Jörgen Elfving:

Björnjakt

Björnjakt har blivit en populär företeelse. Här hemma har kvoten björnar som får skjutas ökat samtidigt som drevet nu även går efter den ryska björnen. En björn som sedan Sovjetunionens fall betraktats som ganska ofarlig med tufsig päls och både klo- och tandlös.

Den framtida utvecklingen av och rollen för den ryska Östersjömarinen är ur svensk synvinkel ett viktigt område att följa upp. Bilden visar den ryska kryssaren Nastoychivvy av Sovemennij klass.

Foto: Peter Nilsson/Försvarets Bildbyrå

Rysslands Försvarsmakt dras med stora problem. Samtidigt växer det sakta fram en ökad professionalitet och stolthet inom förbanden.

Foto: US Navy Petty Officer 1,st Class Chad J. Mc Neeley

Helt plötsligt har bilden förändrats och man kan fråga sig om det kalla kriget verkligen tog slut för snart tjugo år sedan. Sedan mitten av augusti är det nästan med en deja vu-känsla man möter bilden av Ryssland i media. Allt som ett resultat av den ryska militärpromenaden i Georgien som inte kan försvaras men väl förstås samtidigt som ett antal frågor väckts med anledning av vad som hände i Georgien.

En överraskning eller ej?

”Händelser som innebär hot och allvarliga risker kan vara svåra att förutse och uppstå plötsligt”. Så klokt uttrycks det i Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Och så var det också med vad som skedde i Georgien i början av augusti, i varje fall vid ett ytligt betraktande. Otvivelaktigt är att spänningen i området ökat under senare tid och att de olika diplomatiska initiativ som föregick stridshandlingarna inte nådde framgång, och med hänsyn till lägesutvecklingen borde händelserna i början av augusti kunnat förutses. Vad som överraskade var den ryska militära insatsen som med hänsyn till rysk militär övningsverksamhet m m borde kunnat ses som en tänkbar händelseutveckling vilket få gjorde.

Under juli genomfördes övningsverksamhet både på rysk och georgisk sida. I Nordkaukasiska militärområdet genomfördes 15 juli-2 augusti övningen Кавказ-2008/Kaukasus-2008 med terroristbekämpning som tema. Ett tema som också kännetecknade ledningsövningen Восток-2008/Öster-2008 som genomfördes 26 juli-1 augusti. På georgisk sida genomfördes 15 juni-1 augusti Immediate Response 2008, en samövning mellan amerikanska och georgiska förband där även representanter för andra f d Sovjetrepubliker deltog. De båda ryska övningarna torde onekligen ha skapat förutsättningar för en snabb insats i Georgien och i Kaukasus 2008 deltog enheter ur 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov som med delar sattes in i striderna i Georgien. I sammanhang med detta är också följande utdrag ur ryska media i början av juli intressant; ”På frågan om utvecklingen av dagens situation i Sydossetien och Abchazien återspeglar sig i övningsverksamheten vid förbanden i Nordkaukasiska militärområdet svarade chefen: Skulle jag svara nej så får ni anse mig oärlig”.

Ryska försvarsdepartementet uppgav också att en operativ stab hade upprättats i Vladikavkaz 8 augusti under ledning av chefen för de ryska markstridskrafterna, armégeneral Vladimir Boldirjev. Denne hade 1 augusti utsetts till chef för markstridskrafterna och det förefaller väl raskt marscherat att en vecka senare leda operationen i Georgien om detta inte förberetts på ett eller annat sätt.

Ovanstående skulle kunna ge intryck av att Ryssland är den skyldige, men det mesta tyder på att Georgien inledde stridshandlingarna och från rysk sida hävdas att man avlyssnat samtal där den georgiske presidenten beordrar eldöppnande mot Tschinvali. Den georgiska aggressionen torde ha varit resultat av en felbedömning av egen respektive rysk förmåga och ryska handlingsmöjligheter. På rysk sida bedöms minst ha funnits någon form av planering för Sydossetien och Abchazien vilken i kombination med den genomförda övningsverksamheten möjliggjorde ett snabbt ingripande.

Den georgiska försvarsmakten

Den georgiska försvarsmakten kan sägas vara en amerikansk skapelse med hänsyn till det omfattande stöd USA lämnat denna och som 2002 – 2006 sammanlagt uppgick till cirka 270 miljoner dollar. 2002 var en vändpunkt i förhållandet mellan USA och Georgien beroende på det georgiska stödet av USA:s krig mot terrorismen och uppslutningen på amerikansk sida, icke minst genom att bidra med trupp i Irak.

Den georgiska säkerhetsstrukturen bestod fram till 2005 av sju olika väpnade organisationer vilka sedan dess har reorganiserats med avseende på lednings- och lydnadsförhållanden m m. Den georgiska försvarsmaktens fredstida styrka, inklusive civil personal, uppgår till knappt 29 000 och skall de närmaste åren öka till 37 000. Den mobiliseringsbara styrkan utgörs av cirka 100 000 man och utrustningen är till största delen av sovjetiskt ursprung. Markstridskrafterna är den dominerande försvarsgrenen med en fredstida styrka av cirka 22 000 man.

Med hänsyn till den reorganisation som skedde 2005 liksom hur försvarsmakterna i andra f d Sovjetrepubliker utvecklats torde sannolikheten vara hög för att den georgiska försvarsmakten är en ”Power Point-försvarsmakt”. D v s skillnaden mellan de klatschiga presentationerna och verkligheten är stor vad gäller organisation, utrustning, utbildning och förmåga. Dessutom torde också rester av Homo Sovieticus och dennes människosyn m m finnas kvar vilken inte befrämjar utvecklingen av en modern försvarsmakt. Och det är sannolikt detta som legat bakom det georgiska nederlaget i kombination med den ryska överlägsenheten.

Till bilden av händelserna i augusti hör också de cyberattacker som genomfördes mot Georgien vilka dock inte tillfogade några större skador. Liknande attacker skedde 2007 riktade mot Estland i samband med händelserna runt flytten av ett ryskt minnesmärke. Nu var attackerna mer samordnade och de första uppges ha inletts redan 21 juli. Vem eller vilka som ligger bakom är inte känt, men vad som skedde pekar på att denna typ av attacker kommer att vara en del av normalbilden i samband med konflikter idag och imorgon.

Ryska självrannsakan och vad händer härnäst

Striderna i Georgien innebar att allvarliga brister uppdagades på rysk sida. Bl a avseende ledningssystem, underrättelsetjänst, elektronisk krigföring m m vilket sannolikt ligger bakom inriktningen att öka försvarsutgifterna under 2009. En ökning som inte så mycket torde återspegla sig i anskaffning av nya vapensystem utan mer i form av stödsystem.

Händelserna i augusti 2008 är i sig intressanta, men idag historia och det är mer givande att dels söka besvara frågan varför Ryssland agerade som man gjorde respektive försöka blicka framåt. Till att börja med är det nödvändigt att göra klart för sig att dagens Ryssland varken är 1800-talets Tsarryssland, Sovjetunionen eller 1990-talets Ryssland. Ryssland av idag har inte vare sig den militära styrka eller den geografiska utbredning som Sovjetunionen en gång hade utan motsvarar i stora drag 1500-talets Ryssland, d v s innan expansionen i västlig och sydvästlig riktning inleddes. Dessa grundvärden förefaller en del skribenter ha missat då man i dagens Ryssland ser både Sovjetunionens militära förmåga och geografi.

1990-talet var en rysk svaghetsperiod, vilket kanske inte är förvånande då arvet efter Sovjetunionen på olika sätt skulle omhändertas. En svaghetsperiod som utnyttjades av väst på olika sätt och som gjorde att Ryssland förödmjukades i den internationella politiken där man inte längre betraktades som en aktör att ta hänsyn till. 2000-talet har sett ett starkare och mer självsäkert Ryssland. Inte minst är det resultatet av den Putinska eran, men också av stigande råvarupriser, främst på olja och gas som stärkt den ryska ekonomin som bedöms ha ett budgetöverskott intill 2010. Att 1990-talets politik fortsatte med Kosovos självständighet, NATO-utvidgning och amerikanskt missilförsvar i Polen svider onekligen i det ryska skinnet. Och det är sannolikt detta som bl a ligger bakom det ryska agerandet där det finns anledning att också citera Sergej Markov, ledamot av den ryska duman, ”Tiden av ignorans av Ryssland på den internationella arenan är förbi”.

Blir Georgien och Ukraina medlemmar av NATO? Georgien hade ambitionen att bli medlem 2009 och om detta är realistiskt med hänsyn till senare tids händelseutveckling kan diskuteras. Kommer rest-Georgien att bli medlem eller är medlemskapet aktuellt först då Syd Ossetien och Abchazien fullt ut integrerats i Georgien? Otvivelaktigt torde en käpp ha satts i hjulet vad gäller Georgiens, och kanske även Ukrainas, aspirationer att bli NATO-medlem. Trots detta förefaller ambitionen från NATO:s sida fortfarande vara att göra Georgien till medlem och det kan inte uteslutas att en s k Membership Action Plan från georgisk sida presenteras i anslutning till NATO:s utrikesministermöte i december i år. För Ukrainas vidkommande torde händelserna i augusti ha inneburit en tankeställare, vilken också bör ses i ljuset av en nyligen genomförd gallupundersökning som visade att en majoritet var emot NATO-medlemskap.

Och vi då?

Vad gäller vårt eget närområde kan frågan ställas om en rysk invasion av de baltiska staterna skulle kunna aktualiseras. Med hänvisning till den fjärde av de fem principer för den ryska utrikespolitiken som presenterades 31 augusti, d v s ”Det ovillkorliga skyddet av ryska medborgares liv och värdighet var de än befinner sig” så kan detta inte uteslutas. Visserligen är antalet ryska medborgare bosatta i de baltiska staterna få, men å andra sidan finns en stor rysk minoritet i Estland och Lettland. En minoritet som skulle kunna legitimera ett agerande enligt den fjärde principen även med militära maktmedel. Emellertid är skillnaden mellan Kaukasus och Baltikum stor. NATO- och EU-medlemskap är ett faktum för de baltiska staterna, några enklaver i likhet med Sydossetien och Abchazien finns inte, och NATO-stridskrafter i form av incidentjakt är baserade i Litauen. Dessutom har Kaukasus mer karaktären av rysk bakgård än Baltikum, varför sannolikheten för en georgisk lösning i vårt närområde ter sig som mindre sannolik även om det historiskt sett alltid funnits ett ”Drang nach Westen” hos Ryssland och Baltikum varit ryskt under nära 200 år.

Skeendet i augusti 2008 belyste också lite av den dualism som kännetecknar den ryska ledningen. Premiärminister Putin var den som besökte det aktuella området och gav i tv-reportagen sken av sedvanlig handlingskraft. Den avrapportering som sedan skedde till president Medvedev och som sändes i tv befäste också detta intryck. Även om det idag inte finns två maktcentra i form av president respektive duma på samma sätt som 1993 finns det anledning att fundera över vem som för befälet och med Putin på premiärministerposten finns möjligheten för Medvedev att göra en Jeltsin, d v s en repris av vad som skedde när Putin blev president första gången. Något som är fullt möjligt enligt den ryska författningen även om Putin har två presidentperioder bakom sig.

För svenskt vidkommande verkar det som om det som skedde i Georgien kanske innebär en tillnyktring i försvarspolitiken och en insikt om att det inte bara är någon gudsförgäten plats i Afrika som skall skyddas av oklara skäl utan att vi även har ett hemland. Som Mao Tse Tung uttryckte det ”En nation har alltid en armé, antingen sin egen eller någon annans” och det vore kanske en fördel om det var vår egen.

Jörgen Elfving är överstelöjtnant och har bland annat varit biträdande försvarsattaché i Lettland och Litauen.