Eric Cornell:

Rapallosyndromet

Den tysk-ryska gasledningens
historiska och politiska bakgrund

Utrikesministrarna Rathenau och Chicherin skriver fördraget.

År 1683 tvingades de osmanska trupperna att häva belägringen av Wien. Därmed var det islamska och turkiska hotet mot Europa avvärjt. Men det avlöstes omgående av Ryssland som det nya hotet från öster. Det första offret blev det svenska östersjöväldet, som Ryssland erövrade i förbund med Danmark och Polen och som följdes av senare landvinningar både västerut och söderut. I samverkan med Österrike och Preussen delades Polen mot slutet av 1700-talet, och genom överenskommelsen med Napoleon i Tilsit 1807 fick tsaren fria händer att också stycka Sverige genom att erövra Finland. Under 1800-talet fortsatte expansionen i Sibirien, Kaukasus och på Balkan.

Englands politik gick i allmänhet ut på att alliera sig med de näst starkaste kontinentalmakterna mot den starkaste – mot de habsburgska kejsarnas Österrike-Spanien på 15-1600-talen, mot bourbonernas och Napoleons Frankrike på 17-1800-talen, därefter mot den ryska expansionen till Medelhavet, sedan mot Kaiserns och Hitlers Tyskland under 1900-talet och till sist åter mot Rysslands expansion under det kalla kriget. Rysk politik byggde däremot som ovan visats på att samarbeta med de starkaste för att tillägna sig territorium från de svagare. I detta syfte samverkade tsarerna framgångsrikt med i tur och ordning Sveriges, Polens och Osmanska rikets vedersakare.

För östersjöområdets vidkommande avtecknar sig här ett tydligt mönster. När Moskva väl erövrat Sveriges baltiska områden fortsatte man expansionen mot Polen som delades med Preussen och Österrike. När Napoleon styrde över Europas öden slöt tsar Alexander med honom fördraget i Tilsit som möjliggjorde erövringen av Finland. Vid Östersjön fanns därefter bara fyra strandstater, Danmark, Sverige, Tyskland och Ryssland. Men efter första världskrigets konvulsioner frigjorde sig Finland, de baltiska staterna och Polen och bildade egna stater och antalet strandstater växte till de naturliga åtta. De landhungriga stormakterna tålde inte detta utan upprepning av historien förestod.

Efter första världskrigets turbulens blev det angeläget att återställa en övergripande europeisk ordning efter förebild av Westfaliska freden, Wienkongressen och den ’europeiska konserten’. Varaktig fred förutsätter någon form av ömsesidigt respekterad maktbalans, men det första världskrigets segrare var förblindade av både sina revanschkänslor och framgångar och genomdrev en diktatfred. I Versailles ommöblerades hela den central- och östeuropeiska kartan utan tysk och rysk medverkan, och på den grundvalen blev varje europeisk ordning givetvis inte bara dödfödd utan en utmaning mot de uteslutna, som ansåg sig ha blivit förfördelade. På territorium som tillhört de fallna imperierna skapade Versaillesfrederna ett dussin nya nationer i Östeuropa, vilkas gränser skapade etniska motsättningar och bröt sönder ekonomiska strukturer och handelsmönster. Redan 1922 blev det därför dags att i Genua sammankalla den första europeiska efterkrigskonferensen, varvid Tyskland och Ryssland-Sovjetunionen åter fick delta som likaberättigade parter. De tog tillfället i akt att i en separatförhandling i det närbelägna Rapallo överraska omvärlden med att sluta fredsavtal och upprätta diplomatiska förbindelser. Denna manifestation ledde till konferensens sammanbrott, vilket illustrerade att inget internationellt samarbete kan äga rum utan hänsynstagande till viktiga aktörers medverkan. År 1935 tilläts Italien erövra Etiopien – det var då dess kejsare med anledning av NF:s oförmåga att stå emot diktaturernas framfart uttalade de profetiska orden ”i dag har vi drabbats, i morgon blir det er tur”. Den turen drabbade först Spanien och sedan Versaillesordningens Östeuropa, där den skulle visa att Rapalloandan hade sin förebild i tidigare överenskommelser av typ Tilsitfördraget och Polens delningar – hur kontinentens starkaste makter tilläts staka ut de territoriella gränserna. År 1938 annekterades Österrike och träffades överenskommelsen i München, varigenom även Tjeckoslovakien tvingades underkasta sig Hitler. Det var uppenbart att Polen stod i tur och när de vankelmodiga demokratierna förklarade sig beredda att ställa upp för Polen blev de inte trodda. Inför krigsutbrottet 1939 överraskade Tyskland och Ryssland igen, precis som i Rapallo, sin omvärld med den ödesdigra Molotov-Ribbetroppakten. Den erbjöd tydliga paralleller med Tislitfördraget – Sovjetunionen gavs fria händer i Östersjöområdet vilket innebar Polens förnyade delning, en återerövring av de baltiska staterna samt ett misslyckat försök att återta Finland.

Det andra världskriget satte Sovjetunionen i tillfälle att återigen sluta sig samman med den starkaste maktkonstellationen på den europeiska kontinenten, nämligen de allierade med USA i spetsen. Resultatet blev 1945 års Jaltaöverenskommelse, som fått ge namn år den europeiska ordning som skulle råda fram till Sovjetunionens upplösning. Det låter sig sägas att Jaltaordningen på sätt och vis återställde gränserna efter Wienkongressens principer med den förändringen att Ryssland utökade sin maktsfär genom att besätta Östtyskland, hela Polen som dessutom flyttades västerut, Tjeckoslovakien och Ungern liksom Rumänien och Bulgarien, som tillhörde de territorier på Balkan som Osmanska riket tvingats frisläppa redan på 1800-talet.

Efter 1990 – mot en ny

världsordning

Jaltafördraget kan inte ha undgått att befästa Moskvas övertygelse om att överenskommelser med kontinentens starkaste maktkonstellation var ett förträffligt ledmotiv i rysk utrikespolitik och nyckeln till fortsatta framgångar. Men man dröjde sig kvar i ett svart-vitt tänkandes ideologiskt inflexibla övertro på det egna vägvalet. Chrusjtjov hävdade på 1950-talet att kommunismen skulle segra därför att tredje världens invånare i sina magar skulle bli övertygade om det statssocialistiska systemets överlägsenhet. Hans efterträdare framhärdade i denna politik trots att sovjetväldet alltmer sackade efter den marknadsekonomiska omvärldens utveckling i vetenskaper och välfärd. Just i det delade Tyskland åskådliggjordes det statssocialistiska systemets bristande prestationsförmåga på ett obarmhärtigt sätt. Kalla krigets groteska världsordning blev därför egentligen dödsdömd redan med 1985 års generationsskifte i Kreml. De nya makthavarna med Gorbatjov i spetsen hade insett nödvändigheten av att ompröva den förda politiken på grund av såväl ekonomiska, politiska som allmänmänskliga skäl. Ett ifrågasättande av den rigida konfrontationspolitiken och en normalisering av förbindelserna med väst inleddes i syfte att främja avspänning och frigöra resurser för ekonomisk utveckling i teknologisk och utvecklingsvänlig riktning. Av allt att döma trodde han sig inte behöva genomföra genomgripande reformer utan att det skulle kunna åstadkommas inom ramen för ett i såväl politiska som ekonomiska avseenden uppmjukat socialistiskt system. För att nå dessa mål var Gorbatjov beredd att lossa greppet över Warszawapaktens medlemsstater och tillåta dem att bli mer oberoende och demokratiska. Nyckelfrågan torde ha varit att acceptera den ofrånkomliga förutsättningen för en varaktig avspänning, nämligen Tysklands återförening.

Men när det gällde villkoren för denna gick utvecklingen honom ur händerna och han fick uppleva inte blott Warszawapaktens upplösning och den ryska krigsmaktens reträtt och påföljande sönderfall, utan också hur han själv i en inrikespolitisk maktkamp utmanövrerades från allt inflytande. Omvärlden bevarar Gorbatjov i tacksamt minne för att ha banat väg för Kalla krigets slut och de europeiska kommunistdiktaturernas övergång till demokrati. Men hans politik och vägval föreföll redan samtiden som svårförklarlig och påverkad av felkalkyler. För att ha nått positionen som nummer ett i Sovjetunionen måste han dock ha varit en skicklig taktiker och rationellt resonerande politiker. Förklaringen torde därför ligga i att han var präglad av en instängd och traditionsbunden intellektuell miljö, vars nedärvda fördomar ledde honom till felaktiga slutsatser rörande omvärldens ställningstaganden och värderingar. Han torde ha levt i en statisk världsbild och inte uppfattat den avimperialisering som blivit självklar i Västeuropa genom kolonialväldenas upplösning. Gorbatjov synes därför ha trott att det skulle gå att vrida klockan tillbaka till försovjetisk tid och bli betraktad av omvärlden på samma sätt som han själv gjorde, nämligen som en i ledet av de ryska härskare, som i århundraden förhandlat med sina västeuropeiska stormakterna om ändringar av gränser och om småstaters överlevnad och uppstyckning. Han ville utnyttja sina förbindelser med västmakterna till att förhandla om riktlinjerna för den nya ordning som i avspänningens tecken skulle avlösa Jalta.

Ett nytt Rapallo

Mot denna bakgrund skulle det i Gorbatjovs ögon ha fallit sig naturligt att för Sovjetunionens vidkommande återanknyta till den beprövade politiken att liera sig med den starkaste makten på kontinenten. Detta hade nu blivit det USA-ledda NATO där Tyskland, liksom i EU, var den starkaste europeiska medlemmen som alltså återigen innehade nyckelpositionen i Västeuropa. Det blev alltså i praktiken fråga om ett nytt Rapallofördrag. Sovjetunionen kunde erbjuda Tyskland en återförening och därmed en förstärkt maktposition på kontinenten samt skulle som motprestation erhålla bekräftelse på en orubbad framtida ordning i området mellan Östersjön och Svarta havet. Det innebar alltså att Sovjetunionen släppte greppet över Östtyskland men i övrigt räknade med att den ryska hegemonin i östra Europa skulle bevaras intakt. Detta scenario är en rekonstruktion av Gorbatjovs världsbild, kalkyler och målsättning som gör hans handlingssätt både begripligt och, från hans utgångspunkter, realistiskt.

Den europeiska symfoniorkestern

Men ur västlig synpunkt var scenariot inte verklighetsförankrat. För Rysslands vidkommande framstår den ovan redovisade historiska kontinuiteten som normgivande med ledstjärnorna Poltava och Nystad, Polens delningar, Tilsit och Fredrikshamn, Wien- och Berlinkongresserna, Rapallo och Molotov-Ribbentroppakten samt Jalta. För alla dessa utom de två förstnämnda hade västliga stormakter haft sitt beskärda medansvar. Ur västlig synvinkel innebar emellertid efterkrigstiden att stormakternas traditionella maktkombinationer i Västeuropa övergivits till förmån för nationalstaternas frivilliga samverkan inom ramen för EU. Tysklands liksom de övriga europeiska nationernas lojalitet var därigenom bunden till den nydaning av Europa, som hör ihop med den västeuropeiska ekonomiska integrationen och uppbyggnaden av EU. På samma sätt som 1800-talet födde den stormaktsdominerade Europeiska konserten skulle man kunna säga att det under kalla kriget växte fram en europeisk symfoniorkester, där allt fler europeiska nationer kunde delta med sina instrument i en unison samverkan för att trygga och sprida de demokratiska rättsstatsinstitutionerna i hela Europa.

Ett paradigmskifte hade ägt rum. Det grundade sig på att i dagens värld äganderätten till bördig jord och territorium har förlorat mycket av sin dragningskraft som kriterium på politiskt inflytande och makt. Numera gäller i allt högre utsträckning ekonomisk kapacitet. Det tydligaste exemplet utgör Japan som före andra världskriget eftersträvade territoriell maktutvidgning, vilket ledde till katastrof – därefter koncentrerade sig landet på ekonomiskt inflytande och blev oerhört framgångsrikt. Ännu föreligger dock ett undantag från den nya huvudregeln, nämligen om territoriets ’bördighet’ ligger i att utgöra förbindelseled för strategiska råvaror som transporteras över land. Därmed avses givetvis rörledningar för gas och olja, som visat sig betydelsefulla på grund av de industrialiserade ländernas beroende av en ständigt ökande energiimport.

Sovjetunionen innehade tillräckliga oljekällor för att hålla både sitt imperium utanför världsmarknadspriserna och profitera på prisökningarna vid export till omvärlden. På denna grund kunde alla medlemmar i det ekonomiskt avskärmade östblocket utveckla sina näringsliv med stöd av energipriser som i det internationella sammanhanget framstod som subventionerade. Upplösningen av sovjetimperiet ledde till att den Ryska Socialistiska Federativa Rådsrepubliken (RSFSR) omdöptes till Ryska federationen. Men det förblev ett multinationellt imperium av traditionellt etniskt slag, som styrs av sina ursprungliga erövrare vilka också utgör folkmajoriteten. Med andra ord behölls 1800-talsstrukturen i stort sett intakt och den Ryska federationen är lika litet beredd att tolerera etniska minoriteters självständighetssträvanden som någonsin det gamla tsarriket eller sovjetväldet. Detta belyses på ett eftertryckligt sätt av Tjetjeniens öde och Moskvas attityder gentemot grannstater som Georgien, Estland, Lettland och Ukraina.

Sovjetunionens upplösning innebar att de subventionerade priserna villkorades, vilket fick vittgående konsekvenser i form av högre priser eller krav på motprestationer från de traditionella kunder som tidigare varit folkdemokratier i Moskvas ledband. Inledningsvis uppkom en uppenbar intressekonflikt mellan kravet på politiskt och ekonomiskt oberoende och det faktiska beroendet av subventionerade ryska energileveranser. Några av dessa länder, som Polen, Ukraina och Bulgarien, var inte blott kunder utan även transitländer för rysk export genom att rörledningarna anslutits till Västeuropa. Detta satte dem i ett förhandlingsläge gentemot Ryssland, som i flera fall urartade till meningsmotsättningar rörande såväl priset som avgiften för transiteringen. I varierande utsträckning kom de att se sig föranledda att anklaga Ryssland för att använda handeln med energi som ett medel för Moskva att utsätta dem för utrikespolitisk utsträckning och även för att ha avbrutit energileveranser på grund av missnöje med deras ställningstaganden i politiska frågor. Visserligen är ekonomiska sanktioner som medel för politisk påverkan mindre stötande och uppseendeväckande än väpnade hot och våldsaktioner – men det är ovedersägligt att sådana påtryckningsmedel inte hör hemma i umgänget mellan civiliserade nationer. En politik som syftar till att bevara en imperialistisk struktur låter sig svårligen förenas med de självständighetssträvanden som sedan länge dominerar omvärlden och som begärligt anammats av de stater som under de senaste årtiondena gripit årtusendets tillfälle att söka sig till EU och NATO för att äntligen undslippa det ryska strupgreppet mot deras självständighet.

Östersjön – det eviga Rapallooffret

Viktigare än prisnivån upplevs de politiska aspekterna som ligger i att själva leveransen av energi kan utnyttjas som påtryckningsmedel i de bilaterala förbindelserna. Under sådana omständigheter riskerar förutsättningarna och frestelserna för att utöva Rapalloliknande påtryckningar att bli oemotståndliga. Medan etablerade sjörutter synes fungera tillfredsställande på grund av havens frihet kvarlever misstänksamheten då det gäller rörledningar, vilket innebär att paradigmskiftet till prioritering av produktion och handel framför territoriell kontroll i icke ringa grad hämmas och fördröjs i östra Europa. En transiteringsstat som Ukraina har hamnat på kollisionskurs jämväl med andra grannar när man hävdat sina intressen mot den ryske leverantören. Så kan också det mångfaldiga Rapallooffret och nuvarande EU- och NATO-medlemmen Polen hamna i kläm mellan NATO- och EU-kollegan Tysklands och den Ryska federationens gemensamma intressen, något som är uppenbart oförenligt med både EU:s och NATO:s syften.

Ett annat exempel på denna sorts intressekonflikter är den oljeledning som planeras genom Östersjön från Ryssland till Tyskland. Den skall dras från ryskt territorium inne i Finska viken direkt till Nordtyskland utan att passera något mellanliggande lands territorium. På så sätt undviker både den utomstående leverantören och köparen-EU-medlemmen att behöva ta några hänsyn till mellanliggande småstaters och EU-medlemmars intressen. Därmed är man uppenbart tillbaka i det gamla mönstret av etablerade stormakters nedärvda konkurrens om att utöva en dominerande kontroll över Östersjön över huvudet på flertalet strandstater. Det är dock uppenbart att transiteringsstörningar skulle drabba även tredje man, i detta fall dryga halvdussinet mindre EU-medlemmar kring Östersjön, som kan vållas allvarliga avbräck av exempelvis miljökatastrofer förorsakade av oljeläckage samt regleringar och andra inskränkningar för sjöfarten. De skulle påtvingas enbart nackdelar utan att erbjudas rimliga fördelar i form av delaktighet i vinst av tjänster och leveranser. Det går inte heller att bortse från att Ryssland i Georgien statuerat ett exempel på hur långt Moskva är berett att gå för att genomdriva sin politik mot grannstater som dristar sig till att hävda sina egna intressen.

Det ligger en historisk ironi i att stormaktsagerandena i detta 2000-talets ekonomiska energisamarbete är såväl geografiskt som innehållsmässigt snarlika de historiska överenskommelser om övergrepp mot småstaternas territorium, som träffades ovanför deras huvuden och som på grundval av ovan redovisade exempel går under samlingsnamnet Rapallosyndromet. Den benämningen passar väl för alla överenskommelser mäktigare stater emellan som syftar till att uppnå fördelar på svagare staters bekostnad. Förr eller senare har de visat sig medföra så förödande konsekvenser, att de slutligen föranlett Europas nationer att enas i ansträngningarna att bygga upp EU, där viktiga beslut fattas i samråd och där enskilda länders nationella prestige balanseras av den gemensamma välgången. Oljeledningen genom Östersjön tillhör tveklöst frågan om EU:s framtida energiförsörjning och är därför uppenbarligen ingen angelägenhet som det skall vara förbehållet utomstående stormakter och enskilda medlemsländer att lösa med stöd av förebilder från ett krigiskt och maktpolitiskt förflutet. Energiförsörjningen bör ges rollen av ett prioriterat EU-projekt. Den ideologi som byggde upp fredsprojektet EU syftade just till att eliminera den sortens maktambitioner och privilegiepositioner som begreppet Rapallo står för. Den naturliga lösningen ligger i att knyta samman EU:s rörledningsnät på så sätt att olja och gas konkurrerar på lika villkor, oberoende av om den hämtats från Nordatlanten, Mellanöstern, Afrika, Asien eller Ryssland. I den Europeiska symfoniorkestern måste alla spela efter samma noter.

Erik Cornell har tidigare bland annat varit ambassadör i Turkiet.