också troligt att Iraks fyra miljoner kurder är väl medvetna om sina potentiella oljeresurser och därför föga intresserade av en politisk samverkan med de fattiga och betydligt talrikare kurderna på den turkiska sidan av gränsen. Karlsson beskriver också deras likartade problem som minoriteter i både Iran och Syrien. Kurderna framhålls ofta som det största folket utan egen stat. Det må vara sant men exemplen Afghanistan och Somalien visar att stam- och klanmentaliteten måste övervinnas och en intern enighet byggas upp innan någon statsbildning kan förverkligas.

De politiska förhållandena i denna del av världen är svåröverskådliga, och Ingmar Karlssons bok är en utomordentlig vägvisare för den som söker ökad förståelse för de aktuella skeendena.

Erik Cornell har tidigare bland annat varit ambassadör i Turkiet.

Dismorr, Ann: Turkey Decoded, London 2008 och Karlsson, Ingmar: Kurdistan, landet som icke är, Stockholm 2008.