Eino Tubin:

Nya former för psyop

På senare tid har psykologiska operationer funnit nya former, främst när det gäller internet och mobiltelefoner. Denna påverkan kan ske dolt – man behöver inte skrika i högtalare eller förmörka himlen med flygblad. Men de klassiska metoderna är inte överspelade. Vi ska titta på vad som hänt bl a i Mellanöstern och i Rysslands närhet.

Informationssamhället är ingen företeelse som är exklusiv för högutvecklade samhällen. Mobiltelefonens segertåg över världen gör att sannolikt flera av de afghanska kvinnorna på bilden har en sådan.

Foto: Niclas Gustafsson/Combat Camera

En gång väckte det svenska psykförsvarets mångårige chef Per-Axel Landahl frågan om farligheten av text-TV. Kunde den användas av fienden för att sprida lömska budskap? Tanken var egentligen långt före sin tid. Nu finns miljoner webbplatser och flera internet-fora, där vem som helst kan lägga ut vad som helst. Via mobiltelefon kan man sända och ta emot SMS, multimediabudskap och videosnuttar. För yngre är dessa elektroniska kanaler ofta viktigare nyhetsmedier än traditionella tidningar och etermedier. Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan de togs i bruk också för psykologiska operationer.

Men går det inte att censurera? I Turkiet är YouTube förbjuden av domstol, eftersom elaka greker drivit med landsfadern Atatürk. Men självaste statsminister Erdogan säger offentligt att han går runt förbudet – tar man på sig en ”ninjacloak” eller annat osynlighetsplagg så ser man allt man vill. Censur verkar ha effekt bara i länder som både har hård övervakning och hög IT-kompetens – Kina är bästa exemplet.

Det första kända försöket att använda SMS i en psykologisk operation var inför invasionen i Irak 2003. Amerikanerna samlade internetadresser och mobilnummer till viktiga politiker och militärer – vilket inte var så svårt eftersom de var förbehållna eliten. När kriget började uppmanades de i personliga budskap att ligga lågt och inte bjuda motstånd. Saddams försvarsminister Sultan Hashan Ahmed har utpekats som den viktigaste person som åtlydde.

Under krigen mot Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza använde Israel flitigt mobiltelefon. Invånarna i områden som skulle bombas varnades. Vinklade nyhetsmeddelanden gick ut. Bl.a. hänvisades till ”grå” webbplatser som kontrollerades av Israel och där folk uppmanades att skvallra om gömda vapenförråd. Belöningar i pengar utlovades. En amerikansk överstelöjtnant, Timothy L. Thomas, som studerat cyberkriget i Libanon, jämför dessa SMS med precisionsstyrda missiler eftersom man med ett enda utskick når precis de personer som man vill påverka. En israelisk expert på psyop sade att både Hamas-medlemmar och soldater är unga människor som vuxit upp med mobiltelefon och att det därför är naturligt att försöka påverka dem den vägen. En armétalesman ville inte kommentera om man använde mobiltelefon för propaganda: ”Allt jag kan säga är att vi ringer dem, särskilt när vi ska angripa en byggnad.”

Även Hamas försökte sig på propaganda via SMS. Bland annat gick ett meddelande ut som lydde: ”Raketer mot alla städer – skyddsrum kan inte skydda er mot Kassam-raketer. Hamas.” Men hebreiskan lär ha varit usel.

Hackad TV

I båda krigen lyckades israelerna hacka in sig i motsidans TV-sändningar och lägga in eget material. I Libanon bröts programmet på Hizbollahs kanal Al-Manar med en bild av ledaren Nasrallah, ljudet av tre skott och kommentaren: ”din dag kommer, kommer, kommer...”. I Gaza stördes Hamas TV-kanal Al-Aqsa ut med en bild på Hamas-ledare, som föll ihop när de blivit skjutna, och en stor klocka: ”...er tid rinner ut...”.

Inför Libanon-kriget aktiverade israelerna en enhet för psykologisk krigföring, som bl.a. producerade flygblad med karikatyrer av Nasrallah, med diskutabelt resultat. Att uppmärksamma fiendens ledare i propagandan brukar tvärtom leda till ökat stöd. Viktigare i både krigen var nog att flygblad användes för att få bort civilbefolkning från områden som skulle angripas. När ett stort metallföremål ramlade ner från himlen i Libanon sade den arabiska propagandan att man skjutit ner en F-16. I själva verket var det en container för flygblad.

Erfarenheterna från Libanon ledde till kraftig uppstramning också av den israeliska presstjänsten. Samordningsorgan inrättades, som såg till att civila och militära talespersoner gick ut med samma budskap. I Libanonkriget framträdde försvarsministern och ÖB med bombastiska deklarationer, medan generaler kom i gräl med journalister på pressbriefingarna. I Gazakriget sköttes alla presskontakter av rutinerade informatörer, som gång på gång återvände till argumentet att inget land kunde tåla bombardemang med Kassam-raketer. Video lades genast ut på internet och distribuerades till medierna, bl.a. av en moské som användes som vapenförråd. Soldater utbildade i combat camera dokumenterade särskilt scener, som kunde leda till beskyllningar om folkrättsbrott.

En målvideo väckte debatt. Den visade personer på marken som bar på metalltuber. Raketer, sade israelerna. En rejäl sekundär explosion utlöstes av missilangreppet. Men det var gastuber, hävdade andra, som kunde namnge verkstadsägaren vars söner dödades i smällen.

Israelerna är duktiga på att mobilisera anhängare utomlands, som kollar webbplatser som kan bli utnyttjade för arabisk propaganda. Den vägen avslöjades under Libanonkriget att en lokal fotograf lagt på extra rökmoln på bilder som spreds av Reuters.

Islamistiska terrorister och talibaner må ha en medeltida syn på kultur och jämställdhet, men de har lärt sig att använda internet. Såväl i Irak som Afghanistan har Al-Qaida och andra grupperingar genast lagt ut video från överfall och vägbombningar på nätet – för att demonstrera sin styrka och motpartens svaghet och naturligtvis också för att entusiasmera och utbilda sina anhängare. Scener med gisslan och sadistiska avrättningar har väckt stor uppmärksamhet, precis som avsikten varit. Amerikanerna och NATO kommer oftast på efterkälken när det gäller att stänga sådana webbplatser. Utspel från Al-Quaida är nu betydligt flottare och budskapen mer sofistikerade – det är inte längre bara en mumlande gubbe i en grotta. Om kriget i Afghanistan ska föras till ett acceptabelt slut behövs också en stor, långvarig satsning från koalitionen för att vinna hjärtan och sinnen. När kriget började kunde koalitionen agera i ett informationsvakuum, men nu har motsidan anpassat sig.

Djibouti 17 maj 2009. Finns det något team för psyops med i den svenska sjöstyrkan? Bilden visar HMS Stockholm i Adenviken.

Foto: Johan Lindahl/Försvarets Bildbyrå

Första cyberanfallet

Det första försöket att lamslå ett modernt samhälle genom cyberkrig gjordes kring månadsskiftet april-maj 2007, när Estland utsattes för ett systematiskt angrepp. Till saken hör att Estland är ett av Europas mest utvecklade internet-länder. När esterna började bygga upp en ny informationsstruktur efter frigörelsen från Sovjetunionen hoppade de över mellanstegen och gick direkt på internet. Man kan rösta, deklarera, köpa p-biljett, åka spårvagn och mycket annat med sin e-legitimation. Nu överlastades plötsligt webbplatserna för presidentens kansli, parlamentet, ministerierna, de politiska partierna, tre av sex nyhetsbyråer och två av de största bankerna. De servrar som öste ut mejl fanns i många länder, men det var tydligt att det hela var orkestrerat från ”kretsar närstående den ryska underrättelsetjänsten”, om man nu ska uttrycka det diplomatiskt.

Orsaken var att den estniska regeringen bestämt sig för att flytta ”bronssoldaten” mitt i Tallinn, som esterna betraktade som ett monument över den sovjetiska ockupationen, men som etniska ryssar såg med nostalgi. Det utlöste kravaller där 1300 arresterades, många skadades och en dödades. Cyberangreppet skedde samordnat med statybråket och nådde sin kulmen 3 maj. Ett förnyat angrepp skedde i samband med 8-9 maj, då Ryssland firar minnet av andra världskrigets slut. Nu står bronssoldaten på en krigskyrkogård, medan regeringen fick en påminnelse om att integrationen av den f.d. sovjetryska minoriteten måste snabbas på.

Esterna lyckades stänga webbsidorna mot utlandet och fick igång informations- och banktjänsterna igen. NATO skickade experter till Tallinn och beslutade att förlägga ett centrum för dataskydd just till Estland. Efteråt säger ester att angreppet var en bra test på samhällets motståndskraft. Vem som låg bakom går naturligtvis inte att bevisa, men intressant nog utsattes Georgien för precis samma sak i samband med det s.k. femdagarskriget sommaren 2008. Då bjöd Estland och Polen på tillfällig hemvist för de georgiska statliga webbplatserna.

Vi ska inte gå in på orsak och verkan i femdagarskriget, det räcker att konstatera att ryssarna ville ge Mikhail Saakashvili en näsbränna och nådde sina mål, militärt sett. Propagandakriget blev dock en seger för den amerikanskutbildade presidenten, som fick mycket utrymme i all världens TV-kanaler. Artigt och på perfekt engelska svarade han på alla frågor, alltid med en EU-flagga bakom sig – som om medlemsskapet redan var klart. Detta skickliga försvar – skräddarsytt för en västerländsk publik – var en stor tillgång i ett krig med många etniska övertoner. Snyggt jobbat!

I den nästan obefintliga svenska debatten på området bör noteras att informationsteknologin medför nya hot och möjligheter för psykologiska operationer. Inte minst bör uppmärksammas att cyberoperationer kan utlösas som påtryckning eller varning också innan det finns något konkret militärt hot.

De två viktigaste webbsidorna för psykologiska krigföring rekommenderas: amerikanska www.psywarrior.com och brittiska www.psywar.org.

Eino Tubin är fri skribent bosatt i Turkiet.