Håkan Gunneriusson:

”Stödmyndighetsutredningen”

Stödmyndighetsutredningen är demonstrativt tydlig i sin uppvisning av den deprofessionalisering som genomsyrar dagens samhälle.¹ Tydlig i så måtto att ingen ansträngning att utföra analys har gjorts. Som utredningen föreligger är den tyvärr blott ett utkast till utredning.

Moget för nedläggning? Bilden visar en interiör från Försvarshögskolans nya lokaler.

Foto: Andreas Karlsson/Försvarets Bildbyrå

Håkan Gunneriusson känner stark oro för en tillbakagång i officersutbildningens kvalitet. Bilden visar en grupp officerare som studerar vid Försvarshögskolan.

Foto: Lasse Sjögren/Försvarets Bildbyrå

Professioner har, med sina egna föreställningar om vad som är rätt och riktigt, en för politiker besvärlig tendens att inte vilja böja sig för andras vilja, exempelvis politikers. Detta är sunt om man drar sig till minnes att vi gärna har jurister, läkare och forskare som föredrar att sträva efter att vara just professionella utifrån sin professions etos, mera än att vara politruker.

Det är ett illavarslande tecken i tiden att utredningsväsendet inte används som ett instrument av politiker för att undersöka sakförhållanden utan enbart som ett legitimerande verktyg för redan beställda resultat. Detta har noterats tidigare inom forskningen, och det tycks gälla fortfarande.2 Nu har politiker förvisso legitimitet genom sitt demokratiska mandat, men de önskar allt som oftast få belagt att det som de beslutar följer en annan och allmännare rationalitet än den rent politiska, därför behövs denna typ av lydiga ”utredningar”. Stödmyndighetsutredningen är ett tydligt bevis på deprofessionaliseringstrenden genom att den för professionalisering viktiga delen, utbildning, inte beaktas, annat än som en utgiftspost. I detta fall är det officerskåren som drabbas. Ett tidigare exempel är lärarkåren och det finns fler.

Expertsamhället är en passerad fas i vårt västerländska samhälles utveckling. 3 I grunden är dock inte experten överspelad i vår demokrati. Politiker är amatörer, och skall så vara. De är folkvalda därför att de representerar vissa idéer, inte för att de är inkarnationer av Platons väktare. Så är allt gott. Men dessa amatörer behöver tillföras sakkunskap om inte amatörskapet skall ta överhanden. Utredningar som den här diskuterade har inte en utredare som besitter förmåga att utreda, eller för den delen tillräcklig professionskompetens, vilket kortsluter själva utredningsinstitutionen och i sig medför ett demokratiproblem. Att vara sakkunnig inom ett område väger idag tyvärr lika tungt som att bara ha en åsikt. Faktum är att det i en beställares ögon kan vara demeriterande att ha utredare med utredarkompetens då utredaren kan vara lojal mot sitt forskaretos. I kompetenta utredares fall handlar det om att utreda i enlighet med en strävan efter objektivitet, att komma med ny kunskap. Detta är ett tydligt akademiskt kännetecken, en del av den akademiska professionens autonoma föreställningar om sig själv. Detta etos är ett sorteringsinstrument inom akademien, där de som brister i detta inte heller kan förväntas nå framgång. Som akademiker är det en plikt att hävda det akademiska fältets autonomi mot politiska och ekonomiska intressen, vetenskap skall aldrig produceras med ekonomiska eller politiska prioriteter före det vetenskapliga etos.4 Därför är det nu viktigt att peka på att kejsaren inte har några kläder, när denna typ av utredningar genomförs på ett sannolikt halvhjärtat sätt och att den överhuvudtaget inte är legitim sett från det akademiska fältet.5

I korthet visar utredningen genom sin lättsinnighet och brist på förmåga till utredningskompetens, att utredningsväsendet är under attack. Men utredningen visar också genom sitt innehåll att inte heller officersprofessionen ses som värdefull. Exempel på att utredningen är ett kannstöperi är legio, som att efter strödda och inkompletta empiriska betraktelser kommer förslag utan hållbar motivering – detta sker genomgående. Varför skära ned en viss verksamhet, exempelvis FMV:s, med 10%? Varför inte 40 eller 70%? Det framgår inte i utredningen, då det enbart presenteras ”resultat”. Resultat är det inte frågan om då de inte föregås av den presentation av tankeverksamhet som en analys utgör. ”Resultaten” har tillkommit på annan väg än genom analys, i enlighet med det sätt som utredningsväsendet nu används på. Det vill säga att svaret är av beställaren givet på förhand, i detta fall ett besparingskrav på några miljarder. Därför tycks uppenbarligen utredaren finna att konsekvensanalys är förspilld tankemöda.

I utredningen föreligger en del empiriska spån, som skulle ha kunnat ligga som ingångsport för en analys. Exempelvis redovisas kostnader för olika typer av utbildningar. Där framkommer att utbildningar inom olika områden kan kosta så mycket som 10 gånger mer än andra utbildningar. Detta är inte ifrågasatt av vare sig högskoleverket, andra myndigheter eller riksdagen. Det är grundmurat att olika utbildningar har mycket olika kostnader. Det framgår också att det är mindre utbildningar med speciella förutsättningar som kostar mer, detta tycks ligga väl i linje med den verksamhet som bedrivs vid FHS. Här skulle då en utredare gå in i materialet, se vad som kostar, göra en bedömning över vad som är kärnan i verksamheten. Därefter kan ett antal olika förslag ges på eventuella nedskärningar, men vart och ett av dessa måste med nödvändighet följas av en konsekvensanalys av vad de olika förslagen skulle innebära för verksamheten. Annars har inte våra folkvalda något utredningsunderlag att luta sig emot i sitt genomdrivande av sin politik. Allt detta fattas Stödmyndighetsutredningen i grunden.

Konsekvenser för officersprofessionen

I utredningen har officersutbildningen inte analyserats i kostnadstermer, annat än som en jämförelse mellan vad helårsstudenter kostar inom olika utbildningar – vilket för övrigt torde ta cirka 15 minuter i anspråk att sammanställa. Ingen kvalitativ undersökning av kostnadsposter för utbildningen görs. Därför kan heller ingen analys ske, men det är i sig inget bekymmer för utredaren då denna vet att det inte önskas några andra resultat än legitimering av den politiska viljan. Man kan likna det vi en form av frågesportsprogrammet Jeopardy. Att ställa in officersutbildningar för att man för tillfället har fel åldersstruktur och fördelning av grader på officerspopulationen löser inte problem på ett trovärdigt sätt.

Tyvärr har även utredningar som kommer från Försvarsmakten, i form av försvarsbeslut, haft klara kvalitativa handikapp, exempelvis var Försvarsbeslutet -04 mest att likna vid utgången av ett parti ”hela havet stormar”. Utredarens kompetens för Stödmyndighetsutredning utgår som framgått inte från att vara duktig utredare, vilket man kan förvänta sig när man utreder hur miljarder kronor används – kompetens har istället representerats av att utredaren varit generaldirektör för Försvarsmakten. Det finns fog för att anta att man även inom Försvarsmakten ser fördelar med denna utredning. Detta då det finns ett löfte i den om att pengar kommer att skjutas till Försvarsmakten, på bland annat bekostnad av officersutbildningens kvalitet. Det gör att professionens bästa riskerar att sakna stöd från sina främsta huvudmän.

Utredaren är inte bunden av nuvarande organisationer, men att utan sakkunskap ändra på innehållet i professionens utbildning är att överskrida utredningens i övrigt breda mandat. Makt över professionens utbildning utgör en av de grundläggande faktorerna för en professions existens. Officersutbildningen är en av de äldsta professionsutbildningarna, och den har haft olika skepnad: professionen har inte varit rädd för att förändra den.6 Genom skapandet av Försvarshögskolan såsom högskola i enlighet med Högskoleverkets normer tog professionsutbildningen ett steg mot en akademisering av professionen. Detta har ännu inte hunnit finna sina former under det dryga år som systemet varit verksamt. Men flera steg i rätt riktning har tagits. Däribland kan nämnas att utvecklingen av ämnet krigsvetenskap har fått former som ligger helt i linje med utvecklingen av utbildningsvetenskap för lärare och omvårdnadsvetenskap för sjuksköterskor.7 Med detta menas att dessa tre nya vetenskaper verkar för ett förvetenskapligande av en professionell praktik, något som har varit mycket fruktbart för såväl professionerna lärare som sjuksköterskor. De båda professionernas ämnen har haft mer tid på sig att utvecklas än vad krigsvetenskapen haft under sin korta existensperiod.8 Knappast någon annan disciplin vid någon annan högskola än FHS torde verka för ett förvetenskapligande av den militära praktiken. Utredningen menar att befintliga institutioner inom humaniora och samhällsvetenskap skall räcka såsom utbildningsbas för officerare. Det är dock halvsmälta tankar, något riktigt förslag presenteras inte. Att ett liknande förslag skulle ha kunnat läggas för kärnämnena för sjuksköterskeutbildningen och lärarutbildningen framstår som totalt orimligt och helt igenom otänkbart.

Förslaget tar ingen särskild hänsyn till krigsvetenskapens roll för professionsutvecklingen. Detta strider mot de erfarenheter som finns inom andra ämnen, som har diskuterats ovan – man behöver inte göra utbildningar sämre bara för att de skall bli billigare. Att såsom utredningen svepande föreslår, att låta enbart rena procedurer och utbildning i rutiner inrymmas i en militärvetenskaplig institution är helt förkastligt. Utredningen innehåller inga spår av kompetens inom vare sig utbildnings- eller forskningsfrågor, ej heller har något försök gjorts att skaffa sig den kunskap som krävs om utbildningen. Detta är i sig i sin ordning eftersom utredningen inte har mandat att ombilda utbildningen av officerare. I mandatet ingår enbart frihet att ändra på organisationsformer, vilket inte ens med bästa vilja kan tänjas till att omfatta utbildningens innehåll. En utbildning som organisatoriskt ligger utanför Försvarsmakten men som i realiteten är själva ryggraden för densamma, det rör sig inte om ett enkelt ”stöd” av Försvarsmakten. Slutligen kan konstateras att utredningen inte håller för någon kvalitativ granskning och således inte förtjänar att beaktas ens såsom underlag för en diskussion.

Håkan Gunneriusson är lektor i krigsvetenskap Försvarshögskolan

1 Professionaliseringsforskningen har huvudsakligen bedrivits i Max Webers anda, se exempelvis: Bürgertum and professions in the nineteenth century: two alternative approaches”, i: (red. Burrage, Michael & Torstendahl, Rolf): Professions in theory and history. London, 1990.

Om deprofessionalisering: I rikets tjänst – en ESO-rapport om statliga kårer (Ds 2001:45) Ylva Hasselberg och Erik Kärnekull Stockholm, 2001. Sid. 42. Ylva Hasselberg. ”Vem vill leva i nätverkssamhället”, Sociala nätverk och fält (red. Håkan Gunneriusson), Uppsala, 2002.

2 Shirin Ahlbäck och Perola Öberg. ”Glorifiering av handlingskraft tystar det förnuftiga samhället” i Axess. Stockholm, 2005:5. Sid. 31ff

3 Rolf Torstendahl ”Teknologi och amhällsutveckling 1850-1980. Fyra faser i Västeuropeisk industrikapitalism”, Byråkratisering och maktfördelning. Nybom & Torstendahl. 1989. Lund. Tilläggas kan att det i dagens samhälle kan talas om vad jag benämner den femte fasen: postindustriell kapitalism.

4 Med fält avses här det som den franske sociologen Pierre Bourdieu, benämner kulturellt fält. För referenser se exempelvis: Bourdieu, Pierre, Distinction. A social critique of the judgement of taste, Harvard, 1984. Del 1; samt Bourdieu, Pierre, Homo academicus, Eslöv, 1996. Sid. 159.

För en autonomidiskussion på svenskt material: Håkan Gunneriusson. Idéer och autonomi I universitetsvärlden. En fallstudie över Södertörns högskolas tidiga historia. Uppsala, 2004. Sid. 9ff.

5 I hög grad handlar de tom att verka som intellektuell I Christophe Charles mening. Dels vara förankrad på ett kulturellt fält, dels delta i samhällsdebatten. Christophe Charle. Naissance des intellectuals 1880-1990, Paris. 1990. Passim.

6 Esbjörn Larsson Från adlig uppfostran till borgerlig utbildning. Kungl. Krigsakademien mellan åren 1792 och 1866. Uppsala, 2005.

7 Donald Broady ”Utbildningsvetenskap i Uppsala”, i Forskning och forskarutbildning av utbildningsvetenskaplig relevans vid Uppsala universitet. Inventering våren 2003 på uppdrag av Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden. (red.) Ida Lidegran och Donald Broady. Uppsala, 2003. Sid. 9ff.

Ingrid Heyman Gånge hatt till... Omvårdnadsforskningens framväxt i Sverige. Sjuksköterskors avhandlingar 1974-1991. Göteborg, 1995.

8 1998 nämner Broady och Heyman att sjuksköterskorna haft 20 år på sig, att jämföra med den korta tid som krigsvetenskap såsom akademisk disciplin haft på sig. Donald Broady och Ingrid Heyman ”Omvårdnadsforskning – ett vetenskapligt fält i vardande?” i Kulturens fält. En antologi. Göteborg, 1998.