Jörgen Elfving:

Det röda massanfallet ett minne blott?

1951 utkom boken Det Röda Massanfallet som beskrev den sovjetiska taktiken på östfronten. Den bild boken ger av Röda Armén är något som etsat sig fast på näthinnan hos många, bl a ryska, ”hotbildskramare”. Hos dessa lever tron på det röda massanfallet kvar trots att det snart är dags att dricka ett tjugoårigt gravöl till minne av Röda Armén.

En tro som vidmakthållits bl a genom ett påtagligt sovjetiskt arv som icke minst framgår av symboler, materiel och annat. Dessutom finns förutom det fysiska arvet också ett mentalt arv kvar i form av förhållningssätt som i den ryska kontexten yttrar sig i omvärldsuppfattning, människosyn, ledarskap m m. Något som undgått att påverkas av eller ta intryck av de förändringar i vid bemärkelse som skett sedan 1991 och det faktum att dagens Ryssland varken är 1800-talets Tsarryssland eller Sovjetunionen med dess dåtida militära styrka och geografiska utbredning.

Mot bakgrund av vad som aviserats under hösten 2008 kan vad som förestår den ryska försvarsmakten leda till att man gör upp med stora delar av det sovjetiska arvet. Emellertid är osvuret bäst, och den ryska försvarsmakten är under de senaste tjugo åren i likhet med många av sina gelikar luttrad efter en lång rad avsiktsförklaringar, reformer och förändringsarbete vilkas resultat kan diskuteras varför det återstår att se vad det hela utmynnar i denna gång.

Också inte allra senaste materielslag som exempelvis stridsvagn T 80 kan fortfarande utveckla stor stridseffekt. Foto: Sven-Åke Haglund/Försvarets Bildbyrå

En militär implosion

Den ryska försvarsmakten av idag har sedan slutet av 1991 genomfört en golgatavandring och är som en av politiker knådad bulldeg som aldrig getts möjligheten att jäsa ut och gräddas. Knådandet började redan under Gorbatjov i och med introducerandet av den defensiva doktrinen under senare delen av 1980-talet och med de konsekvenser detta fick. 1991 gick Röda Armén i graven tillsammans med Sovjetunionen och Ryssland fick den otacksamma uppgiften att göra bouppteckning och hantera delar av arvet, inte minst tillbakadragandet från Östeuropa och Baltikum. Ett tillbakadragande som kanske kan uppfattas som förnedrande och genomfört i en hast, men som i själva verket var ett logistiskt mästerstycke.

Sovjetunionens kollaps innebar en militär implosion och det pånyttfödda Rysslands förste president Boris Jeltsin framstod till en början för det ryska militära etablissemanget som en stark ledare med ett annat förhållande till försvarsmakten än sin föregångare. Illusionen brast ganska snart eftersom Jeltsins enda intresse var att få, och behålla, militären på sin sida. Fagra löften infriades inte och försvarsbudgeten minskades efterhand samtidigt som Jeltsins nyckfullhet också bidrog till att situationen förvärrades. T ex kortade han självsvåldigt värnpliktstjänstgöringens längd utan att ha fört en dialog med den militära ledningen.

Under Jeltsin inträffade 1993 konfrontationen med parlamentet och 1994-1996 det första Tjetjenien-kriget. Både dessa händelser var något som uppfattades som negativt från militärt håll. Användningen av militär trupp i samband med inre oro under sovjetimperiets dödsryckningar, bl a i Tiblisi och Baku, hade lämnat en bitter eftersmak och det var inte med något större mått av entusiasm försvarsmakten ingrep 1993. Det första Tjetjenien-kriget inleddes på Jeltsins order trots att den militära ledningen avrådde, i första hand beroende på kunskapen om tillståndet i den ryska försvarsmakten. Denna var i fritt fall med brister inom de flesta områden vilket var uppenbart sett till vad som presterades i Tjetjenien. Att Jeltsin inte själv tog på sig ansvaret utan lade skulden på den ryska försvarsmakten gjorde inte heller saken bättre.

I och med Jeltsins maktfrånträde började den militära kräftgången att hejdas. Putin var en annan sorts ledare och det sätt på vilket han som premiärminister hade hanterat det andra Tjetjenien-kriget 1999-2000 imponerade på det ryska generalitetet. Samtidigt fanns det också en andens gemenskap med i bilden genom Putins bakgrund från det ryska underrättelsesamhället och en av kraftstrukturerna, varför han var bättre skickad att förstå militären och militära frågor än sin föregångare. Genom att på ett systematiskt sätt ta tag i de problem som vidlåt, och vidlåter, den ryska försvarsmakten bringade Putin ordning och skapade stabilitet. Bl a återunderställdes generalstaben under försvarsministeriet, och den dualism, eller det kaos, som Jeltsin skapat avvecklades. Övningsverksamheten ökade och försvarsministern blev en civilist, men den materiella förnyelsen sköts på framtiden.

Kriget mot Georgien i augusti 2008, en vändpunkt?

Sedan 1991 har den ryska försvarsmakten varit iblandad i tre väpnade konflikter, första och andra Tjetjenien-kriget respektive kriget mot Georgien i augusti 2008. Alla dessa har varit lärande, inte minst för omvärlden. Det första Tjetjenien-kriget uppenbarade tillståndet i den ryska krigsmakten och militärpromenaden i Georgien visade på rysk militär förmåga och vilja att använda militära maktmedel. Något som också fick den svenske försvarsministern att reagera på ett sätt som antyder både överreaktion och bristande insikt i militära frågor. Det intressanta i sammanhanget är dock inte hur en försvarsminister i ett militärt impotent land i Europas utkant reagerar utan mer vilka slutsatser som drogs på rysk sida efter händelserna i augusti och följderna av detta.

Nästan precis en månad efter stridernas avslutande i Georgien, 11 september, redovisades erfarenheterna från kriget i rysk press. Trots att kriget kunde betraktas som en rysk framgång fanns det brister och i första hand avseende ledningssystem, underrättelsetjänst, samband, elektronisk krigföring m m. Samma dag uttalade den ryske presidenten, Dmitri Medvedev, också att ”Vi måste nu koncentrera oss på att utrusta försvarsmakten med moderna vapen … Vi behöver moderna och effektiva stridskrafter och detta är en av huvuduppgifterna”.

Ytterligare en månad senare förelåg svaret på hur bristerna skulle åtgärdas och den av presidenten angivna inriktningen skulle tillgodoses. 14 oktober skedde ett möte i ryska försvarsministeriets kollegium som avsåg den ryska försvarsmaktens vidare utveckling. Några dagar senare framträdde generalstabschefen i rysk tv varvid ytterligare detaljer framkom. Dessutom har vad som redovisades vid dessa två tillfällen även kommenterats och fördjupats vid andra tillfällen senare under hösten 2008. Det synes dock tveksamt om reformplanerna initierades av händelserna i augusti utan dessa torde mer ha tjänat som förevändning?

uo vadis ex Krasnaja Armija?

Fram till 2012 skall den ryska försvarsmakten minskas från dagen 1 134 000 man till en miljon där antalet officerare kommer att vara 150 000 vilket skall jämföras med dagens 355 000 officersbefattningar. En minskning som ska ske etappvis och förhoppningsvis smärtfritt. Dessutom ska obalansen i antal mellan högre och lägre officerare rättas till genom att antalet generaler och amiraler minskas till knappt 900 och antalet löjtnanter ökar från dagens 50 000 till 60 000. Den största förändringen kommer att vidlåta de ryska överstarna som från dagens cirka 26 000 skall minska till 9 000. Dessa minskningar kommer även att påverka den högsta militära ledningen, skämtsamt kallad Arbats militärområde, som skall minska med cirka 3 000 personer, men utan att uppgifterna för generalstab och andra delar av den högsta ledningen förändras. I sammanhanget kan också nämnas att det finns tankar på att flytta marinstaben till St Petersburg, ”… till dess historiska plats”, men även att utlokalisera andra staber liksom vissa utbildningsanstalter från Moskva.

Dagens struktur med ledningsnivåerna militärområde, armé, division och regemente kommer att ändras till militärområde, operativ ledning och brigad. Under de senaste tre åren har försök gjorts med regionala staber i avsikt att etablera sådana i de olika strategiska riktningarna, Väst, Syd och Öst. Försök som nu avslutats och ledningen av de ryska stridskrafterna på operativ-strategisk nivå kommer att utövas av respektive militärområde som härvid kommer att underställas samtliga stridskrafter som är grupperade inom dess gränser, inklusive marinstridskrafter i militärområden med kust. Sannolikt är det detta som ligger bakom planerna på kommande och regelbundet återkommande större operativa-strategiska ledningsövningar i försvarsministeriets och generalstabens regi. Övningar som vad avser den västliga strategiska riktningen även skall ske med deltagande av vitryska stridskrafter.

Totalt sägs antalet brigader komma att uppgå till 80 varav hälften inom markstridskrafterna, och en luftlandsättnings-/luftburen brigad avses vara grupperad i varje militärområde. Brigaderna organiseras utgående från tidigare divisioner, enligt modulprincipen, med förmåga att föra strid självständigt, med understöd av bl a frontflyget. Detta tillhör idag flygstridskrafterna, men efter det att frontflyget ersatt nuvarande helikoptrar med moderna sådana är det inte uteslutet att dessa flygstridskrafter överförs till markstridskrafterna. Brigader till trots kan divisionsstrukturen komma att bibehållas inom luftlandsättningstrupperna och i form av kulspruteartilleridivisioner inom markstridskrafterna, dvs lokalförsvarsförband, i Fjärran Östern.

I arvet från Röd Armén har också funnits mobiliseringsförband med en kader av personal. Ett förhållande som inneburit att antalet förband varit ganska stort, t ex bara inom markstridskrafterna finns idag 1890 förband av olika slag och med varierande beredskap. Då många av dessa förband är att betrakta som ”döda själar” och officersreservat kommer de att avvecklas. Från rysk sida uppges att antalet kvarvarande förband kommer att vara 172 i armén, 123 av 240 i marinen och 180 av 340 inom flygvapnet. Vad avser luftlandsättningsförbanden kommer ett förband att avvecklas. Ifall en fullständig avveckling av samtliga mobiliseringsförband blir fallet eller ej är dock osäkert. Ursprungligen bedöms detta ha varit avsikten, något som senare modifierats och det förefaller nu som om vissa mobiliseringsförband ändock kommer att bibehållas.

Utöver vad som nämnts ovan kommer också de militära skolorna att omorganiseras och minska i antal. Dagens 65 militära utbildningsanstalter i olika former kommer att minska till 20 vari ingår sex militärakademier och ett militärt universitet.

Hur skall då den reformerade ryska försvarsmakten bemannas? Värnplikten kommer att bibehållas även om antalet möjliga att inkalla sjunker 2012-2014 till följd av låga födelsetal tjugotalet år tillbaka i tiden. Förband i den södra strategiska riktningen, TVD Syd, kommer bara att bemannas med kontraktsanställd personal medan bemanningen i övrigt blir en blandning av kontraktsanställda och värnpliktiga.

Materiellt kommer också en förnyelse att ske. Fram till 2012 avses 30 % av nuvarande materielstock ha ersatts av modern materiel och till 2020 skall 90-100 % ha ersatts. Vid materielomsättningen prioriteras Nordkaukasiska militärområdet och förbanden i Kaliningrads oblast vilket kan vara värt att notera. Den materiella förnyelsen kommer också att kosta, hur mycket är dock osäkert, men en källa uppger en kostnad av en triljon rubel för perioden 2009-2011, d v s 261 biljarder svenska kronor. Bl a avser man att anskaffa 300 stridsvagnar, mer än 2000 fordon av olika slag, 14 fartyg, 38 stridsflygplan, sex UAV:er, och mer än 60 helikoptrar respektive 30 robotar av Iskander-typ.

Parallellt med planerna på en reform av den ryska krigsmakten pågår också arbete med en ny militärdoktrin som skall presenteras under 2009. En doktrin som enligt den ryske generalstabschefen skall vara mer konkret och tillämplig än nuvarande doktrin från år 2000. Vad som ligger bakom utarbetandet av en ny doktrin sägs vara den politiska utveckling som skett under senare år, icke minst NATO:s utvidgning. Händelserna i augusti 2008 pekar också på att hotbilden ändrat karaktär enligt rysk uppfattning. Det är inte enbart fråga om militära hot utan även om ”dolda eller öppna politisk-diplomatiska, ekonomiska och informationsverksamheter samt olika subversiva handlingar och inblandning i andra länders inre angelägenheter”.

Går det vägen?

Kommer då den aviserade reformen att krönas av framgång eller ej? En framgång kräver två förutsättningar. För det första vad generalstabschefen gav uttryck för i en intervju, ”(Man måste) förändra den attityd som genom åren har blivit inbäddad i huvudet på våra officerare och generaler. Det är nödvändigt att var och en tänker på ett nytt sätt”. För det andra måste också de ekonomiska resurserna vara för handen.

Även om Sovjetunionen är ett minne blott är det inte samma sak med Homo Sovieticus, sättet att vara, värderingar och förhållningssätt är i mångt och mycket opåverkat eller bara påverkat i ringa grad. Att få till ett nytänkande torde därför inte vara helt enkelt, och de officerare som i allt väsentligt är en produkt av sovjetsamhället torde utgöra en formidabel bromskloss för allt vad nytänkande och reformer heter. Särskilt när reformerna innebär att man själv får hänga in uniformen i garderoben. Samtidigt torde också erfarenheterna från tidigare reformer, eller försök i den vägen, innebära en ganska utbredd skepsis mot nya initiativ i samma riktning.

Den finansiella krisen har också drabbat Ryssland. Vad som möjliggjort reformer och säkerställt ett relativt mått av välstånd har varit de höga oljepriserna. Dessa har fallit och den ekonomiska krisen påverkar även i andra avseenden. Oaktat detta sade generalstabschefen så sent som i december 2008 att det fanns två huvuduppgifter som måste lösas inom ramen för den förestående reformen, kosta vad det kosta vill. Det ena är säkerställa officerarnas lagstadgade sociala rättigheter i form av boende. Det andra är att anskaffa modern materiel.

Vad kommer då resultatet att bli denna gång? Liksom tidigare siktar man mot månen och nådde då med tvekan grantopparna. Sannolikheten för att det blir så även denna gång är stor, men situationen är nu något annorlunda. Kriget med Georgien påvisade med uppenbar tydlighet behovet av materiell förnyelse samtidigt som man insett att de ”döda själarna” är för många. Dessutom är Georgiens och Ukrainas medlemskap i NATO möjligen skjutet på framtiden vilket innebär att det finns en viss respit innan ”inringningen” är fullständig. Detta skulle kunna innebära att de mål som satts upp kommer att nås, fast å andra sidan talar vi om en försvarsmakt där antalet korruptionsrelaterade brott uppgick till 1400 under de första nio månaderna 2008. En ökning med en fjärdedel och brott som i ekonomiska termer sägs motsvara kostnaderna för att anskaffa 30 moderna stridsvagnar T-90. Vad säger detta om tillståndet i den ryska försvarsmakten och möjligheterna att lyckas med reformer liksom att implementera ett nytänkande?

Jörgen Elfving är överstelöjtnant och har bland annat varit biträdande försvarsattaché i Lettland och Litauen.