Bo Hugemark:

Pacifism och rysskräck

Politikerna måste tala högre om behovet av väpnat våld i vår säkerhetspolitik.

Bo Hugemark diskuterar en lika grundläggande som relevant frågeställning. Vågar vi använda statens yttersta maktmedel?

Foto: Lasse Sjögren/Försvarets Bildbyrå

Förvisso kan många berättigade frågor ställas om huruvida det svenska försvaret är tillräckligt stort eller tillräckligt starkt. Men en bra mycket viktigare fråga är: ”vågar vi använda det?” Med ”vi” avser jag politiker, deras uppdragsgivare allmänheten och i viss mån militärerna.

Svaret är inte självklart JA på alla händer. Varken när det gäller våra internationella insatser eller beträffande nationellt försvar.

Pacifistiska gengångare

För att börja med det förstnämnda, har nu en debatt börjat ta fart om vårt engagemang i Afghanistan. Det är inte bara frågan om risken för de svenska soldaterna; den debatten är positiv och har lett till att pansrade fordon tillförts.

Det anmärkningsvärda är den förlegade synen på vapeninsats. Fortfarande finns den gamla blå-basker-mentaliteten; svenska soldater är fredsbevarare och skall inte ägna sig åt att bruka våld. När de svenska trupperna i Afghanistan för någon tid sedan besköts och besvarade elden dödades en misstänkt terrorist, varvid stor förskräckelse utbröt på vissa håll i medierna.

Debattörer fördömer att Sverige ”för krig i Afghanistan”, till råga på allt under NATO-befäl och tillsammans med amerikaner.

Många deltagare i debatten är gengångare från tiden för Bosnien-kriget, samma personer som hävdade att vi inte fick utföra ”offensiva anfallsföretag” i Bosnien. De visar samma okunskap som då om mandatet för insatsen. Då hävdade såväl försvarsministern som högkvarteret att det var en kapitel VI-insats, d v s en ”fredsbevarande” mission, innebärande bland annat att vapenmakt endast fick användas i självförsvar. Medan det i själva verket var en insats enligt FN-stadgans kapitel VII, ”fredsframtvingande”, då vapenmakt vid behov får användas för att lösa uppgiften (t ex för att skydda civilbefolkningen).

Osäkerhet och tvekan fanns på många håll i den insatsen hos politiska ledningar och militära ledare på hög nivå – och inte minst i den regionala FN-ledningen. Det fasansfulla resultatet av detta kan skrivas med ett namn: Srebrenica.

Lyckligtvis agerade den förste svenske chefen för Nordbat, Ulf Henricsson, på ett relevant sätt och satte en hög standard som skapade respekt och säkerligen förhindrade många våldsdåd.

Varför just vi utanför?

ISAF i Afghanistan är också en kap VII-insats vilket undgått många av debattörerna. Eller så anser de att Sverige inte skall komma in förrän andra gjort jobbet.

Försvarsledningen satt också för några år sedan fast i rester av blå-basker-traditionen. Styrkorna i Afghanistan borde inte ha pansarfordon, det skulle spoliera möjligheterna till dialog med civilbefolkningen. Nu, efter det att två soldater dödades i en oskyddad jeep av en IED, Improvised Explosive Device och efter mycken kritik, har man ändrat sig och skickat bland annat stridsfordon 90.

Den bistra verkligheten är att de rena fredsbevarande operationerna blir alltmer sällsynta. De hörde det kalla kriget till; då stormakterna tvingade sina skyddslingar att avbryta fientligheterna och FN-truppen sedan kom in för att övervaka stilleståndet. Dagens fredsoperationer är mycket mer komplexa, och utan internationella styrkor beredda att ta till våld mot banditer, terrorister eller krigsherrar finns inga möjligheter att ge befolkningen humanitär hjälp eller bygga samhällsinstitutioner. Och vad är det som säger att just Sverige skulle ställa sig utanför sådana styrkor?

Ett nedslående facit

Men för det nationella försvaret råder det väl inga tvivel om att vi är beredda att försvara oss med alla till buds stående medel? Lyckligtvis fick vi inget tydligt facit under andra världskriget, även om exempelvis rädslan att provocera genom mobilisering eller eftergiftspolitiken kan resa vissa frågetecken.

Men i en händelse långt senare har vi ett klarare facit: våra reaktioner vid U 137-incidenten 1981. Vår krishantering då utmålas ofta (särskilt av de agerande) som föredömlig och resultatet som en stor framgång. Men som Johan Tunberger uttryckte det på ett seminarium: ”Om det var en framgång, hur ser då ett misslyckande ut?” Man kan bara instämma. Vi gjorde händelsen till ett problem för våra relationer med Sovjetunionen – vars problem det faktiskt var – och i vår brådska att bli av med det missade vi många chanser: att få klarhet i intrångets syfte, att få veta vad för slags kärnvapen som fanns ombord och deras syfte, kanske att få ingångar i syftet bakom hela den omfattande kränkningsaktiviteten.

I stället fick vi en evig uppslitande debatt om felnavigering eller intrång och en outrotlig mytbildning om periskopnoja, järnspöken, minkar och NATO-ubåtar.

Det var inte så att alternativet var att storma ubåten. Vi kunde helt enkelt tålmodigt ha väntat på en kapitulation. Vad brådskan berodde på och vilka avgöranden som gjordes vet jag inte, men så ofta har talats om risken för fritagningsförsök att det verkar ha varit ett ledande motiv. Sovjetunionen gjorde sitt bästa för att understryka den risken.

Smaka på det motivet: i fredstid på eget territorium, i ett politiskt överläge, med internationell rätt på vår sida och med militär lokal överlägsenhet måste vi undvika att motparten gör ett värre intrång, så att vi måste använda våra vapen.

Med en sådan inställning i botten, vilken trovärdighet hade vår neutralitetspolitik? Som förutsatte att vi inte ens under hårt yttre tryck skulle ge krigförande tillgång till svenskt territorium.

Rysskräcken

Neutralitetspolitiken är nu avskaffad (utom för ett antal debattörer och en delvis okunnig allmänhet). Problemet med att våga använda våra vapen vidlåder i stället framför allt det jag behandlat i tidigare artiklar: vår solidaritetsdeklaration, som framför allt är tillämpbar på möjliga ryska hot mot Baltikum. Här går de två motiven till tvekan samman: den pacifistiska motviljan mot våld i internationella insatser och vad man enkelt kan kalla ”rysskräcken”. Detta tillmäle används mest för att misstänkliggöra kraven på ett svenskt nationellt försvar. Men det är mer relevant för inställningen att vi inte bör irritera vår store granne i öster.

Om vi vill fortsatt delta i det internationella fredsfrämjandet och om vi vill bidra till stabiliteten i Östersjöområdet, krävs från politiskt håll en ändring av fokus i försvarspolitiken. Från diskussioner om vad som kan sparas här eller där till att tala högt om den självklara roll försvaret har i internationell solidaritet och nationell säkerhet – och att vi är beredda att använda det om det behövs.

Bo Hugemark är överste och säkerhetspolitisk kommentator.