Torsten Bjorkman, Mertil Melin, Niklas Wikström:

Högkvarteret – inte större än grannländernas

Den svenska Försvarsmaktens högkvarter i Stockholm är jämförbart i storlek med våra grannländers. Det svenska högkvarteret utför nämligen mängder av uppgifter på taktisk och operativ nivå, som i våra grannländer har organiserats i självständiga enheter.

Sverige har inte en större militär ledningsorganisation än våra grannländer hävdar författartrion. Bilden visar Försvarsmaktens högkvartersbyggnad.

Foto: Lasse Sjögren/Försvarets Bildbyrå

I studien ”Den svenska Försvarsmaktens Högkvarter – analys av dess storlek och organisering” – har vi studerat och jämfört högkvarteren i de tre nordiska länderna med det svenska.

Såväl Norge, Danmark som Finland har återupprättat självständiga försvarsgrensstaber på taktisk nivå. Norska härens stab förvandlas nu från en avdelning i forsvarsstaben i Oslo till en fristående stab i Bardufoss, 150 mil norrut. Härens operativa kommando i Danmark har placerats i Karup på Jylland och är inte längre en del av försvarskommandot i Köpenhamn. Den finska arméstaben har flyttats tillbaka till sitt gamla säte i S:t Michel.

En jämförelse

I det svenska högkvarteret är den operativa insatsledningen en central del. För våra grannländer Danmark och Norge är det NATO som sköter en stor del av sådan verksamhet. Det norska försvaret har dessutom ett stort ”Fellesoperativt Hovedkvarter” som just nu flyttas från Stavanger till Bodö.

I Finland finns alla de regionala staberna kvar med viktiga uppgifter avseende operativ ledning. Finlands militärlän, marinkommandon och regionalbyråer hette i Sverige militärområden, marinkommandon och försvarsområden. Men dessa staber är i Sverige centraliserade och en del av dagens högkvarter.

Ytterligare en skillnad mellan våra grannländers militära ledning och den svenska, kanske den viktigaste, är förhållandet till styrande departement. I Finland, Norge och Danmark lastar inte försvarsdepartementen över så mycket av sitt beredningsarbete på respektive försvarsmakt. De klarar det själva. Dessutom är inte våra grannländers försvarsministerier lika fokuserade vid kontroll av kostnadssidan, utan ser mer till vad respektive försvarsmakt åstadkommer. Förklaringen är kanske att våra grannländers försvarspolitik har en helt annan folklig förankring än den i Sverige. Är det inte med svensk referensram anmärkningsvärt att den danske försvarsministern Sören Gade är landets populäraste politiker, näst efter NATO:s blivande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen.

Vi står inte i skamvrån

I det svenska högkvarteret arbetar i dag omkring 1 100 personer. I Finlands motsvarande enheter arbetar 1 690 officerare och civila anställda. I Danmark är siffrorna 1 170, och i Norge 840 men till det kommer stora kontingenter danska och norska officerare i NATO:s staber samt i synnerhet i Norges fall, ett mycket större försvarsdepartement.

Varför skall Sverige anses ha för stora centrala lednings- och stabsresurser? Vad som spökar i debatten är föråldrade jämförelser med Norge. Landets tidigare försvarsminister chockbantade ”Overkommandot” mellan 2001 och 2004. Det som då skapades var en ”Forsvarsstab” på 184 personer. Men nu skäms man över den siffran, den gäller inte längre, den är historia. Flera haveriutredningar har visat att det norska försvarets budgetkrasch 2004 till stor del kan spåras till den dåvarande avvecklingen av stabsresurser, som dock ett antal högre officerare fick skulden för. Vad som också borde ha lyfts fram då var att de nya norska ekonomistyrningssystemen inte höll vad de lovade, utan bidrog till den allmänna förvirringen.

Möjliga förändringar

I vår studie kommer vi fram till att en ytterligare bantning av det svenska försvarets högre lednings- och stabsresurser vore oklok. Men det finns andra förändringar som bör diskuteras, t.ex. den att bryta ut delar och göra dem mer självständiga:

• Personalfrågorna kan föras till en egen myndighet. En myndighet där Försvarsmaktens HR-Centrum och Pliktverket samarbetar. Det ger en tydligare gränsyta mellan beställare och utförare.

• Insatsledning och produktionsledning kan göras till egna, självstyrande, organisationer. Vad det gäller insatsledning har Norge redan gått den vägen.

• Arbetet med en gemensam nordisk operativ planeringscell är ett lovande initiativ. Förslaget fanns med i Thorvald Stoltenbergs utredning som lades fram i februari i år.

Genomförs dessa förslag har vi ett högkvarter på drygt 500 personer – med bibehållen kompetens. Men vi tycker det är hög tid att lämna fixeringen vid högkvarterets numerär. I stället borde diskussionen koncentreras till kvalitén i de beslutsunderlag som underställs regeringen och högkvarterets ansvar för vad som åstadkommes i Försvarsmakten.

Torsten Bjorkman är professor emeritus, Mertil Melin är generallöjtnant och Hovstallmästare, Niklas Wikström är studierektor vid Försvarshögskolans Militär-vetenskapliga institution.